118th Boston Marathon

Det var en fantastisk fin morgon när jag och Filip lämnade hotellrummet och begav oss mot Boston Common och bussarna. Det märktes att säkerhetsnivån var på topp och man fick bara ta med sig det man kunde ha i händer och fickor in på bussen men jag fick med mig min frukost och det var det viktigaste. Ända sedan jag lyfte upp min resväska häromdagen hade jag haft en vänster baksida som varit lite väl tight för att det skulle kännnas bra men nu när vi tog oss mot start kändes inget av det. Jag mådde faktiskt oförskämt bra för att vara en maratonmorgon. Som vanligt gick tiden i Athletes Village snabbt som attan och jag upptäckte att det var en del rutiner som hade ändrats men allt var under kontroll. Solen steg högre och högre och både jag och Filip konstaterade att det kan nog bli rätt svettigt men det var inget som stressade mig. Tvärtom så kändes allt fortfarande oförskämt bra under den korta värmningen.

Det var hög stämning i fältet och när startskottet gick gled jag bara med. En första utförskilometer på 4.04 var precis så försiktigt jag ville ta det och jag släppte sen iväg Filip som hade högre mål än jag. Jag blev omsprungen och morsade på flera svenskar och utbytte några ord här och där. Benen var lätta och jag höll igen ett snäpp mot vad jag skulle gjort om jag gått mot ett högt mål och det kändes som om jag var ute och joggade. Joggade tillsammans med 36 000 andra och en miljon åskådare. Redan här i början var stödet stort och mer skulle komma. Tyvärr märkte jag att när jag började ventilera mer luft i luftvägaren så kom segheten i kroppen och jag flåsade trots att det var ett tempo som låg på ca 25 sek mer/km än vad jag sprang en testmil på för några veckor sen. Det var ju trist men det var inte mer med det. Inte helt oväntat och ändå bättre än hur det känts tidigare i veckan. Första lätta milen passerades på 40.50 och den var kontrollerad förutom att jag blev lite ivrig av det dånande publikstödet i Framingham och drog en på 3.55. Jag sänkte farten ett snäpp till för att hålla mig på den säkra sidan och rullade på och njöt av omgivningarna. Tyvärr var det en kortvarig njutning för någonstans mellan 13 och 14 km smällde det till i vänster hamstring. Kramp.

Det är inte möjligt? Det kan inte vara möjligt!

Det var möjligt. 28-29 km kvar och jag krampade. Jag fattade ingenting och stannade til och stretchade så att det släppte. Sänkte farten ytterligare lite och det höll sig till lite ryckningar. Jag ville inte bryta utan jag skulle fan i mål. Boston Strong. I Wellesley var det mer hysteriskt än vanligt och jag stal givetvis en puss som sig bör och humöret var gott men runt halvmaran började det rycka lite för mycket. Jag tänkte att det här funkar inte och hoppade in i ett sjukvårdstält. Jag förklarade att jag måste få hjälp med att häva kramperna, att det antagligen är en disk som ligger och trycker lite och undrade om dom kunde knäcka till mig och ge mig en armbåge i rumpan för att få det att släppa. Ögonen hos sjukvårdskvinnan blev som tefat när jag nämnde ryggrad och disk och jag trodde dom skulle plocka av mig. Dom hade ingen massagekompetens och jag rymde snabbt som ögat för att inte bli insugen i en ambulans eller något. Jag skulle ju i mål.

Den andra halvan blev en k(r)amp utan dess like. Hela vänstersidan av kroppen var krampsugen så jag joggade, stretchade och gick om vartannat. Framsida lår fick ta massor av extra belastning och blev helt slut. Jag blev helt slut av den mentala och fysiska påfrestningen. På ett ställe fick jag syn på en sten ute på en gräsmatta och gjorde lite egenmassage och då funkade kroppen i en hel mile. Fyraminutersfart! Det gick över. Jag hittade inga fler stenar men jag hittade fantastiska människor. Jag skrek ”Boston Strong” och fick dånande applåder. Jag (nåja) sprang med näven i luften. Jag stannade. Jag stretchade. En tjej i publiken sprang med mig för att hjälpa mig när hon såg hur jag krampade mig fram. Det var det djävligaste jag gjort tror jag och det var en blandning av kamp och ren desperation som tog mig fram. Jag bara skulle i mål och jag tänkte att i värsta fall får dom bära mig över mållinjen. Det var så mycket känslor bland både publik och bland löpare att jag kan inte riktigt beskriva det. Vi gjorde det tillsammans. Vi gjorde det inte bara för oss själva utan för att hedra alla skadade och det var många på plats. När folk har dött och blivit skadade för livet skulle jag inte hindras av sketen kramp. Även om jag nog såg ut som Quasimodo när jag krampade i nacken.

Jag kom till Boylston street och det långa upploppet var längre än någonsin men jag kom fram. Meter för meter. Tiodubbla led med publik bara vrålade och det vrålet tog mig över mållinjen och det var en ren lättnad att få stanna och det var med stor stolthet jag fick min medalj. Jag hade gärna sprungit en halvtimme snabbare men nu gjorde jag inte det. När krampen kom blev jag besviken men den besvikelsen vändes till glädje över att ha fått göra det här.

Och ja, jag kunde dricka finöl på kvällen i sällskap av Filip och Sugrörsmannen med fru Mimmi. Stämningen var på topp och jag mår finfint nu om man bortser från en vänster quadriceps som är totalt mörbultad. Men det går över. Stoltheten har jag kvar och jag lär mig mer om mig själv när det går dåligt än bra. Tack för den här vistelsen Boston och tack alla vänner för ert stöd. Det betyder otroligt mycket för mig. Kärlek! Jag citerar Sugrörsmannen: ”Run far – be nice.”

Bild

Ha det,
Mackan

Annonser

22 reaktioner på ”118th Boston Marathon

  1. Gabriel L E

    Vilken jävla resa! Oavsett att att tiden inte är i närheten av vad du kan prestera, så lär du aldrig glömma det här loppet. Och det är väl därför vi motionärer håller på med det här; för att få uppleva grejer. Och det verkar du verkligen ha fått!

  2. Peter

    Du har haft otur med marorna på sista tiden 😦 Tråkigt.
    Men bra kämpat och grattis till ännu en genomförd mara.
    /Peter

    1. Tack Peter! Oturen är snarast att jag har mina rygg- och luftvägsproblem. Det gör att alla hårdare pass blir något av ett lotteri. Men någon gång blir det bra. 🙂

  3. Vilken kämpe du är! Och fin beskrivning av viljan som tog dig i mål. Skönt att höra att du mår bra nu, det där loppet kommer du minnas resten av livet.

  4. Grattis, Marcus! Vad jag stod och uppdaterade min skärm på datorn när du sprang 🙂 Super häftigt att kunna följa en på detta sätt. Sund med krampen, men du, vilken fin tid trots det. Fin beskrivning oxå.
    Ta hand om dig och vila lite nu! Fint lopp i slutändan. Önskar jag var där o sprang med dig!

    Kram!
    K

  5. Magnus Engström

    Fantastiskt bra Mackan att kämpa så långt med krampen! Måste ha varit en syn att se dig krampa och springa 🙂 Grymt!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s