Etiketter

, , , ,

Ända sedan jag passerade Skierfe för första gången 1980 har jag haft drömmen om att få vara högst uppe på toppen och titta ner över Rapadalen och i år blev det äntligen verklighet. Jag har varit nära förr, så nära som cirka 100 höjdmeter, men valt att vända på grund av dåligt väder. Den här gången fick jag ta mig hela vägen! Det var 25 grader varmt, vindstilla och strålande sol när jag och Baddaren på förmiddagen började springa från Sitoälvsbron mot Aktse så utsikterna var väldigt goda för en fin topptur! När vi kom till Laitaures brygga efter en mil av låglandslöpning såg vi dock hur åskmolnen tornade upp sig i fjärran över Rapadalen och väl framme i Aktse hade den första skuren kommit. Baddaren var rätt tagen av den första biten löpning och hade inga planer på någon topptur men jag började finplanera inne i stugan. Vi blev bjudna på lite mat av ett par trevliga tyskar och våra nyfunna tyska vänner hade tydligen tagit 10 timmar på sig upp och ner från toppen. Stugvärden i Aktse jiddrade om 5-7 timmar för att göra turen så själv tänkte jag att 2½ timme borde vara tillräckligt.

DSC03031Eftersom det var åska i luften sa jag till Baddaren att hon inte skulle vara orolig om det tog betydligt längre tid. Jag hade inga planer på en avbruten tur den här gången utan åskade det tänkte jag vänta ut åskan på säker plats och sen fortsätta. Ryggsäcken packades med lite energi, sjukvårdsutrustning och värmefilt om utifall att olyckan skulle vara framme och i ett stilla duggregn gav jag mig av uppför den branta sluttningen. Det var riktigt kvavt och efter ett par hundra höjdmeter kände jag mig lite lätt yr. Jag mötte några vandrare på vägen och dom var imponerade av den fart jag höll uppför. Kanske lite väl hög fart så jag lugnade ner mig. Jag hade trots allt nästan ett par timmar löpning i benen i värmen redan.

DSC02974Givetvis hade jag gjort en tidplan och när jag passerade den första offerplatsen låg jag bra till och nu när jag var uppe på kalfjället kunde jag börja njuta. Temperaturen sjönk och yrseln försvann. Sakta men säkert tog jag mig bortåt och det enda jag såg var en lämmel och en ripkyckling. Det kändes ensamt men fritt uppe på fjället och jag undrade om jag skulle få vara ensam hela min tur. Just då fick jag syn på några prickar uppe på bergskammen och det tog inte lång tid innan jag var ifatt prickarna.

– Vilket lopp tränar du för då, brast den ena mannen ut.

– Mefjellet Opp!

Det var tre Schweizare som var ute på vandring och mannen som tilltalat mig var löpare även han och verkade lite lätt avis över att jag fick springa upp. Vi snicksnackade en stund och sen drog jag vidare i god fart. 

DSC02988Nu var det en stund av utförslöpning ner mot snö och vatten och när jag kom dit drack jag och fyllde på min tomma vattenpåse och satte mig ner och njöt en stund med fötterna i bäcken. Njöt och samlade kraft inför den sista biten. Jag hade ju varit här förut men glömt att det var så svårt att se de små rösena som markerade vägen till toppen och det krävdes en hel del koncentration. I och för sig hittar man upp ändå men det blir lite mer lättlöpt mellan stenarna om man följer leden. Full koncentration och hyggligt tempo nu igen. Efter ett tag sa höjdmätaren mig att jag var nära toppen och plötsligt var jag på toppen och vid stupet. 700 meter rätt ner på andra sidan och jag skrek rätt ut. Magiskt. Det var fan magiskt. Det är ett ord som jag väljer att spara på till särskilda tillfällen men nu hade jag inget annat i skallen! En timma och tjugo minuter tog det för mig att komma upp och det var bland de bäst spenderade 80 minuterna i mitt liv för jag var helt förälskad.

DSC03001Jag la mig ner och tittade ut över stupet. Jag insöp varenda intryck. Jag spanade efter älg och björn nere i dalen. Jag njöt till hundra procent. Jag ville aldrig härifrån. Utsikten var hänförande och det går inte att återge med bilder utan måste upplevas. Jag försökte se mig så mätt jag kunde och när det började blixtra och mullra på andra sidan Rapadalen visste jag att min tid här var till ända. Att vara på en bergstopp när det åskar kändes mäktigt men jag ville inte vara alltför nära så det var bara att springa ner igen.

DSC02996Efter en 15-20 minuter mötte jag åter Schweizarna och dom bad att få ta en bild av mig och självklart fick dom det. När jag lämnade dom vrålade jag att ”det här är löpning” och det var så jag kände det. Lopp i all ära men att få göra sånt här och att efter över tre timmar av löpning känna sig urstark är en frihet utan dess like. Strax därefter var ovädret över mig och jag sprang så snabbt jag kunde i ösregnet. Jag sprang och jag njöt. Jag ville hinna till skyddet under den stora stenen innan åskan var rätt över mig och jag hann med nöd och näppe. Där kröp jag ner under överhänget i några minuter tills det hade slutat blixtra och sen sprang jag vidare mot en dubbelregnbåge som låg över fjället. Det var rejält blött på leden men jag skuttade fram så gott jag kunde och funderade på om jag skulle ta mig ner under timmen. Det gjorde jag. Med en marginal på tre sekunder.

Jag var lika lerig som lycklig och jag duschade bort det förstnämnda i det iskalla vattnet men lyckan den var kvar när jag kom in i stugan till en väntande Baddare. Full av intryck och bubblande av behovet att få berätta om min upplevelse. Jag hade äntligen fått springa hela vägen uppför mitt favoritberg.

DSC03010Ha det,

Mackan

Annonser