Etiketter

, ,

Nu är det hastigt och lustigt knappt tre veckor kvar till Boston Marathon och två veckor innan jag sätter mig på planet. Jag fick frågan om jag börjar bli nervös och svaret är att jag har ingen anledning till att vara nervös. Ju bättre form jag har desto mer nervös är jag när jag ska prestera. Det är då förväntningarna kommer och när småsaker kan stöka till en maximal prestation. Är formen bra är det ett resultat av långt hårt arbete. Massor av investerad tid. Förväntningar. Sämre form innebär att några minuter hit eller dit inte känns så viktiga och då finns det inte så mycket som kan gå fel längre. Det är lite som inför en stor tenta, siktar man på att få högsta betyg finns det mycket som kan gå fel men om man bara vill skriva den och se hur det går finns det inget att vara nervös för.

Det vore förmätet att påstå att några minuter hit eller dit spelar någon roll i ett större perspektiv även när formen är bra, men i min lilla värld spelar dom då plötsligt roll. Då kommer nervositeten. Nu handlar eventuellt nervositet om att komma till start. De höftproblem jag låste till mig på ett ögonblick var en tydlig påminnelse om att inte ta något för givet. Skulle jag inte kunna starta skulle jag bli väldigt besviken och under helgen fick jag lite perspektiv. Min kompis Göran springer Rotterdam nästa helg och han har haft fyra veckor av rehab efter en rygglåsning. Min kompis Olle som har ett väldigt fysiskt jobb har varit sjukskriven med ryggproblem. Det går inte att ta starter för givet och jag vill väldigt gärna starta. När formen är där kan man fokusera på detaljer och räkna på sekunder. När det strular är det en seger att få vara med. Jag vill vara med. Jag vill springa mig trött. Jag vill vara en del av manifestationen mot det våldsdåd som förra året drabbade maratonloppet.

Så min nervositet handlar om att det ska strula med start för då får jag inte springa mig trött och jag får inte se all fantastisk publik. Jag får i så fall inte se Citgoskylten närma sig minut för minut och det vill jag. Jag vill springa genom horderna av vrålande tjejer vid Wellesley College, jag vill höra publiken skrika i Heartbreak Hill och jag vill passera Fenway Park med ett grin på läpparna. Jag vill gå i mål och känna mig nöjd och glad över att få ha varit med. Just därför fegar jag nog lite med träningen nu. Jag känner efter lite mer än vad jag skulle gjort om jag gått all-in, allt för att få vara en del av festen som en riktig gäst. 20 dagar kvar och det börjar pirra i kroppen som det ska göra inför en stor tillställning. Det pirrar av förväntan och längtan efter att få vara en del av den.

DSCN1165

Ha det,

Mackan

Annonser