Det oskyldiga fusket

Nu har det gått fyra veckor sedan Stockholm Marathon och jag hade anledning att kolla igenom damernas resultatlista. Plötsligt ser jag ett namn som jag missat när jag uppdaterade mina statistiklistor. Väldigt högt upp i resultatlistan också. Jag brukar missa något då och då, speciellt eftersom resultaten kan komma att uppdateras senare. Det kan t.ex. trasiga chip som ställer till det. I det här fallet blev jag misstänksam när jag dels inte kände igen namnet och sen upptäckte att tjejen i fråga hade samma netto- som bruttotid. Man måste vara rätt vass för att stå så långt fram eller ha ett trasigt chip för att få det. Mycket riktigt hittade jag inga passertider alls för den unga tjejen i fråga och jag valde att bildgranska för att se hur det stod till. Det var det jag var rädd för nämligen en glad och snabb kille som hade sprungit med just den nummerlappen. Vilket resulterade i att en tjej fick en finfin placering och kanske ett fint pris. När jag placerat mig så högt på stora tävlingar har det i alla fall hänt att det kommit saker med posten några veckor senare.

Det är ingen fara för världsfreden men ändå lite synd att det ska ske i en tävling där man betalar stora pengar för att delta och kanske kan premieras för ett fint lopp. Nu vet jag inte om någon blivit utan något men fusk är det hur oskyldigt det än kanske känns. Nu var hon ingen klubblöpare så inga eventuella DM- eller SM-placeringar påverkades men snälla, spring inte i andras namn. Gillar ni inte att tävlingen inte tillåter nummerlappsbyte så rösta med fötterna och strunta i den i stället. Det finns massor av fina små lopp man kan springa om man inte gillar bristen på överlåtelser. Dom har dessutom mer glädje av ert deltagande än mastodonterna. Personerna på bilden har inget med texten att göra.

DSC02750

Ha det,

Mackan

Annonser

Kvalitet är alltid modernt

Om ett par dagar flyttar husvakten in här i det lilla huset och jag passar på att plocka fram det som ska med på årets turné. Det som slår mig när jag plockar bland mina grejer är hur mycket av det jag packar som varit med länge. Väldigt länge. Jag börjar inse att jag är en fara för hela den moderna ekonomin om jag håller på så här. Min älskade blå tröja som varit med på så många äventyr fick jag i födelsedagspresent för 17 år sedan och likaså det rejäla regnstället. Stövlarna vet jag inte hur länge jag haft men jag vet med säkerhet att det är det enda paret som jag köpt sen jag var tonåring. Fiskerullen har hängt med sen tonåren men spöet däremot är lite nyare eftersom det förra gick av när det skedde en liten olycka. Skogsbyxorna är också lite nyare eftersom jag slog till på rea för två år sen. Då hade mina gamla hängt med i över 25 år och det var rätt skönt att få nya som myggorna inte stack genom på de svagaste punkterna. Dessutom vägde jag 56 kg när jag fick det förra paret och dom satt väl inte perfekt i midjan längre.

Listan kan göras lång men jag slås av hur bra saker faktiskt kan hålla om man sköter dom och om man skaffar grejer av bra kvalitet. Är man ett modelejon kanske kvalitet inte känns som en parameter att ta hänsyn till, men jag tycker nog det känns mer modernt att saker håller år ut och år in än att det har den senaste färgen eller snittet. Visst är det kul att ha på sig något nytt och fräscht, jag är inte helt och hållet någon skogsmulle, men jag gillar principen att saker håller år ut och år in. Det finns en skönhet i att kunna fiska i samma tröja år ut och år in, precis som min pappa gjorde. Vi åkte på våra egna fisketurer tillsammans från att jag var fyra år gammal och han hade faktiskt samma tröja ända tills hans fiskekarriär var över. Det kändes både tryggt och vackert på något sätt. Samma tröja när jag fick mina första öringar på spinn vid fyra års ålder som när han drog upp mig ur ett myrhål vid sju års ålder som när jag fick dra upp honom ur en bäck han ramlat ner i 25 år senare. Nästa vecka är det jag som står på den gräsmattan med en fin fisk i handen och i en tröja som kanske återkommer på bilder om en massa år.

