Alla dessa arga män

Jag har tänkt och jag har grubblat ända sedan den tragiska händelsen. Jag är väldigt illa berörd och tyvärr inte ens förvånad. Alla den ilska och frustration som finns hos så många och som kulminerar i våld, företrädesvis från manligt håll. Det är fotbollens fel. Det är fotbollsvåldet. Men är det så enkelt? Självklart inte. Men supporterkulturen inom fotbollen har blivit en uppsamlande verksamhet för arga unga män. Ja unga och unga, jag har bevittnat medelålders familjefäder som mer eller mindre förvandlas till djur bara för att det är match. Finns det någon att kriga mot så nog finns det någon som ska ha på käften. Jag fattar mekanismerna bakom. Mekanismerna som gör att den fernissa av mänsklighet vi har ramlar av. Det går att se hos vänsterextremister, högerextremister och det går att bevittna i vilket krig som helst. Arga män i stora grupper verkar kapabla att göra precis vad som helst. Sen går merparten hem och är lugna individer.

Den här gången var det i anslutning till fotboll och uppenbarligen slår det väldigt lätt över från att älska till att hata. Att det av någon anledning ska drickas en djävla massa öl i samband med match underlättar inte problemet. Folk blir fulla. Folk (oftast män) blir lättretade när de blir fulla. Då behövs det så lite för att det ska smälla. I samband med premiärmatchen på Tele2-arena i somras gick jag med i vandringen genom Söder. Det var i många avseenden en fin manifestation för klubben men samtidigt blev jag påmind om all den uppbyggda aggression som finns hos en del. Packade vuxna människor som hamnar i konflikt. Det behövs liksom inte ens en gemensam motståndare utan det går bra att bli arg på vem som helst och smockan är nära.

Klubbarna har ett ansvar inne på arenorna, supporterklubbarna har ett ansvar inne och utanför arenorna och vi har alla ett ansvar som människor. Någon känner alla dessa arga män. Det är någons arbetskamrat, det är någons sambo, det är någons pappa. Det finns direkt sjuka individer men det är ett fåtal. Resten är fullt friska människor som går att påverka. Fotbollen ger massor av glädje för många människor och låt fotbollen göra det. Klubbarna ska inte blunda för problemet med idioter till anhängare men alla dessa arga män är allas vår angelägenhet. Det är du och jag som kan säga till när någon i vår närhet beter sig illa. Det är du och jag som kan försöka hjälpa till att skapa sunda värderingar. Det är inte häftigt att slå någon på käften. Man måste inte dricka tio bira för att kunna njuta av en fotbollsmatch. Man kan släppa fram någon i trafiken i stället för att täppa till luckan. Ingen gest är för liten. Har du en arg ung man i din närhet så försök se till att han inte söker sig till andra arga unga män.

Det som hänt var fördjävligt och låt nu inte det stoppa all den glädje som finns i sporten och bland supportrar. Ett av mina fina barndomsminnen är just när jag första gången fick följa med min pappa och se en av mina idoler Ralf Edström spela. Jag ser en kompis tveka om han ska ta med sig sonen och pappan på fotboll i kväll. Gör inte det utan plantera fina värdegrunder inne på arenan i stället. Heja, gläds, sjung fyndiga nidvisor. Men hata inte. Det är hat som är grundproblemet, inte fotboll.

20130720_170043

Ha det,

Mackan

Annonser

Back-to-back

När träningen inte genomförts som jag velat får jag se till att göra det mesta av den tid jag har. I går kändes höften mogen för att testa snabbare löpning igen. Första gången på över två veckor och jag får erkänna att jag var nervös. Ett bakslag här och det hade sett brunt ut inför maran. Jag hoppade direkt på det passet som jag hade på skissen sen tidigare men valde att förlägga det till mitt nya maratonvarv, en runda som jag aldrig någonsin sprungit bra på. Eftersom det är 7 km passar det väldigt bra att springa intervaller på 6 km med 1 km joggvila just där och det är lätt att avbryta utan att ha för långt hem. Farten hade jag givetvis inga planer på utan det var känsla som gällde. Trots det visste jag att jag skulle bli lite ledsen i ögat om jag inte klarade det jag har som ”skamtempo”. När jag stack iväg kändes det inte som jag ens var uppe i den farten men jag vågade inte gå på hårdare. Jag kom i alla fall in i det och även om jag var ovan vid fart så höll det hyggligt. Eller rättare sagt så höll jag ihop passet bra, 21 sekunder i diff mellan snabbaste och långsammaste är bra, speciellt när det är den första som är en långsam outlier. Det var dock väldigt tydligt att all vila och bilkörning gjort att jag kopplat ur vissa delar som ska vara inkopplade. Hur vet jag det då? Sketbenet! Jag blev galet trött i en rätt isolerad del av låret medan resten av kroppen inte alls var trött på det sättet. Nu blir det till att fixa synapserna pronto för annars kommer det att bli en hemsk upplevelse i Boston.

