Etiketter

, , , ,

Peter P skrev en vänlig bloggkommentar om att jag haft lite otur på mina senaste maror och jag har funderat en del över det där. Under Frankfurt 2012 håller jag med om att jag hade lite otur med ett väder som verkligen inte passade mig, jag fick en väldigt behaglig resa där men kunde inte alls springa i den fart jag ville. I höstas hade jag lite otur med luftvägsproblem men det var trots allt inte bara under maran och där vill jag snarare se det som att jag hade turen att få hjälpa Baddaren till ett nytt pers. Den upplevelsen var mer värd för mig än vad jag hade kunnat prestera en toppdag under de förhållanden som rådde. Det blev helt enkelt en vinst i det långa loppet för den glädje jag kände efteråt hade nog bara kunnat trumfas av ett eget personbästa och det var jag inte kapabel till ens i teorin.

Boston då? När jag anmälde mig var jag väl medveten om att det skulle kunna vara rätt mycket pollen i New England när loppet skulle gå och så var det ju. Ingen otur utan jag hade snarast behövt tur med att få några dagar av lätt regn för att kunna prestera maximalt. Så sent som några dagar innan loppet var jag nervös för att inte ens kunna starta för jag kände av det rejält. Så jag hade tur som kom till start. Jag kände redan efter några få kilometer att kroppen var lite pollenmatt men jag trodde just då att resan snarare skulle bli väldigt behaglig för benen. Hur jag reagerar på pollen kan variera från dag till dag, antagligen beroende på halterna. Senast ett par veckor före maran var jag tvungen att avbryta ett pass för att jag hostade slem så att jag höll på att kräkas men bara dagen efter var kroppen helt annorlunda och tvärtom väldigt pigg. Men för att åtevända till Boston, nu dök ju kramperna upp som gjorde att det i stället blev jädrigt obehagligt.

Jag har en trilskande rygg och har lagt ner massor med tid på att stärka den. Det har fungerat väldigt bra under vintern men under det sista snöfallet blev jag för stursk under snöskottning och det smällde. Det smällde så pass att jag krampade ihop så hårt att jag inte kunde stå på ett ben och sätta på mig en strumpa. Det smärtade så mycket att jag hade problem att sätta mig på muggen. Att det smällde var en kombination av otur och dålig teknik under snöskottningen. Från att det inträffade har hela underkroppen varit väldigt svajig, för att uttrycka det milt. Ett pass har kunnat gå bra och sedan har jag kunnat ha ett gäng pass där det uppträtt olika fenomen i höft och ben. Aldrig samma från pass till pass utan hela tiden nyheter och det har snarast varit symptom på att något inte står rätt till i ryggen. Det var otur att det skulle dyka upp så nära maran men med tanke på vilka problem jag haft vill jag se det som en jädra tur att jag kunde starta och slutföra maratonloppet även med avseende på det. Inte den behagliga resa jag hoppats på men jag är oerhört glad att jag fick göra det. Hade det varit en mara på hemmaplan hade jag struntat i det och sparat krutet tills jag varit helt symptomfri.

Nu tänker jag fortsätta att bygga upp rygg och löpform med en massa terräng och backe för att maximera chanserna för att slippa otur med min bråkiga rygg. Jag har en disk som buktar lite och den ska hållas i schack genom att vara stark i hela bålpartiet. Uppenbarligen starkare än vad jag är nu. Jag har ett gäng övningar som jag fått av landslagets sjukgymnast och av min naprapat och det är bara att jobba vidare.

DSC02390

Ha det,

Mackan

Annonser