PappaIdHa det,

Mackan

Favoritskor

Jag gillar att ha bra på fötterna när jag har något på fötterna och det är något som gäller oavsett aktivitet. Sen kräver vissa aktiviteter mer av materialet än andra. Ibland tar det ett tag innan jag känner om jag gillar något eller inte och nu har det hänt igen. Jag har hittat något jag verkligen gillar. Det är inte så att jag bestämmer mig för att hitta något att gilla utan det kommer liksom smygande. Jag har en stor skosamling och varierar friskt. Alla par är bra för något men när jag märker att jag plötsligt överanvänder ett par vet jag att jag har en favorit och den nuvarande favoriten är något jag inte alls letade efter utan den dök upp från ingenstans. När jag köper skor har jag ofta ingen aning om vikt eller drop. Ja, jag känner ju om skorna är lätta eller tunga och kan kanske gissa drop på 5 mm när men allt det där struntar jag i.

Känsla.

Det ska vara känsla i pjucken och den går inte att mäta. Det kan bero på många faktorer som hur lästen är utformad eller vilken typ av material det är på både ovansida och undersida men det är när skon sitter på foten som jag kan få en föraning om känslan. Det är anledningen till att jag aldrig någonsin köper otestade skor över nätet utan då sker det i butik. Sitter den inte på foten innan köpet missar jag föraningen. En föraning som sen kan förstärkas eller försvagas efter ett antal mil. Förstärks den blir det skor som används ofta men som inte gärna tas ut i dåligt väder och försvagas den hamnar skorna i kategorin där dom kan få vara lite med om vad som helst. Det här är skornas naturliga urval och gör att dom kan hålla ungefär lika länge i tid även om miltalet kan variera kraftigt.

En del tror att jag spenderar mycket pengar på skor men jag skulle nog påstå att jag spenderar rätt lite pengar på skor. Eftersom jag håller mig med ett lager behöver jag sällan panikköpa utan kan vänta på fynden och kan man vänta och vänta så går det att fynda. De skor som har seglat upp som mina favoritskor den senaste månaden betalade jag 140 kronor för. Ja ni hörde rätt, 140 kronor. Så billigt kan man handla om man är beredd att vänta, leta och ha en del tur. En för mig helt oprövad modell som hade rätta känslan och gav mig en föraning. En föraning som förstärkts efter 20-30 mil i dom. Om vi bortser från att det här paret inte är Asics tror jag att deras svenska försäljare gråter blod över såna som jag som inte betalar 2000 spänn för ett par skor när det går lika bra med selleri som Werner skulle sagt.

Vilken är din favoritsko för tillfället och vad kostade den?

MR1400NY

Ha det,

Mackan

Frågan du inte ska ställa

Det finns en fråga som är oerhört känslig att ställa i löparsammanhang men som ändå kommer upp med jämna mellanrum: När är man en duktig löpare? Visserligen kan man ställa den men frågan är vilket svar man vill höra? Jag gissar att många som ställer frågan har gjort en tid och vill veta att dom kvalar in till att vara en duktig löpare. Själv ställer jag inte frågan eftersom jag tycker att den är helt ointressant. Tävlar jag får jag svart på vitt om jag är en duktig löpare eller inte. I relation till andra just där och just då. Jag kan vinna med en dålig prestation och jag kan komma långt ner i fältet med en bra prestation. Ja, för mig i alla fall. Och det är det jag är intresserad av. Att prestera! Det kan man göra i från alla utgångslägen.

Jag vill förbereda mig på ett bra sätt och prestera bra efter mina förutsättningar. Vissa kommer att tycka att jag är en duktig löpare och andra kommer att tycka att jag är rätt kass. Det är inget jag kan påverka men jag kan påverka hur jag bearbetar min prestation. Det är min fulla rätt att vara jättenöjd när andra tycker att jag suger och samma fulla rätt att vara rosenrasande när andra tycker att jag varit jätteduktig.

När frågan om vem som är en duktig löpare ställs i löparforum kommer alltid svaren att man är duktig för att man tar sig ut, tiden har ingen betydelse och att man är duktig för att man gör det. Ja det kan man vara. Man kan vara skitduktig som tar sig ut och tar sig runt. Blir man en duktig löpare för det? I vår Facebookromantiska värld där alla är bästast och grymmast vill alla höra att dom är duktiga. Kanske helst duktigast. Men alla är inte bäst på allt och det är okej och till och med bra, mångfald berikar. Man kan peppa även om alla inte är bäst och det kanske till och med biter bättre om man nyanserar sig.

