Bättre en regnig dag på berget…

…än en solig dag på kontoret. Jag hade planerat Väsjöberg i går eftermiddag men det var roligare att gå ut och äta god indisk mat med trevligt sällskap. Dessutom tänkte det regna i dag och regn är mycket bättre än torrt på många sätt så här års. Egentligen på alla sätt utom för att torka eller för att snabbt ta sig uppför. Att torka hade jag inget behov av men att ta mig upp och ner för ett berg har jag ett stort behov av. Helst så fort som möjligt åt alla håll. Jag har varit med om några hemska vändor där när det varit lerigt men höll tummarna för att det inte skulle hunnit grisa så farligt.

Var det halt då? Jo. När jag kom dit stod det tre löpare vid botten av backen och jag frågade om det var halt.

– Jo, det är halt.

Okej, inget som jag inte väntat mig med andra ord och jag startade men gömde klockan för att slippa irritera mig på att det skulle gå långsamt. Det slirade lite uppför och kändes lite vanskligt att galoppera utför i full fart så jag försökte anpassa mig. Dessutom skulle jag hålla på i över en timme så jag hade egentligen ingen brådska. Jag hittade en rytm i min ensamhet. Ja, mitt hopp om sällskap försvann redan efter en vända men så dök en annan gubbe upp. Han såg lite väderbiten och senig så jag tänkte att här kanske jag kan få lite sparring uppför. När jag startade min nästa vända hade han hunnit en fjärdedel uppför backen men jag var ifatt honom redan efter en tredjedel av backen. Så var det med den sparringen. Jag hejade på honom och försökte peppa lite men inte att jag fick något svar. Långsam och sur med andra ord. Eller trött, jag vet inte. När jag var på väg ner stod han stilla mitt i backen lutad mot stavarna och jag undrade om jag skulle få se honom något mer. Nä det fick jag inte.

Så det var bara att mata på i min ensamhet och någonstans fann jag harmonin i regnet och blåsten. Det gick inte jättesnabbt och det var framförallt utför jag tappade tid mot normalfart men jag gjorde min dryga timme i berget och lyckades väl i alla fall logga typ en kilometer i total stigning. Som ett bättre motbakkelöp och om gudarna vill så blir det just ett sånt om cirka sju veckor. Nästa gång kanske det är torrt och då går det snabbare när det inte släpper i steget. Trött lär jag bli då också men upp kommer man alltid.

Bild

Ha det,

Mackan

Annonser

Nu hinner jag vara PT igen!

Jag känner att min roll som PT har varit lite undanskuffad den senaste tiden men nu har jag kommit igång igen och det är så otroligt skoj. Att leda grupper är skitskoj på ett sätt men att verkligen hinna titta på detaljer och ägna sig åt någon annan till hundra procent är en ynnest. Det har blivit jobb i dagarna två och en del inplanerat fram till semestern och jag ser verkligen fram mot det. Inte bara hinner jag ägna mig åt någon helt och fullt, utan jag hinner lära känna människor på ett annat sätt än under en gruppträning. Jag ägnar mig inte åt någon som helst magi när jag hjälper andra men jag kan notera, justera och förhoppningsvis hitta styrkor och svagheter som de sen kan jobba på hemma i lugn och ro. Jag kan ge verktygen och jag kan förhoppningsvis ge någon sorts aha-upplevelse och en förståelse varför dom har nytta av vissa övningar. Förstår man varför blir det så mycket lättare att motivera sig till att göra det.

Jag är alltså ingen magiker och även om många springer bättre för stunden efter att ha fått påpekanden och tips om vad som går att göra annorlunda så är det fortfarande långsiktigt arbete som gäller. Det ska fungera vecka ut och vecka in. Nöta, träna, springa och teknikträna. Alla kan springa men alla kan inte springa skadefritt och många blir trötta på fel ställen och alldeles för tidigt för att dom har små egenheter för sig. Vissa har allt naturligt och det är ju bra, men många har startat upp löpningen i vuxen ålder och då finns det ofta svagheter både här och där. Kan jag hjälpa till att hitta dom svagheterna och dessutom presentera lösningar så känns det väldigt, väldigt roligt. Bonusen är att de som faktiskt söker sig till mig är genomgående positiva och motiverade, vilket gör det lite enklare. Dom har motivationen att jobba utefter sina förutsättningar och mål vilket är precis som det ska vara. Alla kan inte vara bäst men alla kan göra det bästa utefter sin egen förmåga. Att då få hjälpa till och förhoppningsvis se människor lyckas med sina mål är verkligen suveränt. Jag konstaterade i dag återigen att jag har fan världens bästa kunder. Tack för att ni finns!

