118th Boston Marathon

Det var en fantastisk fin morgon när jag och Filip lämnade hotellrummet och begav oss mot Boston Common och bussarna. Det märktes att säkerhetsnivån var på topp och man fick bara ta med sig det man kunde ha i händer och fickor in på bussen men jag fick med mig min frukost och det var det viktigaste. Ända sedan jag lyfte upp min resväska häromdagen hade jag haft en vänster baksida som varit lite väl tight för att det skulle kännnas bra men nu när vi tog oss mot start kändes inget av det. Jag mådde faktiskt oförskämt bra för att vara en maratonmorgon. Som vanligt gick tiden i Athletes Village snabbt som attan och jag upptäckte att det var en del rutiner som hade ändrats men allt var under kontroll. Solen steg högre och högre och både jag och Filip konstaterade att det kan nog bli rätt svettigt men det var inget som stressade mig. Tvärtom så kändes allt fortfarande oförskämt bra under den korta värmningen.

Det var hög stämning i fältet och när startskottet gick gled jag bara med. En första utförskilometer på 4.04 var precis så försiktigt jag ville ta det och jag släppte sen iväg Filip som hade högre mål än jag. Jag blev omsprungen och morsade på flera svenskar och utbytte några ord här och där. Benen var lätta och jag höll igen ett snäpp mot vad jag skulle gjort om jag gått mot ett högt mål och det kändes som om jag var ute och joggade. Joggade tillsammans med 36 000 andra och en miljon åskådare. Redan här i början var stödet stort och mer skulle komma. Tyvärr märkte jag att när jag började ventilera mer luft i luftvägaren så kom segheten i kroppen och jag flåsade trots att det var ett tempo som låg på ca 25 sek mer/km än vad jag sprang en testmil på för några veckor sen. Det var ju trist men det var inte mer med det. Inte helt oväntat och ändå bättre än hur det känts tidigare i veckan. Första lätta milen passerades på 40.50 och den var kontrollerad förutom att jag blev lite ivrig av det dånande publikstödet i Framingham och drog en på 3.55. Jag sänkte farten ett snäpp till för att hålla mig på den säkra sidan och rullade på och njöt av omgivningarna. Tyvärr var det en kortvarig njutning för någonstans mellan 13 och 14 km smällde det till i vänster hamstring. Kramp.

Det är inte möjligt? Det kan inte vara möjligt!

Det var möjligt. 28-29 km kvar och jag krampade. Jag fattade ingenting och stannade til och stretchade så att det släppte. Sänkte farten ytterligare lite och det höll sig till lite ryckningar. Jag ville inte bryta utan jag skulle fan i mål. Boston Strong. I Wellesley var det mer hysteriskt än vanligt och jag stal givetvis en puss som sig bör och humöret var gott men runt halvmaran började det rycka lite för mycket. Jag tänkte att det här funkar inte och hoppade in i ett sjukvårdstält. Jag förklarade att jag måste få hjälp med att häva kramperna, att det antagligen är en disk som ligger och trycker lite och undrade om dom kunde knäcka till mig och ge mig en armbåge i rumpan för att få det att släppa. Ögonen hos sjukvårdskvinnan blev som tefat när jag nämnde ryggrad och disk och jag trodde dom skulle plocka av mig. Dom hade ingen massagekompetens och jag rymde snabbt som ögat för att inte bli insugen i en ambulans eller något. Jag skulle ju i mål.

Den andra halvan blev en k(r)amp utan dess like. Hela vänstersidan av kroppen var krampsugen så jag joggade, stretchade och gick om vartannat. Framsida lår fick ta massor av extra belastning och blev helt slut. Jag blev helt slut av den mentala och fysiska påfrestningen. På ett ställe fick jag syn på en sten ute på en gräsmatta och gjorde lite egenmassage och då funkade kroppen i en hel mile. Fyraminutersfart! Det gick över. Jag hittade inga fler stenar men jag hittade fantastiska människor. Jag skrek ”Boston Strong” och fick dånande applåder. Jag (nåja) sprang med näven i luften. Jag stannade. Jag stretchade. En tjej i publiken sprang med mig för att hjälpa mig när hon såg hur jag krampade mig fram. Det var det djävligaste jag gjort tror jag och det var en blandning av kamp och ren desperation som tog mig fram. Jag bara skulle i mål och jag tänkte att i värsta fall får dom bära mig över mållinjen. Det var så mycket känslor bland både publik och bland löpare att jag kan inte riktigt beskriva det. Vi gjorde det tillsammans. Vi gjorde det inte bara för oss själva utan för att hedra alla skadade och det var många på plats. När folk har dött och blivit skadade för livet skulle jag inte hindras av sketen kramp. Även om jag nog såg ut som Quasimodo när jag krampade i nacken.