Men jag tänkte mig ett litet experiment som inte är lika värdeladdat i löparvärlden. Om vi byter ut order löpare mot snickare. Kanske till och med en snickare ni tänkt anlita. Tycker ni att en snickare är duktig för att han snickrar två gånger i veckan och även i dåligt väder? Även om ni ser att resultatet av hens arbete är snett och vint? Hjälper det att hen är glad och positiv när hen snickrar? Vi kan testa att byta ur ordet löpare mot en matematiker som räknar ett par gånger i veckan, glatt och i dåligt väder. Tycker ni att hen är duktig även om hen räknar fel på ganska många tal? Ja inte vet jag. Jag vet i alla precis vad jag tycker och det är att här har vi en glad men kass matematiker. Men jag blir glad av att hen försöker och tycker om det.

Man kan vara otroligt duktig som kämpar på i ur och skur men man blir inte per automatik en duktig på löpning. Det är okej. Lär dig uppskatta dina prestationer så slipper du ställa frågan om du är duktig på något. Det här är en prestation jag uppskattade även om jag inte var duktig på att springa just den dagen. Att kämpa var jag däremot jädrigt bra på!

medaljen

Ha det,

Mackan

Der Alte

Ja då har man blivit lite äldre och inte ett dugg klokare. För att verkligen få känna mig gammal i dag stack jag till Väsjöbacken med T-Bone i går och det lyckades. Kroppen känns betydligt äldre nu än för ett dygn sen. Men det var verkligen värt det. Jag gjorde mitt bästa pass på länge och jag antar att det är justeringen hos naprapaten som nu slagit igenom. Plötsligt kunde jag springa utför igen på rätt sätt och då gick det snabbare uppför också. Det var första gången T-Bone var med i backen och jag tvekar på att han skulle följt med om han fått all information på förhand.

– Hur vilar vi?

– Vi vilar inte.

– Vilar inte?

– Nä, kontrollerat uppför och sen full fart utför. Ingen rast, ingen vila. Min puls brukar vara ungefär lika hög när jag kommer ner som när jag kommer upp. En timme! Se till att disponera krafterna bra för annars blir det svårt på slutet.

– Oj.

Även om jag alltid brukar börja defensivt blev jag ändå lite paff när han nästan hakade på mig upp första vändan och det blev nog en dyrköpt erfarenhet. Vi sprang, pustade och stånkade och efter en timme hade jag kört mina cirka 1000 höjdmeter och var lika färdig som vanligt. T-Bone konstaterade att det var fruktansvärt jobbigt och liknade inget han gjort förr. Bra! Sen sammanfattade han det väldigt bra på min Feja efteråt.

Det var som att bli inslängd i en torktumlare, ramla ut en timme senare och undra ”Vad fan var det som hände?” Jag hade innan trott att man vilar nerför samt har en vila mellan varje repa – tji fick jag. Jag tror att jag var endorfinhög efteråt, bilresan hem är lite som i ett töcken. Mersmak på den – tack Mackan.

Så kan man i och för sig göra men så gör inte jag i slalombacken. Här är det en konstant hög puls som gäller. Som bonus verkar varenda muskel i kroppen aktiveras och även om mina ben är trötta dagen efter känns alltid löpsteget jättefint. Under morgonjoggen konstaterade jag att trots trötta ben och hög ålder joggar jag ändå snabbare än de flesta av mina jämnåriga. Det känns helt okej!

DSC00597

Ha det,

Mackan

Dessa jävla känslor

För mig som ingenjör i botten är det alltid lika irriterande när ovidkommande känslor riskerar att ligga till grund för beslut. Varenda reklammakare vet att känslor biter mer än argument när vi ska köpa saker. Det spelar ingen roll att förnuftet säger att vi inte kommer att bli bättre människor av att köpa vissa produkter, likförbannat köps vissa produkter mer än andra. Mycket mer än andra. Just i dag kom jag på mig själv att falla för känslor och inte för fakta. Eller rättare sagt så kom jag på mig själv med att inte ens lyssna på fakta bara för att den ena parten gav ett så mycket mer sympatiskt intryck. Ställ en vacker och klok kvinna i snygga kläder att sakligt argumentera mot en gubbe i kostym och jag märker att jag tilltalas mer av vad kvinnan säger även om hon inte nödvändigtvis har åsikter jag delar.

Sympati.

