På morgonteven rullar det reportage efter reportage om årsdagen av bombningarna och utanför hotellet hör jag mullret av vågor rulla in på Good Harbour Beach. Själva stranden syns knappt i det lätta regnet och dimman som legat över havet men jag hör, jag hör. Det var en lång resa innan jag till slut kunde rulla in genom den lilla staden och äntligen få min sömn och jag var galet trött. Visserligen hade jag tur som fick sitta med tomt säte bredvid mig men framför satt Mr Ebola. Han var högröd i ansiktet redan när han kom in i planet och snoret rann bokstavligen ur näsan på honom. Men hostan, den hostan. Jag trodde han skulle dö mitt framför mig och kände hur hans ebola effektivt spreds i hela planet.Men det var inte mycket att göra åt det och till slut landade vi i Boston i tid. Sen var det inte mycket som gick enligt plan. Trasig landgång gjorde att vi fick vara kvar i planet och sen tog immigration rekordlång tid.

Jag insåg att jag inte skulle hinna till hotellet innan stängning för när det stängde hade jag bara hunnit till hyrbilarna. Bara att ta det lugnt och till slut kunde jag rulla norrut i min lilla bil. Det här med att köra bil i storstäder i mörker när man varit vaken i 24 timmar är en utmaning vill jag lova. Det blev lite snurrande innan jag kom på rätt spår men nu är jag här. Nu tänker jag käka lite amerikafrukost, packa upp i lugn och ro och sen jogga stelheten ur kroppen. Jogga ur lite stelhet till ljudet av rullande vågor. Me like.

Bild

Ha det,
Mackan

Annonser