Bild

Ha det,

Mackan

Dags för Stockholm Marathon – tipset

Nu börjar maran närma sig med stormsteg och även om jag inte ska springa går det inte att undvika att märka av det. Jag vet inte om det beror på maran men nog säljer jag lite fler böcker och det är ju trevligt, de tips jag skriver om inför tävling kan definitivt vara något för de som springer. Själv har jag haft någon knappt märkbar förkylning i kroppen som gjort att jag tagit det rätt lugnt de senaste dagarna. Hade jag haft samma sak i kroppen inför maran hade jag varit mer än lovligt trött men som publik lär det inte påverka min prestation.

Alla möjliga och omöjliga löparsajter skriver om de sista tipsen inför maran i dessa dagar så jag tänkte faktiskt skippa det och titta på de svenska elitfälten i stället. Det är väldigt speciellt i år i och med att vi skickar fulla lag till EM om cirka två månader vilket gör att många svenska topplöpare saknas. Enklare än vanligt att plocka SM-medaljer med andra ord och det finns några namn som sticker ut. Jag har inte haft tid att ringa och förhöra mig om formen hos löparna och några kanske inte ens startar men låt mig i alla fall gissa på vilka som hamnar i topp och sen får det väl bli fel om det blir fel.

Vi börjar med herrarna:

  1. Daniel Woldu – Förra årets snabbaste svenska löpare vill nog säkert både vinna och springa snabbt och jag tror att han gör det.
  2. Adil Bouafif –  En intressant start och med ett personbästa på 2.20.00 och en hög kapacitet på milen borde han kunna utmana om guldet, om han är maratontränad.
  3. David Nilsson – Fågel eller fisk? David har tränat stenhårt i vinter och jag tror att med lättad träning kommer farten. Han klev av i Boston men sprang ändå 2.27 i Vancouver trots att han slog av rejält under andra halvan.
  4. Haben Idris –  Hög kapacitet och kan slåss i toppen om han springer smart och inte slösar energi på en massa ryck.
  5. Janne Holmén – Bästa personbästat i det här gänget har min klubbkompis men Janne motionerar ju numera. Frågan är hur mycket han motionerar? Jag hoppas att han motionerar sig in på topp 5 i SM.

Dags för damerna:

  1. Isabellah Andersson – Ja det var dagens lättaste tips. Hon ska kunna jogga hem SM-tecknet och det lär hon göra om hon fullföljer.
  2. Annelie Johansson – Sverigetrea tidsmässigt förra året och även om det är ganska jämnt bakom henne tror jag hon fixar silvret.
  3. Therese Nordström – Bättre men äldre personbästa än Annelie, blir det brons för Ullevitjejen?
  4. Josephine Ambjörnsson – 2.50 på SM förra året och kan hon höja sig ett snäpp utmanar hon om medaljerna.
  5. Tove Langseth – Har inte riktigt höjt sig från förra året. Än. Jag hoppas att den här genomsympatiska tjejen gör det på lördag!

Som vanligt finns det lite hjärta med i mina tips och jag har som sagt inte riktigt gjort det gedigna bakgrundsarbetet i tipset men det är roligare att tippa än att inte tippa.

DSC00683

Ha det,

Mackan

Vår miljö – deras miljö

Nu får jag nog utfärda en varningstext här för jag kommer inte att skriva ett ord om löpning i det här inlägget. Jag kommer heller inte att skriva om mig själv eller något annat navelskådande utan jag tänker skriva om miljön. Den miljö vi lever i och den miljö vi ska lämna efter till kommande generationer. Jag förstår att det ibland känns hopplöst att göra något som individ när det i andra delar av världen kanske inte finns någon större medvetenhet om miljön. Jag förstår att det känns hopplöst att göra något för egen del när det finns storföretag som kanske släpper ut och förgiftar i större skala. Vad spelar det för roll om jag lämnar in mina batterier, pantar mina flaskor eller lämnar in något tidningsinsamlingen? I det stora hela inte ett skit om det bara är jag som gör det. Men om alla gör det händer det grejer.

Nu till saken, jag förstår inte när man bara ser till sig själv i en fråga som berör oss alla. Det här läste jag publicerat på nätet häromdagen och det är ordagrant och urklippt citerat men ryckt ur sitt sammanhang ur en längre diskussion på Fejan.

