Sista rycket innan jag drar till Beantown

I går kväll vid tiosnåret övergav jag datorn och lät den sätta igång med backuper alldeles för sig själv. Tjugo över sju satte jag mig vid den igen för att påbörja de sista avslutande grejerna så att jag kan lämna Sverige med ett relativt tomt bord. Om inte helt tomt så i alla fall med instruktioner till mig själv. Det är bra att veta vad jag måste göra när jag kommer hem. Dessutom instruktioner till Baddaren så att hon kan leverera böcker till privatpersoner, boklådor och bibliotek på ett korrekt sätt. Det kan vara lite lurigt för det är olika fraktsätt beroende på vem som beställer och hur mycket som beställs. Men jag tror att jag på tre sidor lyckats beskriva hur min orderhanteringsprocess funkar. I samband med att jag gjorde det insåg jag att hyllorna med förpackningsmaterial och kuvert gapade farligt tomma. Bara att åtgärda. Nu tror jag att allt finns och det enda jobbrelaterade måstet är att de sista träningsprogrammen ska levereras innan jag åker.

Det blev lite stressigare än planerat den här veckan och det har gjort att jag fått mig en liten nedtrappning trots att jag inte hade planerat det. Det blir ju lite att kasta pärlor till svin när man trappar ner utan att riktigt ha trappat upp. Kroppen känns plötsligt  väldigt pigg av men jag ska försöka få till ett kort och hårt fartpass under helgen så att jag väcker den rejält. Om inte annat väcker jag röven. Jag har fått en del uppmuntrande ord av folk att det kommer säkert att gå bra på maran och det är väldigt snällt. Jag uppskattar välviljan men jag blev ännu gladare av dagens samtal med Laser.

Hur är det med formen, är du fet och otränad?

Ja, med mina mått mätt är jag det. Det är ett krasst konstaterande och jag gillar ärlighet. 5 kg högre vikt än när jag sprang Bostonmaran 2009 och säkert 50 mil mindre i benen under året än då, dessutom med betydligt lägre kvalitetsandel. Det kanske går hyggligt trots alla med en bra dag och en utvilad kropp men sannolikheten talar inte för det. Maran är en distans där man inte kommer undan med fusk. Så är det bara och jag kom under eftermiddagen på mig att tänka att det är helt okej. Jag springer i någon fart tills jag blir jättetrött och sen är det förhoppningsvis inte så långt kvar och jag dör inte helt. Eller så gör jag det och då är det bara att gilla läget. Jag känner mig ovanligt lugn över det. Jag har stressat så jädra mycket på sistone för att vara i fas med allt annat att det känns oerhört skönt att få åka på semester. På måndag går flyget och på lördagen ansluter Filip, sen blir det maratonlopp innan jag möter upp Frullo i NYC på tisdag eftermiddag. Sen kommer vi att kampera ihop i en bunkbed på YMCA i åtta dagar och det ska bli skitskoj. Vi har inte rest långt tillsammans på 15 år men brukar alltid ha roligt.

Så var det med det! Kanske blir det något mer blogginlägg innan jag drar men jag lär blogga från Amerika, med min vanliga jetlag kommer jag att ha ett par timmar över per dag när ingen annan är vaken. Då sitter jag de första dagarna och tittar ut över Good Harbour Beach i min lilla pärla Gloucester, MA. Det är allt annat än stress – snarare antistress.

DSCN1325

Ha det,

Mackan

Annonser

Att hitta till småloppen

Löparvågen rullar vidare men för många löpare verkar det svårt att hitta till småloppen och det tänkte jag försöka råda bot på. Det och att småloppen verkar ha svårt att nå ut till löparna. Jag har fortfarande svårt att smälta att ett av mina favoritlopp, Lotslunken uppe i Nordmaling har lagts ner. Jag älskade det loppet och lyckades vid två tillfällen passa in resan upp till sommarstugan med att springa. Det resulterade i en vinst och en andraplats och vid vinsten fick jag ett av de häftigaste pris jag någonsin fått, ett handgjort siknät. En gammal fiskare satt under vintern och gjorde nät åt alla segrare i huvudklasserna. Jag har lådan med nätet stående bredvid skrivbordet och det är en konstant påminnelse om två saker jag gillar här i livet, löpning och fiske. Sånt får man inte på de stora loppen, ja varken pris eller vinst.

De senaste dagarna har jag sett löpare som undrar om det finns några bra smålopp att springa. Det finns massor! Under maj-oktober vimlar det av små och roliga tävlingar som kostar en spottstyver. Bor man i Stockholm kan man nog lätt tävla varje helg om man så önskar och dessutom en del i veckorna. Så hur hittar man loppen då? Börja med att titta loppkalendrarna på:

Allt finns inte där men det finns väldigt mycket! Har du väldigt specifika tankar om när och var du vill springa men ändå inte hittar något så använd Google och gör några snabba sökningar på t.ex. kombinationer av ortsnamn + löpning + resultat + tävling. Fantasin är din vän och du kan slänga in distriktsnamn, millopp, jogging och vad du nu är intresserad av. Finns det ett lopp så brukar det gå att hitta. En annan variant som tar lite mer tid är att gå in på distriktets föreningars hemsidor, men där hittar man ofta en flik om arrangemang.