Redan Hitler hade fattat att det inte nödvändigtvis var vad man sa utan hur man sa det. Han var varken vacker eller klok men han kunde konsten att spela på känslor så till den milda grad att han fick med sig ett helt folk med sina banala (och farliga) idéer. Ett grundexempel på populism i sitt esse. Man skulle kunna tänka sig att vi lärt känna igen populism sen dess men icke. Vi är väldigt känslostyrda och häromdagen såg jag en reaktion på att man skulle kanske skulle skära ner i åldringsvården någonstans. ”Ja, men invandrare har vi minsann råd med.” Det var den första spontana reaktionen jag såg i ett litet samhälle och den var kanske ur ett perspektiv logisk men ändå inte. Ju oftare du hör att det är någon annans fel desto större chans att du tror på det oavsett hur det egentligen ligger till. Obehagligt samtidigt som jag förstår reaktionen. Tror man att det ena ställs mot det andra så kan det andra te sig väldigt obehagligt.

Känslor.

Ja känslor var det. Jag har fått höra att mina böcker skulle sälja mer om dom hade flashigare omslag och hellre med en tjej på bilden än en medelålders man. Det är så man säljer. Yta, inte innehåll. Vi orkar inte alltid sätta oss in i allt innehåll och det är förståeligt i en värld av ett näst intill oändligt utbud. Snygga tjejer säljer bra oavsett vad man tycker om det och en snygg förpackning kommer undan med sämre innehåll än en ful. Det är inga nyheter men jag blir lite sur på mig själv när jag märker hur jag blir sugen på att köpa en GPS-klocka jag inte behöver. Jag tror snarare att jag blir en sämre löpare av en sådan klocka, ändå blir jag sugen. Det finns inget rationellt argument till varför jag skulle ha den och ändå känner jag suget. Läskigt. Jag kommer inte att köpa den eftersom jag gått genom argumenten för och mot men det stör mig att jag känner att jag kan påverkas så starkt av reklamen trots att jag är rätt en rationell människa.

Hur svårt ska det då inte vara att stå mot påverkan när frågorna inte är lika enkla som om man behöver en klocka eller inte? Det krävs faktiskt att man både orkar, kan och vill spalta upp argument för och mot. Och ändå lita en del på magkänslan för allt går inte att rationalisera även om man skulle vilja det. Sen är det vissa känslor som bara inte går att förklara för den som inte förstår men det är ett helt annat ämne.

20130714_142610

Ha det,

Mackan

Applåder

För andra helgen i rad stod det långt långpass i min träningsskiss och jag hade timeboxat mina 33,5 km till att få ta tre timmar, inklusive ett bad efteråt. Den stora skillnaden mot förra helgen var att jag hade dragit en tvåmilare på lördagen och jag var osäker på hur det skulle påverka mig. Lägg därtill att mitt projekt BRASSE sätter sig en del i benen. Tänkte ändå att mina tre timmar skulle räcka fint och att jag fick vara något defensiv till en början. Jag gillar att gå ut lugnt och utgångsfarten på de pass jag springer ensam blir ofta lägre än när jag springer med andra löpare. Även när medlöpare kanske är bra mycket långsammare än vad jag är på längre sträckor.

Det var alltså defensivt från start men jag märkte att jag fick verkligen aktivt hålla igen och den första timmen blev det bara till att låta benen rulla på med minsta möjliga kraft. Av pollen kände jag inte ett dyft i går och du blir det rätt skoj att springa. Benen rullade på och jag sjöng och trummade en del i luften till musiken i mina öron och efter en timme tillät jag mig att öka farten efter tycke. Det måste sett rätt lätt ut när jag sprang för när jag för andra gången mötte ett ungt par som var ute och gick ställde dom sig vid sidan av vägen och applåderade stort när jag passerade. Det var precis vad jag behövde inför andra halvan av passet! Varje gång jag får den typen av spontana uppmuntringar under pass går resten så mycket lättare. En del brukar skriva att dom får utstå spott och spe av medmänniskor när dom är ute och springer men för mig brukar det vara det motsatta. Eller brukar och brukar, det händer då och då men det är lika roligt varje gång. Efter det var det bara att rulla på fram till dess att jag kom in i min zon av fri fart. När jag springer ensam brukar jag för min mentala hälsa tillåta mig att köra på som jag känner under sista milen och gårdagen var inget undantag. Jag skruvade gradvis upp farten och avslutade finfint i ca 3:55/km. Dessutom med så mycket energi kvar att jag orkade bada och arrangera kalas för tio pers under eftermiddagen. För det applåderar jag faktiskt mig själv. Man får göra det i det här huset för det är inte alltid det finns så här bra klackar till hands.

järnmän 15 klacken

Ha det,

Mackan