Hur hårt hade jag sprungit då? Det skulle jag få reda på i dag. Hade jag gått på hårdare än maratonansträngning på gårdagens totalt 24k skulle dagens långpass bli ett elände. Jag hade allokerat tre timmar till dagens 36  km med tanke på hur stel jag kanske skulle vara, men det visade sig att det var väl tilltaget. Steget var betydligt bättre i dag än i går men sista milen kändes det att jag hade 50 km i benen de sista 24 timmarna. Jag tappade inte farten men jag blev trött. Kanske mest i skallen. Well, det är väl det som är tanken med att köra back-to-back? Jag tackar kroppen för att den inte blev tom förrän då, det kunde lika gärna varit tufft från första steget. Det är inte många bra insättningar jag gjort på Bostonkontot men dagens går i alla fall rätt in på banken. Kan jag få in ytterligare 3-5 bra pass på de sista 23 dagarna och koppla synapserna kommer det bli en trevligare resa mellan Hopkinton och Beantown.

20130316_145931

Tjohej,

Mackan

Salming Running – en första titt

När det blev känt att jag hade kommit över ett par Salmingskor efterfrågades det direkt en recension. Jag sa att jag kanske kunde skriva något och här kommer en recension av skorna jag har testat den senaste tiden. Jag vill passa på att göra det inför öppningen av Salming Concept Store nere i Göteborg. För mig är det inte bara ett skomärke utan från och med i morgon en kund till mig, butiken kommer att sälja mina böcker och det känns jätteroligt. Jag älskar att det kommer en uppstickare på marknaden och att det är en svensk sådan känns dubbelt roligt. Vi började diskutera ett samarbete redan i vintras och i förrgår kom Jocke från Salming hit till Täby för en gemensam löprunda och för att hämta böcker till lagret. En trevlig runda med en genuint trevlig marknadsföringskille som verkar ha samma värderingar som jag, brinn för det du gör och tro på dina produkter. Och Salming tror på mina böcker. Men nu var det skor det handlade om och skor är något jag gillar.

I och med vårt samarbete kändes det naturligt för mig att testa ett par av deras modeller och jag fick ett par Race och ett par Speed uppbudade. Eftersom min höft var synnerligen grinig förra veckan har det inte blivit så många mil som jag hade velat i dom och med bara några mil i varje modell blir det här snarare ett första intryck än ett långtest. Ett långtest som jag är väldigt nyfiken på för jag får intrycket att skorna håller hög kvalitet jämfört med många konkurrenter. Men det återstår att se.

Först ut är Salming Race: Det första jag slås av är hur smidiga dom känns. Bra flex för framfoten men ändå fin vridstyvhet. Nästa sak jag slås av är hur stora dom är i tåboxen. Jag brukar gärna vilja ha skor som sitter som handskar och det gjorde mig lite tveksam. Det kan vara så att storleken är en halv storlek större än på mina vanliga märken men det var bara att testa. Det första passet blev en riktig värdemätare. Inte så hög grundfart men jag varvade det med ett gäng stegringslopp för att känna av hur dom reagerar på fart och hela intrycket blev väldigt positivt. Mina vader klarar av att springa relativt länge i skorna trots den låga dropen och dämpningen finns där men känns inte av. Den funkar utan att märkas. En tävlingssko. Jag har testat på både asfalt och bana och det är löpglada skor. Nu är jag väldigt van vid att springa i lätta skor så jag skulle nog inte rekommendera någon annan att dra två mil i dom direkt. Men som sagt löpglada! Jag blev rätt varm om fötterna under det första passet och jag misstänker att det är för att framfoten verkligen får utrymme men under senare turer har jag inte känt av det. Det känns helt enkelt väldigt löpglatt. Med den låga dropen skulle jag inte våga använda dom på maran men jag tror att dom skulle svara väldigt fint på kortare distanser och jag ser fram mot att testa dom på tävling. Då vet jag på allvar om det är tävlingsskon för mig.

