Etiketter

, , ,

Jag tassar iväg i en helt stilla morgon och det enda onormala är två gäss som verkar ha slagit sig ner på ängen. Strax innan den första lilla träbron springer jag om Cissi och Andrea och dom hejar glatt. Inte en krusning på sjöns yta och jag känner att nu börjar det bli som det ska vara. Lagom morgontemperatur ute, grönt, skönt. Kroppen har fortfarande inte hämtat sig från de senaste tre veckornas enorma totalbelastning men den är på god väg. De senaste två månaderna har varit utanför det normala på flera sätt och det har slitit. Men nu har normaliseringsprocessen kommit igång och det känns skönt.

Jag älskar det intensiva men det går inte att vara intensiv för länge, inte för mig i alla fall. Så jag breder ut mina vingar och landar sakta men säkert. Att vara ute på min normala morgonjogg före frukost och sen sätta mig vid mitt normala skrivbord och göra mitt normala pysslande och pusslande är bra fint. Det är oerhört inspirerande att springa på nya platser och få nya intryck men det är i det normala jag kan gå in i det meditativa. Under min normala morgonjogg noterar jag det som finns runt mig men hjärnan lägger ingen energi på att fundera på vart jag ska ta vägen. Det blir det ena benet före det andra och hjärnan kan bearbeta saker. Bearbeta och kläcka. Mitt i min normaliseringsprocess har jag inte kunnat låta bli att klura på några roliga upplägg för framtida äventyr, vi får se om det blir något av det. Först ska jag beta av den backlogg som har vuxit, förbereda nya föreläsningar och analysera/planera träning åt folk. Jag har att göra men jag har tagit tillbaka flexibiliteten för när jag ska göra det. Det känns riktigt skönt och det kommer nog att firas med en tur till Väsjöberget i em/kväll.

swampthingFoto: Christer Schapiro

Ha det,

Mackan

Annonser