SM i friidrott – 10 000 meter

I morgon sätter det igång, SM i friidrott och äntligen löpning där man inte behöver tveka om distanser eller huruvida det har genats. Kamp man mot man och kvinna mot kvinna. I år har evenemanget letat sig såpass långt norrut som till björkarnas stad, Umeå. Det är en av min favoritstäder i detta avlånga land och det ska bli kul att se om dom kan bjuda upp till friidrottsfest. Ingen lär ha missat att jag är rätt intresserad av svensk långdistanslöpning och redan i morgon går den gren som jag på förhand tycker ska bli mest intressant att följa. 25-varvsfrossa står på schemat och startfältet ser riktigt intressant ut. Om inte Olle Walleräng får för sig att hoppa in och springa även detta lopp lär det bli en trio som drar iväg och gör upp om medaljerna. Jag tror att Mikael Ekvall, Ababa Lama och Adil Bouafif står i en klass för sig i det här loppet men Ababa har slängt in en brasklapp om start på distansen och Adil kan få för sig att bryta och då är det mer öppet. Ja, då kan det faktiskt bli riktigt öppet om resten av medaljerna.

Det är inte mindre än fem löpare där bakom som har personliga rekord på 29.30 – 29.47 och den främste utmanaren är nog Uhrbom. Jag hoppas och tror att det blir en del rolig taktik och rävspel i det här täta gänget utan att det för den skull går för långsamt. Ja, apropå förhoppningar så blir det till att hålla tummarna för att SVT gör en bra produktion av det här evenemanget. Jag vill kunna följa hela loppet på ett vettigt sätt utan att för den skull behöva åka upp till Umeå. Det vore så lätt att göra det bra om intresset finns och jag hoppas att det finns där nu när dom ändå är på plats.

Jag håller tummarna för de jag känner som ska kämpa där uppe men mest för Flåsmannen. Det har varit en lite stökig säsong men det finns en fin grundkapacitet och om han får på skiten så är han en i det där täta gänget som kan slåss om höga placeringar och det är ju just det som är grejen i ett mästerskap, placeringar. Kör hårt!

DSC01266

Ha det,

Mackan

Annonser

Sommarplåga

Nu har det varit rejält varmt ett tag och normalt sett är det inget som plågar mig nämnvärt om jag inte ska springa maratonlopp och några såna var inte planerade den här veckan. Däremot hade jag planerat att träna hårt och då får man gå upp tidigt för att tackla värmen. I torsdags tänkte jag träna både hårt och tidigt men kände mig lite racklig när jag hade vaknat. Jag tänkte att det var nog bara värmen men när lymfkörtlarna på båda sidor av halsen var ömma insåg jag att det var lite mer än värmerackel. Inget man inte kan vila bort på en dag eller två men på fredagen kändes det snarare värre. Jag var helt klart tjock uppe i bihålorna och jag tog det lugnt, lugnt. Vad fick jag för det? Jo att jag började må illa. Antagligen var det kombinationen av värme och lätt förkylning som skapade det här eländet och mina planer att åka till Källbrink för att titta på VSM och världsklasslöpare gick om intet. I går var det fortfarande inte särskilt skoj att vara jag. Bihålorna kändes bättre och lymfkörtlarna hade lugnat ner sig men inte illamåendet. In med en blöt handduk i frysen och sen satt jag med den på skallen och spanade på Discovery Channel.

Mårdhunden undrade om jag ville springa Dödens Runda under natten men det kändes inte riktig aktuellt när jag inte ens kunde resa mig utan att känna mig svag och illamående. Vad som däremot hände var att aptiten kom tillbaka under eftermiddagen och den hade inte varit på plats på över två dygn. Bra där kroppen. 16 pannkakor senare började jag känna mig som något av en människa igen så när Laser ringde och hörde om jag ville köra ett längre distanspass i dag sa jag ja och lovade att höra av mig om skiten kom tillbaka igen.

– Fixar du 90 minuter terräng i 4 min/km?

– Ja det gör jag nog. Om inte så är det ju bara att jag avbryter och ni fortsätter.