Så var det Salming Speed: Det är en för mig mer normal mängdsko. För mig. Jag springer de flesta av mina pass i det som klassas som snabba träningsskor så det här är precis vad jag springer mest i. Först trodde jag att dom kanske är lite styva och stumma men den känslan försvann efter 20 steg på asfalten. Här finns det dämpning framtill men inte så det stör och jag får ett väldigt behagligt löpsteg. Någon har jämfört dom med Saucony Kinvara och framfotsdämpningen är nog ungefär i samma klass men den stora skillnaden är flytet i steget. Det är enormt mycket bättre i dessa än i senare varianter av Kinvara. För mig som nog är en typisk mittfotslandare känns dom klockrena. Jag har inte testat dom på något långpass än men jag misstänker att dom är som klippta och skurna för mina distans- och långdistanspass.  Ja, distanspass har dom ju redan fått gå några stycken och dom funkar ypperligt i både terräng och på asfalt. På asfalten känner jag av att det finns framfotsdämpning men den känner jag inte av alls i terrängen. En glad sko den här också och det ger en glad löpare.

Nu ska ni vara fullt medvetna om att även om jag inte har ett sponsrat samarbete med Salming så är det en samarbetspartner, men de som känner mig vet att jag antagligen bara skulle hålla tyst om jag inte hade gillat skorna. Just nu är båda modellerna riktiga favoriter för mig och jag hoppas och tror att det här går jättebra. Största konkurrensen har dom säkert från Pure-serien från Brooks, men just nu diggar jag mina Salming Speed mer än mina Brooks Pure Flow. Har ni vägarna förbi Askim i morgon så åk och känn och kläm på skorna, glöm bara inte bort att köpa någon av mina böcker när ni ändå är där!

20140327_132232[1]

Ha det,

Mackan

TV-debut

Nej nu ljuger jag faktiskt för jag har varit med ett par gånger tidigare men det var debut för mig i Aftonbladets tevesändningar. Gårdagen började som planerat med en morgonjogg men sen upphörde den att vara normal. Telefonen ringde och det var tidningen som undrade om jag hade möjlighet att debattera träningshets mot någon. Jo det kanske skulle gå om det inte vore så att jag hade lovat att hålla hela dagen öppen för ett möte med en ny kund, mer om det i morgon. Vi tog i alla fall ett snack på dålig telefonlina och det visade sig att det snacket slogs upp i tidningen.

Löpningsexperten Marcus Nilsson tycker att alla ska springa 5 km om dagen.

Nu var det inte riktigt så jag sa men det var essensen av det. Minst 30 minuter av rörelse vilket för någon som väljer löpning och är van vid det lätt blir 5 km. Att det sen gärna får varieras och blandas upp med vardagsmotion är en annan femma.

Hursomhelst, det löste sig med mitt möte och vi hann träffas och hålla ett löpande möte innan jag fick åka med honom in till stan. Då hade jag även fått veta att det var Katerina Janouch som jag skulle få möta och jag kunde konstatera att hon är nog lite mer van vid det här formatet än vad jag är. Ja det får gå som det går. Även om några vänner påstod att det var självmord att ge sig in i något sånt här. Eftersom jag var i god tid fick jag vänta i fikarummet. Det var tomt när jag kom dit men Claes Åkesson och Daniel Breitholtz trillade in strax efter och framför allt med den senare fick jag en lång och jädrigt trevlig pratstund. Möten, jag älskar möten.