Jag kom till Boylston street och det långa upploppet var längre än någonsin men jag kom fram. Meter för meter. Tiodubbla led med publik bara vrålade och det vrålet tog mig över mållinjen och det var en ren lättnad att få stanna och det var med stor stolthet jag fick min medalj. Jag hade gärna sprungit en halvtimme snabbare men nu gjorde jag inte det. När krampen kom blev jag besviken men den besvikelsen vändes till glädje över att ha fått göra det här.

Och ja, jag kunde dricka finöl på kvällen i sällskap av Filip och Sugrörsmannen med fru Mimmi. Stämningen var på topp och jag mår finfint nu om man bortser från en vänster quadriceps som är totalt mörbultad. Men det går över. Stoltheten har jag kvar och jag lär mig mer om mig själv när det går dåligt än bra. Tack för den här vistelsen Boston och tack alla vänner för ert stöd. Det betyder otroligt mycket för mig. Kärlek! Jag citerar Sugrörsmannen: ”Run far – be nice.”

Bild

Ha det,
Mackan

Annonser

Boston strong

Nu är det nära och temperaturen stiger ännu mer. Varmast av allt var det inne på nummerlappsutdelningen och mässan. Man kan lugnt säga att det märks att det är drygt 10 000 fler deltagare än normalt. Jag åkte tidigt från Gloucester in till Boston och tänkte att jag var på plats i god tid. Fel. Det var verkligen full fart överallt på stan när jag kom fram. Löpartävlingar, maratonlöpare, lite fler löpartävlingar och ännu fler maratonlöpare. Överallt såg jag maratonlöpare i olika varianter av den klassiska jackan. Bara att ta tjuren vid hornen och kasta sig in på mässan. Det var löjligt trångt på sina ställen och planen att strosa runt fick överges till att hitta det jag skulle ha. Och bara lite till. Men jag fick med mig ett par Lunaracer för 40 dollar och ett par billiga DS Trainer så nu har jag nog skor så att jag klarar mig ett tag. Alla köpta till ett totalt pris lägre än för ett par hemma i Svedala.

Sen var jag fullkomligt utpumpad och med blodsockret nere i skorna. Men dagen var lite för fin för att bara vara inne så jag kunde inte hålla mig från att njuta lite mer av det fina vädret och den stämning som riktigt går att ta på. Dessutom var jag en duktig man och gick till apoteket för konsultation om pollentrollen. Dom är stygga och jag hoppas att vi nu hittat något som funkar, håll tummarna. 26,2 miles är långt nog som det är. Nu får jag se om det blir något mer bloggande innan start men en sak är säker, jag är riktigt sugen på att springa. Jag är riktigt sugen på att delta i den manifestation som det här är. Boston strong – run as one. Det må låta klyschigt men här och nu är det precis så det känns. Det här ska bli så jädra kul!

Bild

Ha det,
Mackan

Temperaturen stiger

Temperaturen stiger här i New England på flera sätt. Plötsligt var det riktigt behagligt ute när jag promenerade till repan för att hämta min frukost och varmare ska det bli. Det känns lite trist att lämna vackra Gloucester men här kan jag inte stanna resten av livet bara för att det är vackert. Det var rätt ruggigt ute när jag sprang i går men jag hade gott om kläder på mig och led inte av det, däremot kunde jag återigen njuta av friska vindar och doften av tång och salt. Benen kändes helt okej men det är pollen i luften och det tar. Jag har köpt allergimedicin men den verkar inte riktigt hjälpa. Fast det finns ett stort men här, man ska tydligen ta de här tabletterna var fjärde timme. Inte en gång per dygn som jag gjort. Jag var rädd för att jag var på väg att bli rejält sjuk på riktigt men med medicin i kroppen känns det väldigt mycket bättre. Det ska bli intressant att se hur kroppen känns under löpning också med rätt dos i kroppen. Dom berättade till och med just på nyheterna att det är läge att ta sin allergimedicin för det är rejält med pollen nu. 

