Etiketter

, ,

Tiden flyger fram och maran kommer närmare och närmare. Så många pass som skulle behöva springas och så mycket annat som måste göras innan jag emigrerar i april. Eftersom jag fått den här frågan om inte dagligen, så i alla fall veckobasis, är det lika bra att jag svarar på den. Nej, jag har inga tidsmål i Boston. Det har aldrig varit tanken utan jag ska dit och göra så gott jag kan. Ett tag var jag inne på att återigen vara bästa svensk men sen kom jag på att David Nilsson springer och honom slår jag inte av egen kraft hur gärna jag än vill. Så nu är jag återigen mållös. Det kanske låter märkligt men det innebär inte att jag inte kommer ha någon tanke när jag väl kommer till start. Jag kommer ha något jag vill göra eller kämpa för men det blinkar ingen siffra framför ögonen när jag springer min pass för tillfället. PB-form är lite för långt bort för att kännas realistiskt och då försvinner alla spännande siffror.

Att det inte blinkar någon siffra i min inbyggda mentala display innebär nu inte att jag lökar omkring planlöst. Det är struktur i det jag gör och jag inser att jag har lite att jobba med i maraansträngning. Det känns som att jag har bra flyt i steget i den farten men det är ändå jobbigare än vad det borde vara. Det känns liksom marginellt lättare än milfarten trots att det går bra mycket långsammare och pulsen är betydligt lägre. Andningen är också betydligt lugnare än när jag springer 10kp/tröskel. Ja ja, det kommer nog. Jag kämpar på och ser vad jag landar. Stundtals känns det som att det sitter mer i skallen än i benen. Vetskapen om att jag ska hålla ansträngningsnivån i 42 km på tävling gör att det blir jobbigare än vad det faktiskt är. Om inte annat märks det på att andra halvan av mina pass känns lättare och går fortare än första halvan. Visst, jag har hunnit bli varm då men jag har faktiskt inte känt mig begränsad av stelhet och kantighet under första halvan vilket jag annars ofta gjort. Skallen. Eller så är det styrkan jag håller på med som gör att benen känns tyngre än vad dom är.

Jag får mata skallen med bra och positiva bilder ett tag framöver och jag började redan i går kväll med att se ”Gone baby gone”. Dennis Lehane har skrivit boken och jag hade helt missat att den var filmatiserad. Vad jag däremot visste var att den utspelar sig i Boston och jag blev glad av att se miljöerna. Jag längtar dit. Det här kommer att bli så djävla kul oavsett om formen hinner ikapp mig eller inte.

DSCN1168

Ha det,

Mackan

Annonser