Eftersom planen var att vi skulle springa här i Täby fick jag designa rundan och jag planerade in ett större antal punkter där jag skulle kunna korta rundan om så krävdes. Laser påpekade att det kanske inte var så smart för mig att köra fulla 90 minuter och ju mer jag tänkte på det desto klokare lät det. Vid 10 dök Enebybrojos, Uhrbom och David N upp och vi gav oss iväg i för mig god fart. Kvavt som attan men benen kändes förvånansvärt bra. Ett tag. Vi sprang och snackade men kroppen kändes i ärlighetens namn rätt skakig och jag hörde med Laser om han hittade resten. Det gjorde han och efter cirka 8 km fick dom fortsätta själv och jag fortsatte åt mitt håll. Med facit i hand var det dagens klokaste beslut. När resten av gänget kan springa mycket fortare än mig och jag dessutom varit sjuk några dagar så är det bättre att lugna ner sig medan man fortfarande är pratbar. Man behöver inte skapa onödiga sommarplågor och jag känner mig riktigt fräsch nu några timmar efteråt trots 12-13 km i hygglig terrängfart. Jag slapp vara ute i ösregnet och jag fick ett bra träningspass i trevligt sällskap utan bonk. Det firar vi med en fjällselfie och förhoppningsvis bra träning framöver.

DSC02985

Ha det,

Mackan

Skierfe-skubb

Ända sedan jag passerade Skierfe för första gången 1980 har jag haft drömmen om att få vara högst uppe på toppen och titta ner över Rapadalen och i år blev det äntligen verklighet. Jag har varit nära förr, så nära som cirka 100 höjdmeter, men valt att vända på grund av dåligt väder. Den här gången fick jag ta mig hela vägen! Det var 25 grader varmt, vindstilla och strålande sol när jag och Baddaren på förmiddagen började springa från Sitoälvsbron mot Aktse så utsikterna var väldigt goda för en fin topptur! När vi kom till Laitaures brygga efter en mil av låglandslöpning såg vi dock hur åskmolnen tornade upp sig i fjärran över Rapadalen och väl framme i Aktse hade den första skuren kommit. Baddaren var rätt tagen av den första biten löpning och hade inga planer på någon topptur men jag började finplanera inne i stugan. Vi blev bjudna på lite mat av ett par trevliga tyskar och våra nyfunna tyska vänner hade tydligen tagit 10 timmar på sig upp och ner från toppen. Stugvärden i Aktse jiddrade om 5-7 timmar för att göra turen så själv tänkte jag att 2½ timme borde vara tillräckligt.

DSC03031Eftersom det var åska i luften sa jag till Baddaren att hon inte skulle vara orolig om det tog betydligt längre tid. Jag hade inga planer på en avbruten tur den här gången utan åskade det tänkte jag vänta ut åskan på säker plats och sen fortsätta. Ryggsäcken packades med lite energi, sjukvårdsutrustning och värmefilt om utifall att olyckan skulle vara framme och i ett stilla duggregn gav jag mig av uppför den branta sluttningen. Det var riktigt kvavt och efter ett par hundra höjdmeter kände jag mig lite lätt yr. Jag mötte några vandrare på vägen och dom var imponerade av den fart jag höll uppför. Kanske lite väl hög fart så jag lugnade ner mig. Jag hade trots allt nästan ett par timmar löpning i benen i värmen redan.

DSC02974Givetvis hade jag gjort en tidplan och när jag passerade den första offerplatsen låg jag bra till och nu när jag var uppe på kalfjället kunde jag börja njuta. Temperaturen sjönk och yrseln försvann. Sakta men säkert tog jag mig bortåt och det enda jag såg var en lämmel och en ripkyckling. Det kändes ensamt men fritt uppe på fjället och jag undrade om jag skulle få vara ensam hela min tur. Just då fick jag syn på några prickar uppe på bergskammen och det tog inte lång tid innan jag var ifatt prickarna.

– Vilket lopp tränar du för då, brast den ena mannen ut.

– Mefjellet Opp!

Det var tre Schweizare som var ute på vandring och mannen som tilltalat mig var löpare även han och verkade lite lätt avis över att jag fick springa upp. Vi snicksnackade en stund och sen drog jag vidare i god fart. 