Är du arrangör av en tävling och vill ha fler deltagare men inte spendera pengar på marknadsföring, se till att loppet finns i någon av de två översta kalendrarna! Bättre att du lägger upp det själv än att någon annan gör det, då blir det rätt. Om alla arrangörer tog sig fem minuter för det jobbet skulle det vara busenkelt för löparna att hitta till tävlingarna.

Själv överraskade jag Baddaren med att anmäla henne till en liten tävling om två månader. Enkelt, opretentiöst, billigt och ändå en fin utmaning! Och apropå något helt annat, den som kan nämna fyra av fem löpare på bilden nedan samt från vilken tävling och år det är får en stjärna i kanten.

DSC00129

Ha det,

Mackan

Två veckor till Boston Marathon

Då var det hastigt och lustigt bara två veckor kvar till maran och jag vet inte om jag är särskilt mycket klokare. Förra veckan började katastrofalt ur ett träningsperspektiv och det var inte förrän på torsdagen vid lunch som jag gjorde veckans första pass. Det var styggt med pollen i den här avkroken av världen och bara att lägga ner passet i förtid. Det fanns inte på världskartan att genomföra utan jag lufsade hemåt. Om vi bortser från att det var kraftlöst, slemmigt och med vinande luftrör upptäckte jag något annat. Röven hade kopplat ur. Igen. På fredagen kände jag plötsligt inget alls av pollen och kunde ägna den åt att koppla in rumpan igen. Tricket var mycket hygglig marschfart och ett gäng sprintbackar. Trots att jag visste att jag hade en tuff dag framför mig på lördagen hade jag inget annat alternativ för att få den att lira igen och visst lirade den. Jag kände ett helt annat flyt i steget och alla muskler fick vara med och jobba!

När jag stack ut på lördagen var jag i ärlighetens namn rätt stel men jag jobbade mig in i det. Jag har inget val annat än att försöka härda benen det jag hinner innan jag drar, och härdande fick det bli med 4×5 km i maraansträngning och med riktiga styggjoggar däremellan. Faktum var att jag på de två sista joggvilorna vilade i ungefär samma fart som jag hade hållit under fartdelen på den första intervallen, så i praktiken fick jag mer eller mindre 23 km marafart. För säkerhets skulle höll jag tempot uppe under nedjoggen också. Inte riktigt så fort men nog fort för att det skulle kännas i benen.

Söndagen då? Jag såg inte alls fram mot långpasset även om det var den kortare varianten. Lördagens pass satt verkligen i benen och konstigt vore det annars. Benen var jättetrötta redan från start och det var väldigt tacksamt att jag fick sällskap av Tibor under 16 km under mittdelen av passet. Han fick en snabbdistans och jag tvingades hålla ner farten. Sista biten hem ökade jag tempot till något som började likna tävlingsfart igen och det funkade. Benen pinnar på hyggligt även när de är trötta och det är ett gott tecken. Det mindre bra tecknet är att tävlingsfarten nog är rätt modest.

Så nu kommer jag trumma på hyggligt den här veckan också och försöka väcka kroppen så mycket att den kan få unna sig en kort nedtrappning. Jag tror dessutom att jag kommer att trappa ner mindre än vanligt eftersom jag inte har ackumulerat samma trötthet som jag brukar göra. Jag kommer däremot att skippa dubbelblocket av den enkla anledningen att jag tycker inte att jag har grunden för att springa det. Det blir första gången på 11 år som jag inte springer det innan en mara. Normalt sett brukar det vara ett bra test för vilken kapacitet jag har på maran men jag tror ändå inte att jag kan dra några slutsatser av det. Jag saknar för mycket träning och det som kommer att begränsa mig på maran är benens förmåga att tåla farten i kombination med distansen. Jag har ingen susning vad benen egentligen tål och lär inte märka det förrän om två veckor. Antagligen någonstans på andra halvan. Det jag vet är att 4:15/km känns rätt lätt i 25-26 km och att 4:00 känns tufft att hålla under längre tid även om jag kan hålla några snäpp högre fart i en mil. Så någonstans däremellan ligger nog kapaciteten om jag får gissa vilt och det skulle ge en sluttid mellan 2:50 och 2:59. Förutsatt att 4:15 är en fart som funkar även efter Newton Hills.

Förutom att få till lite träning den här veckan har jag en diger lista med jobb som ska fixas. Veckan efter jag kommer hem från USA ska jag börja hålla i en datautbildning på Nackademin och jag vill gärna förbereda allt material och labbar innan jag sticker. För precis som det är mycket med firman som ska fixas innan jag sticker kommer det att vara mycket med firman att fixa direkt jag kommer hem. Det är lite speciellt att vara ledig när man kör eget, ingen gör jobbet åt en när man är borta. Jo, Baddaren kommer faktiskt ha vänligheten att skeppa böcker åt mig under tiden jag är borta så att jag slipper att vara helt utan inkomst under ledigheten!

