Etiketter

, ,

Jag är rätt säker på att jag skrivit om det här några gånger tidigare men cyberrymden är fri så jag skriver det igen. Häromdagen funderade jag på vad det är som gör att jag är så förtjust att springa hårda träningspass. Innan ett tufft träningspass finns det alltid ett visst mått av ångest och efteråt kommer alltid känslan av njutning. Känslan av att jag har åstadkommit något bra. Jag är väl medveten om att det egentligen är en fullkomligt meningslös sysselsättning och det är okej. För hälsans skull behöver jag inte ge 100 procent och jag kommer aldrig springa hem några OS-medaljer, ändå finns drivkraften fortfarande att ge järnet på vissa träningspass. Dels tror jag det handlar om att jag vill göra mitt bästa när jag väl gör något men det är något annat också. Närvaron.

Den totala närvaron.

Mitt uppe i ett hårt pass kan jag inte tänka på något annat än att vara här och nu. Mindfullness som det så fint heter, carpe punctum. I dagens värld översköljs vi av intryck men när jag tränar hårt orkar skallen inte fokusera på mer än vad jag just nu håller på med. Det må vara hur jobbigt som helst men hjärnan får vila. Syran kan spruta, benmusklerna värka och det kan kännas som om lungorna tänker vända ut och in på sig men hjärna får vila. Under en begränsad tid plågas kroppen till det yttersta men jag känner mig otroligt levande och närvarande.

Det lustiga är att jag glömmer bort det mellan varven och när jag återkommer till min slalombacke, mitt träsk eller till kolstybben så väcks allt till liv igen. Jag älskar fan att ta ut mig och varje gång jag glömmer bort det ska jag läsa det här inlägget. Det handlar inte om exakta tider som ska göras utan det handlar om att ge hundra procent och få den totala närvaron. Det är korta stunder av total närvaro som sen följs av en nöjdhet och någon sorts inbillad klarsynthet som sitter i flera timmar.

DSC02329

Ha det,

Mackan

Annonser