DSC02988Nu var det en stund av utförslöpning ner mot snö och vatten och när jag kom dit drack jag och fyllde på min tomma vattenpåse och satte mig ner och njöt en stund med fötterna i bäcken. Njöt och samlade kraft inför den sista biten. Jag hade ju varit här förut men glömt att det var så svårt att se de små rösena som markerade vägen till toppen och det krävdes en hel del koncentration. I och för sig hittar man upp ändå men det blir lite mer lättlöpt mellan stenarna om man följer leden. Full koncentration och hyggligt tempo nu igen. Efter ett tag sa höjdmätaren mig att jag var nära toppen och plötsligt var jag på toppen och vid stupet. 700 meter rätt ner på andra sidan och jag skrek rätt ut. Magiskt. Det var fan magiskt. Det är ett ord som jag väljer att spara på till särskilda tillfällen men nu hade jag inget annat i skallen! En timma och tjugo minuter tog det för mig att komma upp och det var bland de bäst spenderade 80 minuterna i mitt liv för jag var helt förälskad.

DSC03001Jag la mig ner och tittade ut över stupet. Jag insöp varenda intryck. Jag spanade efter älg och björn nere i dalen. Jag njöt till hundra procent. Jag ville aldrig härifrån. Utsikten var hänförande och det går inte att återge med bilder utan måste upplevas. Jag försökte se mig så mätt jag kunde och när det började blixtra och mullra på andra sidan Rapadalen visste jag att min tid här var till ända. Att vara på en bergstopp när det åskar kändes mäktigt men jag ville inte vara alltför nära så det var bara att springa ner igen.

DSC02996Efter en 15-20 minuter mötte jag åter Schweizarna och dom bad att få ta en bild av mig och självklart fick dom det. När jag lämnade dom vrålade jag att ”det här är löpning” och det var så jag kände det. Lopp i all ära men att få göra sånt här och att efter över tre timmar av löpning känna sig urstark är en frihet utan dess like. Strax därefter var ovädret över mig och jag sprang så snabbt jag kunde i ösregnet. Jag sprang och jag njöt. Jag ville hinna till skyddet under den stora stenen innan åskan var rätt över mig och jag hann med nöd och näppe. Där kröp jag ner under överhänget i några minuter tills det hade slutat blixtra och sen sprang jag vidare mot en dubbelregnbåge som låg över fjället. Det var rejält blött på leden men jag skuttade fram så gott jag kunde och funderade på om jag skulle ta mig ner under timmen. Det gjorde jag. Med en marginal på tre sekunder.

Jag var lika lerig som lycklig och jag duschade bort det förstnämnda i det iskalla vattnet men lyckan den var kvar när jag kom in i stugan till en väntande Baddare. Full av intryck och bubblande av behovet att få berätta om min upplevelse. Jag hade äntligen fått springa hela vägen uppför mitt favoritberg.

DSC03010Ha det,

Mackan

Mefjellet Opp 2014

Nu är jag åter hemma efter tre veckor av blogguppehåll och det har varit tre roliga veckor och jag får väl se vad jag skriver om och inte, men det är lika bra att börja med det senaste först. Semestern avslutades med en minisemester i Norge och det blev många mil i bil. Inte den bästa uppladdningen för att tävla men vi hade valt ut ett motbakkelöp för att få en fin anledning till att hitta till ett hörn av Norge där ingen av oss varit, Tafjord. De två dagar i bil det tog att komma dit gick fort för det var så mycket att titta på och vi hann med en massa stopp samt en middag med Floppis i Åre på vägen. Själv var jag väldigt bekymrad eftersom jag vaknade med dånande huvudvärk och tjocka bihålor två dagar i rad och en hals som sved. Det gick åt många halstabletter men på tävlingsdagens morgon vaknade jag upp utan huvudvärk och helt utan halsont. Det enda som återstod var lite heshet. Ni kan inte ana hur glad jag blev över det.

Vi bodde uppe i skuggan av Mefjellet 12 km från starten och efter en frukost utanför tältet åkte vi ner till starten och möttes av galet vackra vyer och ett högt berg. Ofta funkar det så att motionsklassen har fria starttider i ett par timmar innan den riktiga tävlingens start och vi såg förvånansvärt många vältränade löpare välja motionsklassen och springa i väg uppför. Baddaren började ifrågasätta att jag hade valt ”konkurrensklasse” även för henne, speciellt som det redan var riktigt varmt och vår start skulle gå klockan 12.00. Ifrågasättandet fortsatte när tävlingslöparna började dyka upp eftersom vi såg en total avsaknad av underhudsfett hos hela gänget. Jag förklarade att vi måste ju ändå tävla när vi åkt så långt, i den här familjen motionerar vi inte, vi tävlar.

