Etiketter

,

Det finns en anledning till att vindrutan är större än backspegeln men det innebär inte att man ska strunta i att titta i den senare. När jag drog igång maratonträningen i förrgår efter en riktigt dassig februari söker jag tröst bakåt i tiden. Det jag framför allt  tänker på är när jag laddade för och genomförde höstmaran 2007. Det skulle bli min comebackmara efter stressfraktur, cykelkrasch och bilolycka och uppladdningen var allt annat än optimal. Efter krascherna hade min rygg blivit väldigt känslig och med drygt två månader kvar till maran drog den ihop sig till oigenkännlighet. Det var hopplöst att springa annat än lugn jogg och i stället för att ladda upp med en halvmara fick jag klippkort hos naprapaten. Han fick mig springbar igen men med 5-6 veckor kvar till maran fick jag en lätt bristning i vaden. Återigen omöjligt att springa vettigt. Jag självdiagnostiserade och ringde sjuksyrran hos Klas Ö för att komma åt lasern. Han hjälpte mig glatt men mitt under behandling stövlar Klas in i behandlingsrummet och undrar vad jag gör där. ”Kom in till mig när du är klar.” Han var måttligt förtjust i att jag inte hade gått via honom men han undersökte mig och konstaterade att såväl diagnos som behandling var korrekt. Hans enda invändning var att jag valt att kalla det för överansträngning och inte en liten utmattningsbristning.

Jag studsade tillbaka upp i sadel igen. I dubbel bemärkelse. Det sista långpasset vågade jag inte ens springa utan jag valde att långpassa på cykel och hastigt och lustigt var det dags för maratonlopp. Jag hade fått in några bra nyckelpass men kroppen var minst sagt skakig när jag stod på startlinjen tillsammans med Stjärnan. Men jag ville så gärna. Jag ville ta ut mig fullt på ett maratonlopp igen. Det var 18 månader sen senast och det loppet var det vidrigaste jag gjort. Nu skulle jag genomföra det på känsla och det började bra. Väldigt bra. Kroppen svarade på ett sätt jag inte kunnat drömma om. Ni vet en sån där dag då allt klaffar och allt var hunky dory i 15-16 km. Sen från ingenstans högg det till i framsida lår på vänstersidan. Sketbenet. Det var ingen större grej men vid 18 km valde jag att lugna ner mig och släppte min klunga. Jag tänkte att jag kan ju i alla fall springa fram till halvmaran och den passerades på 1:22. Kroppen börjar här kännas normal igen och jag börjar plocka placeringar. Det funkade fram till 25-26 km och sen bar det utför. Det började hugga/krampa i röven som det hade gjort efter rygghaveriet två månader tidigare och jag ägnade hela vägen in till att springa med olika spännande löpstilar för att avlasta de muskler som inte funkade. Jag krampade i varenda muskel som finns under naveln men som tur var aldrig samtidigt. Skallen var löjligt fräsch men kroppen havererade verkligen. Till slut kom jag in på 2:51 och jag fattar än i dag inte hur jag kunde göra det med så många krampande muskler. När jag kom hem till stan gick jag direkt till naprapaten och när han såg den låsning jag hade i ryggen var han inte det minsta förvånad över att det hade krampat och han skrattade gott åt att jag sprungit en mara så.

Nu hoppas jag att ryggen håller sig i schack till maran som kommer men det känns bra att minnas tillbaka på tidigare motgångar och att det till slut oftast brukar lösa sig på något sätt. Kanske inte alltid med de resultat jag önskat men med minnen för livet och humöret brukar vara gott efter målgång hur det än går. Men oj vilka stela ben det kan bli innan målet är nått.

frankfurt4

Ha det,

Mackan

Annonser