Lagar är OK, men bara för att skydd individer mot våld Rädslan för miljöpolitik är förstås att jag inte har NÅGOT att vinna på miljöpolitik. Not whatsoever. Jag är inte rädd för växthuseffekten, inte för koldioxidutsläpp, inte för att bli förgiftad etc etc. Men det är inte det värsta. Det värsta är att EFTERSOM MILJÖN ALLLTID KOMMER FÖRST, FINNS DET INGET SKYDD ALLS FÖR INDIVIDEN. Allt, precis allt, kan motiveras med ”miljöhänsyn”. Människan är inte mer värd än en morot. För mig är människan absolut viktigast, individen, därför skräms jag av miljö….aktivister.

Sånt här skrämmer mig på riktigt. Det är just människan som är värd mer än en morot och inte bara människan. Alla vi som bor och kommer att bo här på planeten. Det är knappast aktuellt att förbjuda allt och om ett förbud mot något som gör att jag kanske begränsas lite som individ leder till att alla får det bättre i längden kanske det är en bra sak? Att låta marknaden oreglerat sköta sig själv inom alla områden funkar inte alltid perfekt. Det har använts/används gifter för att producera mer. Båtar dumpar olja för att tjäna pengar. Människor dumpar skräp rätt ut i naturen oavsett om det är lagligt eller inte.

Jag är ingen miljöexpert och jag kan inte bedöma om och hur växthuseffekten kommer att påverka framöver men nog fan är jag rädd. Inte för egen del utan för att framtida generationer kanske kommer att få ett helvete på grund av det vi gör nu. Jag är ingen miljöaktivist och jag lever inte perfekt men en sak är jag säker på och det är om ingen bryr sig om kommer det inte bli bra. Råkar någon miljölag göra att jag får lite mindre frihet så får det vara så om det ger en större frihet för framtida generationer. Vi behöver miljöhänsyn oavsett om jag som individ skräms av att bli förgiftad eller inte. Och tyvärr, vi behöver nog en del miljölagar också för historien har med all önskvärd tydlighet att vissa inte räds för att dumpa gifter eller annat skräp. Jag vill ha kvar den natur vi har och den luft vi andas. Ledsen för att jag gravt avvikit från bloggens ämne.

20120818_131126

Ha det,

Mackan

Starka fötter

Jag vet inte hur många gånger jag fått beröm för mina tassar och alltid är det av fotnördar. Naprapater, sjukgymnaster och en del löpare är riktiga fotnördar och när dom ser hur jag spretar med tårna blir dom glada. ”Du har fötter som löparna från Tanzania”, fick jag höra av en naprapat.

Vän av ordning undrar kanske hur jag fått så starka och rörliga fötter trots att jag inte pysslar med barfotalöpning och ibland propagerar för att använda ortosulor. Jo jag är en barfotaman. Att jogga i barfotaskor 2-3 gånger i veckan är trots allt ingenting mot att vara barfota så mycket det går. Helst 24 timmar per dygn under maj-september. Det är ingen ställningstagande från min sida utan det är helt enkelt så att jag älskar att vara barfota närhelst det går och så här års går det mycket. Fotsulorna må vara lite klena i början av säsongen men att trampa på en kotte då och då är inget som jag dör av. Jag älskar att känna gräset mot en bar fot och att döma av hur mina tassar såg ut efter gårdagens gräsklippning älskar gräset mina bara fötter. Om man nöjde sig med att titta på just fötterna kunde man lätt få uppfattningen att jag verkligen var Hulken i går. Det tog sin lilla tid att bli ren men det var det värt.

Förutom att vara barfota så mycket jag kan så lär löpningen i obanad terräng göra sitt till. Det stärker både här och där men just fötterna får verkligen jobba när inget steg är det andra likt. Att dundra fram i full fart genom skog och myrar är mumma för inte bara själen utan för så mycket mer. Det är så vitt skilt mot att ta tusentals identiska steg på bana eller asfalt. Det har också sin tjusning men alla balanserande små muskler får inte jobba på samma sätt. Men nu har jag inte tid att fotfilosofera mer utan ska ägna mig åt att praktisera det jag förespråkar.

Bild

Ha det,

Mackan

Normaliseringsprocessen

Jag tassar iväg i en helt stilla morgon och det enda onormala är två gäss som verkar ha slagit sig ner på ängen. Strax innan den första lilla träbron springer jag om Cissi och Andrea och dom hejar glatt. Inte en krusning på sjöns yta och jag känner att nu börjar det bli som det ska vara. Lagom morgontemperatur ute, grönt, skönt. Kroppen har fortfarande inte hämtat sig från de senaste tre veckornas enorma totalbelastning men den är på god väg. De senaste två månaderna har varit utanför det normala på flera sätt och det har slitit. Men nu har normaliseringsprocessen kommit igång och det känns skönt.