DSC03217

Vi snicksnackade med en massa folk och speciellt med Marcus och Jenny som var från Sverige men som tävlade för Halden. De verkade riktigt vassa och det skulle senare visa sig stämma bra det. Med en halvtimme till start värmde jag upp i hettan och det tog inte mer än två minuter innan svetten rann och då hade jag inte ens satt på mig den obligatoriska ryggsäcken med sina två kg. Kroppen kändes hemsk efter bilkörningen men blev gradvis bättre när jag fick trumma igång stela muskler. Sju kilometer skulle avverkas med en snittlutning på 16.1% så jag var inte bekymrad för snabbheten men benen måste ju ändå funka och jag kände att det här skulle nog ändå kunna bli rätt bra.

12.00 började den långa stigningen och de första 500 meterna var på asfalt och det passade mig utmärkt. Efter att ha konsulterat tävlingsledningen vid invägningen av ryggan chansade jag med racing flats och dom bet fint på asfalten. Jag kom in i en fin löprytm och efter den första rusningen passerade jag några löpare innan vi skulle in på en liten stig där det brantade till sig. Mina flats nöp inte längre lika fint och nu blev jag i stället passerad av några, bland annat första dam. Höjdmeter lades till höjdmeter och när vi kommit 200 meter upp kändes det väldigt högt upp från fjorden. Att vi skulle 900 meter till kändes overkligt. Solen stekte och det var jobbigt men ändå så jävla skönt på något skruvat sätt. Den här delen av banan passade mig väldigt dåligt men jag plockade ändå några löpare. Damledaren var nu utom synhåll och det störde mig lite för jag hade inte planerat tjejdäng men efter tre km kom ett parti av platt löpning och asfalt igen och jag kunde trycka på. Jag plockade flera placeringar och massor av meter på löparna jag hade framför mig och plötsligt var jag ifatt henne igen. Inte bara ifatt utan förbi när vi kom till en liten säterväg av grus. Helt fel underlag och lutning för mig och jag fick kämpa hårt för att kunna springa där lutningen var lite svagare och det var ett par kilometer där jag ömsom blev passerad och passerade henne.

DSC03293Sista vätskan var uppe vid sätern på kalfjället och där hade jag precis kommit ifatt henne och två herrar som också hade tekniken för att gå fort i hygglig lutning och på grus men nu skulle agnarna sållas från vetet. 25% lutning de sista två kilometerna och nu var det riktigt fjäll. Mina flats var inte optimala här heller men det här var något jag hade tränat på och det fanns stenar att hitta grepp på. Jag och herrarna bildade nu en klunga och lämnade damsegraren bakom oss. Nu var det äntligen fullt tryck i benen och med 200 höjdmeter till toppen passerade jag en av herrarna och sen var det bara att mata på. Värmen var nu inte längre till besvär och jag fokuserade bara på att hålla alla bakom mig. Sjukt jobbigt men ändå så häftigt. Jag njöt och led på en och samma gång och trots att jag blev lurad av en ”förtopp” kunde jag spurta fint! Tiden blev lite sämre än väntat men just då gjorde det inget och det är även känslan så här två dagar senare. Det visade sig att jag sprungit från damsegrarinnan med över två minuter på slutet så den sista biten av helt klart mest min melodi. Det och asfalten där jag fick grepp och kunde trycka på i steget.

DSC03238I mål njöt jag av utsikt och sällskap och var sådär hög på livet som man kan bli av målgångar när det varit tufft men nu hade jag en Baddare att heja in. Efter ett tag kom hon och vi kunde fira tillsammans. Delad glädje är dubbel glädje och hela vägen ner var sen en ren njutning. Hon gjorde det fantastiskt bra i sin debut och jag är så otroligt stolt. Det blev en fin nedjogg, ett bad i fjorden och sen in till Valldal för prisutdelning. Tre av fyra i vårt lilla svenskgäng fick kliva upp på prispallen och jag fick en jättefin minnestallrik som belöning för min seger i M45. Det här vill jag göra om någon gång.

Ha det,
Mackan