Sen var det dags för debatt och vi kan väl sammanfatta den med att jag var inte riktigt beredd på det tempo som de andra höll. Och jag håller fortfarande inte med om att det är någon träningshets. Det finns enstaka personer som tränar för mycket och det är en massa personer som gillar att flasha med all träning dom gör så att det ser ut som att dom tränar mycket. Precis som att man lätt får intrycket att alla ständigt är utomlands och att ingen käkar falukorv. En rolig erfarenhet var det i alla fall och jag gjorde så gott jag kunde, spegciellt som jag inte fick reda på formatet förrän några minuter innan sändning. Det viktigaste av allt var att jag lyckades imponera på min yngsta systerson, det är inte lätt om man inte heter Sean Banan eller Didier Drogba. Tack för alla positiva reaktioner jag fått på sociala medier.

http://www.aftonbladet.se/debatt/article18612272.ab

http://tv.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/debatt/20minuter/article37848.ab

 

abebatt

Ha det,

Mackan

All denna löpteknik

När jag skrivit mina böcker har jag undvikt ämnet löpteknik helt och hållet och det är extremt medvetet. Att läsa sig till en bra löpteknik är helt enkelt inget jag tror på. Att däremot regelbundet göra löpskolningsövningar, springa sprintbackar och att springa mycket tror jag på. Samt kanske att låta någon titta på dig när du springer och göra små korrigeringar i hållning och avslappning. Jag har alltså hållit mig borta från ämnet men nu kan jag inte låta bli längre. En man med väldigt bra koll på människokroppen frågade mig något häromdagen:

– Vet du vad hur det kommer sig att så många springer med den här lustiga löpstilen, är det någon kurs som lär ut det eller? Det ser hemskt ut.
– Jag har faktiskt ingen aning men jag tror att det är folk som försökt läsa sig till att springa med bra teknik, svarade jag. Eller så är det naturliga barfotalöpare som försöker springa skonsamt.

Det han menade med den lustiga löpstilen var något i stil med att höften var rätt långt fram, knäna lite överdrivet böjda och sen nästan bakåtlutning på överkroppen. Någon slags sittande stil som jag också börjat se mer och mer de senaste åren. Det blir kanske skonsamt när dom springer och stegfrekvensen är säkert bra. Men det blir inte särskilt effektivt.  Jag får en känsla av att det blir väldigt mycket knas när man fokuserar så mycket på hur man ska springa. Man springer och räknar steg, tänker på vilken del av foten som ska ner i marken och försöker har örnkoll på en massa detaljer som borde sköta sig själva. Man tolkar det man läser på ett sätt och man upplever det man gör på ett sätt. I själva verket kanske den tolkningen är något helt annat än vad författaren menat och det man upplever att man gör kanske inte alls är det man i praktiken gör. Visst, det kan bli bra för en del men för många tror jag att man gör något väldigt enkelt till något krångligt.

Jag får med jämna mellanrum frågan om jag kan fixa en kurs i löpteknik och jag svarar med samma jämna mellanrum att jag håller inga kurser i löpteknik. Däremot kan jag titta på hur folk springer och ge små tips och övningar för hur det kan bli bättre. Det är ingen magi utan bara små tips, det stora jobbet får man göra själv. Det gemensamma med dessa övningar är att jag vill att folk inte fokuserar på annat än avslappning, balans och hållning när dom springer. Med lösa axlar och en stolt uppsyn kommer man långt. Sen kan man göra övningar för att koppla in rätt muskler och nöta in det som sedan ska ske automatiskt separat om man så önskar. För gudarna ska veta att för kontorsnissar är det många kopplingar i kroppen som inte funkar som dom ska.

Folksam GP2

Ha det,

Mackan

Dubbelt tillbaka

Klockan är halv åtta på kvällen och jag sitter ensam på en vägkrog utanför Arboga och reflekterar över helgen som varit. Tre timmar tidigare hade jag åkt från min gamla mormor i Alingsås. Vid 95 års ålder hör hon inte så bra längre men hon skämtar och skojar och konstaterar att hon har det faktiskt väldigt bra på hemmet, även om det hade varit trevligt att få bo kvar hemma i lägenheten hon hade. Hon undrar vad jag egentligen haft för mig under helgen och jag försöker sammanfatta så gott jag kan. Allt jag planerat gick att genomföra och gudarna ska veta att det var inte givet.

Som ni kanske märkt har det varit lite paus i bloggandet. Med en höft som gjort rejält ont har det inte känts särskilt motiverande att skriva. Eller springa. Ja, det senare gick inte alls. Vad som hänt var att det smällde till i ryggen vid en hastig rörelse samtidigt som jag hade något onödigt tung i händerna och plötsligt gjorde det satans ont runt hela höger höft. På väg ner till Göteborg stannade jag till hos Naprapat-Martin och han blev…fascinerad. En timme med händer, armbåge, elektriska nålar och elektroder var vad han hoppades skulle klara av att permanent lösa upp alla kramper. Det hoppades jag också för jag hade inte tagit ett löpsteg på en vecka. Och baske mig om jag inte kunde jogga en timme med El G i lördags. I backen upp från Herkules-stugan kände jag att det ömmade lite men det var bara en viskning jämfört med hur det kändes bara 24 timmar tidigare.

