Etiketter

, , , ,

I går kväll vid tiosnåret övergav jag datorn och lät den sätta igång med backuper alldeles för sig själv. Tjugo över sju satte jag mig vid den igen för att påbörja de sista avslutande grejerna så att jag kan lämna Sverige med ett relativt tomt bord. Om inte helt tomt så i alla fall med instruktioner till mig själv. Det är bra att veta vad jag måste göra när jag kommer hem. Dessutom instruktioner till Baddaren så att hon kan leverera böcker till privatpersoner, boklådor och bibliotek på ett korrekt sätt. Det kan vara lite lurigt för det är olika fraktsätt beroende på vem som beställer och hur mycket som beställs. Men jag tror att jag på tre sidor lyckats beskriva hur min orderhanteringsprocess funkar. I samband med att jag gjorde det insåg jag att hyllorna med förpackningsmaterial och kuvert gapade farligt tomma. Bara att åtgärda. Nu tror jag att allt finns och det enda jobbrelaterade måstet är att de sista träningsprogrammen ska levereras innan jag åker.

Det blev lite stressigare än planerat den här veckan och det har gjort att jag fått mig en liten nedtrappning trots att jag inte hade planerat det. Det blir ju lite att kasta pärlor till svin när man trappar ner utan att riktigt ha trappat upp. Kroppen känns plötsligt  väldigt pigg av men jag ska försöka få till ett kort och hårt fartpass under helgen så att jag väcker den rejält. Om inte annat väcker jag röven. Jag har fått en del uppmuntrande ord av folk att det kommer säkert att gå bra på maran och det är väldigt snällt. Jag uppskattar välviljan men jag blev ännu gladare av dagens samtal med Laser.

Hur är det med formen, är du fet och otränad?

Ja, med mina mått mätt är jag det. Det är ett krasst konstaterande och jag gillar ärlighet. 5 kg högre vikt än när jag sprang Bostonmaran 2009 och säkert 50 mil mindre i benen under året än då, dessutom med betydligt lägre kvalitetsandel. Det kanske går hyggligt trots alla med en bra dag och en utvilad kropp men sannolikheten talar inte för det. Maran är en distans där man inte kommer undan med fusk. Så är det bara och jag kom under eftermiddagen på mig att tänka att det är helt okej. Jag springer i någon fart tills jag blir jättetrött och sen är det förhoppningsvis inte så långt kvar och jag dör inte helt. Eller så gör jag det och då är det bara att gilla läget. Jag känner mig ovanligt lugn över det. Jag har stressat så jädra mycket på sistone för att vara i fas med allt annat att det känns oerhört skönt att få åka på semester. På måndag går flyget och på lördagen ansluter Filip, sen blir det maratonlopp innan jag möter upp Frullo i NYC på tisdag eftermiddag. Sen kommer vi att kampera ihop i en bunkbed på YMCA i åtta dagar och det ska bli skitskoj. Vi har inte rest långt tillsammans på 15 år men brukar alltid ha roligt.

Så var det med det! Kanske blir det något mer blogginlägg innan jag drar men jag lär blogga från Amerika, med min vanliga jetlag kommer jag att ha ett par timmar över per dag när ingen annan är vaken. Då sitter jag de första dagarna och tittar ut över Good Harbour Beach i min lilla pärla Gloucester, MA. Det är allt annat än stress – snarare antistress.

DSCN1325

Ha det,

Mackan

Annonser