Temperaturen var rätt hög inne i Boston också! Oj vad många löpare runt Copley Square och mållinjen. Folk plåtade, pratade, sörjde och rörde sig till och från mässan. Själv nöjde jag mig med att småsnacka lite med några och så köpte jag en tröja för att höja min egen temperatur. Jag får säga att det var ett genidrag för inne på TD-garden var det inte så varmt när det var puckeydags. Man kan väl lugnt säga att det här var något annat än att gå på sport hemma. Aldrig har jag sett så många i matchtröjor på samma ställe och jag skulle viljja påstå att mycket av den lättsamma stämningen berodde på att det knapp fanns några motståndarfans. Själv fick jag sitta bredvid Megababe. Hon var där med sin pappa och jag lät mig luras av hennes väna utseende och sätt. Jättetrevlig och verkligt intresserad av hockey på ett sansat sätt men när matchen väl startade var jag chockad över hur ful i mun hon kunde vara.

Framför mig hade jag ett gäng unga killar vars främsta mål verkade vara att komma med på jumbotronen. En av dem hade till och från ett hästhuvud på sig. Okej. Jag frågade Megababe om det och hon verkade inte tycka att det var så märkligt utan undrade varför jag inte tagit med mig mitt. Well, I don’t know. En häftig upplevelse var det i alla fall och jag kunde köra hem nöjd med min dag. Ja, förutom att Bruins torskade. Och att jag hade glömt mitt hästhuvud.

Bild

Ha det,
Mackan

 

Diggar Boston

Att bara vara ute och digga är en konst i sig men jag gjorde mitt bästa under gårdagen. Den här gången tog jag bilen och åkte till andra sidan Boston. Först på en planerad omväg och sen på en oplanerad omväg. Den oplanerade omvägen tog mig genom en massa småvägar i Cambridge och jag var väldigt nyfiken på var jag skulle komma ut ur myllret men ut kom jag och då åkte jag över Charles River. Sen körde jag en sväng på maratonbanan innan jag begav mig till NB Factory Outlet i Brighton. Det var billigt, riktigt billigt. Men jag lyckades hålla mig till att köpa sånt jag behöver och det var tur det. Två par skor, två par funktionskallingar, en löparkeps och en Bodyglide: 890 spänn.

På vägen hem höll jag mig till planerade rutter och insöp inspiration. En massa folk som sprang längs Charles River och det pratades maraton på radion. Det pratas mycket maraton i den här stan just nu. Radio, teve och naturligtvis med mig. Jag ser maratonjackor ända här ute i Gloucester nu och jag misstänker att jag kommer att se många när jag sticker in till stan i dag. Stämningen börjar infinna sig på allvar. Jag flyttar in på Marriot i Cambridge i morgon men det blir en tur in till Beantown även i dag. Det är ju Bruins och slutspel som börjar i kväll. Jag har keps och halsduk liggande redo på sängen och tänker heja ordentligt. Det ska bli skithäftigt och jag räknar med att det blir så häftigt att jag kan göra om det på söndag.

Men först en löptur längs havet och en sista god lunch här ute på Cape Ann.

Bild

Ha det,
Mackan

En dag av njutning

En minusgrad ute i den tidiga morgonen men solen skiner ute och det är nästan lika vackert ute nu som när jag tog min kvällspromenad på stranden i går. Jag kände att jag trots kylan bara måste ner och njuta lite som avslutning på en dag som gick just i njutningens tecken. Efter att ha försökt springa marafart i kraftiga vindar, is och faktiskt en hel del pollen så kände jag att jag var värd att äta gott. Hela dagen. Jag höll på att säga vardagslyx men vi nöjer oss med lyx. Jag åkte ut till Rockport och fick mig den bästa clam showder jag någonsin ätit och på det lätt grillade tranbärsmuffins med smör. Otroligt gott! Som bonus fick jag bli något av en hjälte inne på restaurangen. Att jag skulle springa maran var stort och alla ville veta mer. Jag hörde folk prata i andra delen av lokalen om att jag hade åkt ända från Sverige för att springa. Stärkt av det promenerade jag omkring i Rockport och kunde filosofera lite för mig själv, endast avbruten av folk som stannade mig och önskade mig lycka till på maran. Det är svårt att förstå hur stort det är här. Många vill prata maraton och alla är väldigt stöttande. När jag var klar med stan for jag upp till en liten nationalpark längst ute på Cape Ann. Döm om min förvåning när jag hittade ett litet museum där ute och jag fick chansen att lära mig lite mer om traktens historia. Som bonus fick jag klättra upp i ett spaningstorn från det kalla krigets dagar.