Jag älskar det intensiva men det går inte att vara intensiv för länge, inte för mig i alla fall. Så jag breder ut mina vingar och landar sakta men säkert. Att vara ute på min normala morgonjogg före frukost och sen sätta mig vid mitt normala skrivbord och göra mitt normala pysslande och pusslande är bra fint. Det är oerhört inspirerande att springa på nya platser och få nya intryck men det är i det normala jag kan gå in i det meditativa. Under min normala morgonjogg noterar jag det som finns runt mig men hjärnan lägger ingen energi på att fundera på vart jag ska ta vägen. Det blir det ena benet före det andra och hjärnan kan bearbeta saker. Bearbeta och kläcka. Mitt i min normaliseringsprocess har jag inte kunnat låta bli att klura på några roliga upplägg för framtida äventyr, vi får se om det blir något av det. Först ska jag beta av den backlogg som har vuxit, förbereda nya föreläsningar och analysera/planera träning åt folk. Jag har att göra men jag har tagit tillbaka flexibiliteten för när jag ska göra det. Det känns riktigt skönt och det kommer nog att firas med en tur till Väsjöberget i em/kväll.

swampthingFoto: Christer Schapiro

Ha det,

Mackan

När skogsmulle får bestämma

För några månader sen fick jag en förfrågan som jag omöjligt kunde säga nej till och i helgen har den blivit realiserad. Christer S har i några år anordnat ett träningsläger uppe i Garpenberg och jag skulle få äran att efterträda Rubin McPain och Jonas Buud som huvudtränare för lägret. Jag måste erkänna att jag kände att jag hade en stor kostym att fylla men jag fick lägga upp det efter eget huvud. Christers enda önskemål förutom givna lägerpass som morgonjogg och långpass var att det fanns med löpstyrka på schemat. Ett pass som jag dessutom inte skulle hålla själv. Så jag funderade och i slutändan blev det en mix av skog, styrka och teknik som var ett genomgående tema under helgen.

Jag åkte upp till Christer ett dygn i förväg för att kunna reka och snitsla obanad terräng och under kvällen kom mina hjälptränare Mia och Mikaela upp så att vi kunde bonda och även hinna springa ihop oss innan deltagarna dök upp på fredagen. Dessutom var Christers trevliga fru Ylva med i projektet och förutom att hon skulle hjälpa till lite här och där lyckades hon charma min mage med vegetarisk mat som var lite utöver det vanliga. Känslan innan hela gänget dök upp var helt enkelt kanonbra och sen blev det bara bättre.

Vandrarhemmet fylldes gradvis till bristningsgränsen med människor och eftersom jag knappt kände någon av dom vet jag inte om det var vädret, tidigare erfarenheter eller basmentaliteten i det här gänget som vare så positiv men det gick nästan att ta på den energin. Med facit i hand är jag rätt säker på att det här var en lika positiv grupp som jag kände till en början. Jag har inte för avsikt att rabbla det vi gjort eller allt jag känt utan jag tänker nöja mig med att konstatera att det här blev så jädra bra. Höjdpunkten i min värld var träskpasset. Eller rättare sagt myrlöpningen. Det var flera som verkade oroliga innan det genomfördes men jag har aldrig sett så många leenden så högt upp på Borgskalan. 25 stycken vuxna människor gav intrycket av att vara 25 stycken dagisungar under gemensam lek. Jag undrar om det inte var det roligaste passet jag någonsin varit ledare för och det tackar jag för! Folk ramlade, sjönk, ropade och oron över att bli en ny Bockstensman försvann gradvis och det blev så bra som jag hoppades att det skulle bli. Att sen nedjoggen blev lite väl lång verkade vara förlåtet när passet summerades och alla åt kvällens gourmetmat.

Jag har av förklarliga skäl inte hunnit plåta så mycket som jag hade velat men jag bjuder på en bild från den lilla del av gänget som valde att följa med mig på det det långa långpasset och även där blev det till att stundtals lyfta på fötterna. För er som inte var där i år kan jag bara säga att ni missade sex träningspass i härliga miljöer och med underbara människor. Jag ska se om jag kan sno Christers bilder och lägga till mina egna och sen lägga upp dom på min sajt så att ni kan se vad ni missade. Det här var en riktig höjdare och jag har försökt att ge allt jag har att ge den här helgen och min egen belöning blev att dryga tjoget löpare gav lika mycket tillbaka.

Långpanna

Tack,

Mackan