DSCN1348

Ha det,

Mackan

Maratonmånaden drar igång på allvar

Äntligen är det april och då är det bara att ladda för en hel radda med högklassiga maratonlopp. Den här helgen är det framförallt Milano, Paris och Manchester som intresserar mig. Dels för att Kenenisa Bekele äntligen debuterar på den ädla sträckan och dels för att det är massor av svenskar i farten på både elitnivå, kompisar och dessutom en adept.

Om vi börjar med Milano så springer den gamle galningen Anders Karnfält sin 1087:e mara, eller vad det nu är. Förr var han pålitlig på 2:4x men numera brukar det bli 2:5x. Får vi se en återkomst på Listan? Någon som absolut vill in på damlistan och dessutom väldigt högt är Charlotte Karlsson. Formen verkar bättre än någonsin och kan det bli låga 2:4x och en plats till EM-laget? Banan är snabb så varför inte.

Förflyttar vi oss en tvåtimmars flygresa norrut hamnar vi i Manchester till en annan bana som det går att springa snabbt på. Jag kanske är dum i huvudet men jag kan för mitt liv inte hitta deltagarlistan men jag vet att El G och Fru G springer. El G laddar för en plats på Listan genom att springa den flackaste banan i Storbritannien och jag tror att han fixar det. Fru G har lite lägre ambitionsnivå men jag tror att det kommer gå riktigt bra där med.

Sist men inte minst huvudnumret, Paris. I skymundan av Bekele och gänget har vi en stor flock svenskar. Tyvärr är möjligheterna för att söka nationsvis dåliga men jag vet att Jonas Buud och Patrik Eklund springer och lär göra det snabbt. I skuggan av dem önskar jag Joey en fin och snabb resa och att Hoffen får slakta sitt personliga rekord.  Fyll gärna på med fler svenskar som ni vet springer för jag vet att det är många och och jag hoppas att jag får mycket jobb med listorna när resultaten trillar in.

Just ja, vi har Zürich också, där Frida Lundén garanterat vill öka chanserna för att få springa EM-maran. Inte samma bana men i samma stad. Jag gissar att Lorenzo Nesi är farthållare och drar han hela vägen in lär han hamna på Listan han med.

Ett stort lycka till all ni som springer, glöm inte att fira efteråt.

???????????????????????????????

Ha det,

Mackan

Tre veckor till Boston

Nu är det hastigt och lustigt knappt tre veckor kvar till Boston Marathon och två veckor innan jag sätter mig på planet. Jag fick frågan om jag börjar bli nervös och svaret är att jag har ingen anledning till att vara nervös. Ju bättre form jag har desto mer nervös är jag när jag ska prestera. Det är då förväntningarna kommer och när småsaker kan stöka till en maximal prestation. Är formen bra är det ett resultat av långt hårt arbete. Massor av investerad tid. Förväntningar. Sämre form innebär att några minuter hit eller dit inte känns så viktiga och då finns det inte så mycket som kan gå fel längre. Det är lite som inför en stor tenta, siktar man på att få högsta betyg finns det mycket som kan gå fel men om man bara vill skriva den och se hur det går finns det inget att vara nervös för.

Det vore förmätet att påstå att några minuter hit eller dit spelar någon roll i ett större perspektiv även när formen är bra, men i min lilla värld spelar dom då plötsligt roll. Då kommer nervositeten. Nu handlar eventuellt nervositet om att komma till start. De höftproblem jag låste till mig på ett ögonblick var en tydlig påminnelse om att inte ta något för givet. Skulle jag inte kunna starta skulle jag bli väldigt besviken och under helgen fick jag lite perspektiv. Min kompis Göran springer Rotterdam nästa helg och han har haft fyra veckor av rehab efter en rygglåsning. Min kompis Olle som har ett väldigt fysiskt jobb har varit sjukskriven med ryggproblem. Det går inte att ta starter för givet och jag vill väldigt gärna starta. När formen är där kan man fokusera på detaljer och räkna på sekunder. När det strular är det en seger att få vara med. Jag vill vara med. Jag vill springa mig trött. Jag vill vara en del av manifestationen mot det våldsdåd som förra året drabbade maratonloppet.

Så min nervositet handlar om att det ska strula med start för då får jag inte springa mig trött och jag får inte se all fantastisk publik. Jag får i så fall inte se Citgoskylten närma sig minut för minut och det vill jag. Jag vill springa genom horderna av vrålande tjejer vid Wellesley College, jag vill höra publiken skrika i Heartbreak Hill och jag vill passera Fenway Park med ett grin på läpparna. Jag vill gå i mål och känna mig nöjd och glad över att få ha varit med. Just därför fegar jag nog lite med träningen nu. Jag känner efter lite mer än vad jag skulle gjort om jag gått all-in, allt för att få vara en del av festen som en riktig gäst. 20 dagar kvar och det börjar pirra i kroppen som det ska göra inför en stor tillställning. Det pirrar av förväntan och längtan efter att få vara en del av den.

DSCN1165

Ha det,

Mackan