Väl tillbaka ”hemma” var jag helt slut men jag hade fått en tid hos den lokala kiropraktorn så det var bara att ge sig ut igen. Jag ville kolla upp ryggen efter resan och han var grundlig som få. Några små justeringar och en del allmänna tips och efter en timme kunde jag avsluta dagens turné med en färsk, fylld och grillad hummer. Den fick sällskap av en Fishermans Brew och allt var så gott att jag nästan blev gråtfärdig. Och väldigt mätt. En sista promenad för dagen pasade väldigt bra. Fint? Döm själva!

DSC02145

Ha det,
Mackan

Kontraster

Det svänger snabbt här må jag lova. I går morse var det ett lätt regn och dimma. Ett rätt behagligt väder som blev ännu behagligare. Det började friska i men jag anade en svag sol i antågande och den kom. Den kom precis lagom tills jag skulle ut och jogga en sväng och det blev riktigt skönt. Runt 18 grader varmt och härlig vind som gjorde att lukten av tång och salt sköljde över mig när jag sprang längs kusten. Jag fick den där känslan av genuin lycka. Känslan när alla detaljer blir tydligare och jag känner mig närmare allt. Ute på klipporna tog jag en liten paus och klättrade ner från landsvägen för att komma ner till vattnet. Jag lyckades med nöd och näppe undvika en rejäl dusch men jag lovade i stället mig själv ett bad när jag kom tillbaka till stranden.

När jag kom till min hemmastrand slängde jag av mig skorna och avslutade barfota i vattenbrynet. Barfota, splits och keps. Inget annat. Jag hade blivit ordentligt svettig i en värme jag inte känt sen förra säsongen och när jag var klar hoppade jag i vattnet. Friskt. Väldigt friskt. Men skönt, väldigt skönt. Jag joggade långsamt upp till hotellet och kände mig enormt levande och väldigt glad att jag valde att återvända till Gloucester. Ner till stan för en öl och löjligt färsk friterad fisk. Min kropp var fysiskt inställd på middag men det var jag rätt ensam om så för att hitta folk fick jag ge mig ut på en promenad. Bostonjackan är en enormt bra anledning för folk att ta kontakt och jag fick många trevliga samtal innan jag tog mig hem tilll hotellet.

Kontraster var det: Det fina vädret hade försvunnit och nu ersatts av kraftigt regn och blåst. Vindar som tilltog, regn som tilltog. Det riktig ven om hela hotellet och jag kände mig som om jag var mitt i en bok av Stephen King. Ett öde strandhotell off-season och ett oväder. Det knakade och brakade överallt men med en jetlag som hette duga var det inga problem att somna. Jag vaknade några gånger och undrade om hotellet skulle blåsa omkull och när jag till slut gick upp och tog bort gardinererna låg det snö på marken. Snö! I går badade jag och nu hade det varit snöstorm. Inte mycket men ändå. Jag tror jag skippar badet efter dagens löptur. Jag ska skippa badet men jag ska fortsätta att semestra med gott humör. Jag har det väldigt bra.

Bild

Ha det,
Mackan

Day of remembrance – framme

På morgonteven rullar det reportage efter reportage om årsdagen av bombningarna och utanför hotellet hör jag mullret av vågor rulla in på Good Harbour Beach. Själva stranden syns knappt i det lätta regnet och dimman som legat över havet men jag hör, jag hör. Det var en lång resa innan jag till slut kunde rulla in genom den lilla staden och äntligen få min sömn och jag var galet trött. Visserligen hade jag tur som fick sitta med tomt säte bredvid mig men framför satt Mr Ebola. Han var högröd i ansiktet redan när han kom in i planet och snoret rann bokstavligen ur näsan på honom. Men hostan, den hostan. Jag trodde han skulle dö mitt framför mig och kände hur hans ebola effektivt spreds i hela planet.Men det var inte mycket att göra åt det och till slut landade vi i Boston i tid. Sen var det inte mycket som gick enligt plan. Trasig landgång gjorde att vi fick vara kvar i planet och sen tog immigration rekordlång tid.

Jag insåg att jag inte skulle hinna till hotellet innan stängning för när det stängde hade jag bara hunnit till hyrbilarna. Bara att ta det lugnt och till slut kunde jag rulla norrut i min lilla bil. Det här med att köra bil i storstäder i mörker när man varit vaken i 24 timmar är en utmaning vill jag lova. Det blev lite snurrande innan jag kom på rätt spår men nu är jag här. Nu tänker jag käka lite amerikafrukost, packa upp i lugn och ro och sen jogga stelheten ur kroppen. Jogga ur lite stelhet till ljudet av rullande vågor. Me like.

Bild

Ha det,
Mackan