Så, det var med ett mycket gott humör jag i lördags eftermiddag for till Lerum och fick höra en presentation av en nytt löpargäng. En presentation som gjorde mig mäkta imponerad. Hade alla klubbar haft ett så seriöst upplägg skulle nog svensk löpning få en ännu större bredd och ett gäng PT’s och kommersiella aktörer få det jobbigt. Jag satt och njöt när jag hörde hur dom för en mycket billig peng erbjuder fyra ledarledda träningstillfällen i veckan med lite olika inriktning. Med ordentligt utbildade och erfarna tränare. Med samarbete med medicinsk expertis. Helhet! Jätteroligt att uppslutningen dessutom var stor på infoträffen och jag hoppas att det lyfter! Det var en riktig energiboost och jag kunde sen avnjuta god öl i trevligt sällskap med mina roliga kompisar under kvällen. Äntligen fick jag testa den berömda Kråkans Krog och det var ingen besvikelse. Det känns dessutom som jag måste ner och testa uteserveringen vid tillfälle, gärna med ännu fler vänner.

Det var lite nervöst hur höften skulle ha reagerat på det första passet när jag på söndag morgon åkte till Tuve.  Tanken var att bli guidad runt Hisingsparken och Svarte Mosse av Anders och med förstärkt sällskap av Jan-Erik. Facit? Lite trötta muskler i höftpartiet efter den hårda massagen men ingen ondska visade sig. I stället visade sig Göteborg från sin bästa sida och vi fick tre mil i solsken och svaga vindar i en miljö jag inte visste existerade på den delen av Hisingen. Ett extra plus att Anders visste var alla de högsta utsiktspunkterna finns. Bra jobb för benen och otroliga vyer.

Nu tappade jag hastigt och olustigt en vecka av träning inför Boston och det återstår att se hur höften gillar hårdare löpning men jag fick en helg att minnas. Jag vill på det här sättet tacka alla gamla och nya vänner jag hann möta under 48 intensiva timmar. När jag satt på vägkrogen på väg hem och reflekterade kände jag att det är det jag tar med mig från förra veckan. Jag har fått ynnesten att möta generösa och varma människor som verkligen ger mig något på flera olika plan. Det gör mig varm i hjärtat, tack!

Nu är jag tillbaka hemma igen och jag hoppas att jag även är tillbaka på vägen mot Boston Marathon.

2014-03-22 15.20.39

Ha det,

Mackan

Min fantastiska mamma

Häromveckan hörde mamma av sig och hade en undran om sin träning.

– Jag har sprungit fem mil den här veckan, ska jag vila i dag?

– Känns det bra så spring en sväng svarade jag!

Fem mil i veckan, det är det inte många motionärer som mäktar med. Nu i helgen hade hon visst trasslat bort sig lite under löprundan och milpasset blev hastigt och lustigt 15 km. Det är ett långpass som heter duga för de flesta människor i det här landet. Det kan jämföras med gymnasieleverna jag föreläste för som tyckte att en runda runt Årstaviken var overkligt långt med sina 7,5 km. Gymnasielever på ett program inriktat mot friskvård och personlig träning. Min mamma fyller 69 år i sommar och hon springer alltså det dubbla. Det går inte fort men det är anpassat efter hennes förmåga och det är den förmågan vi alla ska jobba efter. Ja, inte hennes utan vår egen.

Det häftigaste av allt är att när hon var 35 bast hade hon aldrig fixat att springa så långt. Det var ungefär då hon insåg att det var roligare att engagera sig i min orienteringsklubb och springa själv än att sitta och vänta med en cigg i munnen på någon tävling långt ute i skogen. Halvvägs in i sitt nuvarande liv tog hon tag i den otränade kroppen och kom igång med en mer aktiv livsstil och den varar än. Det är aldrig för sent att börja.

Löpträning mitt i livet.

Det tycker jag är häftigt och jag hoppas att hon får vara hel och skadefri, då kanske det kan bli en halvmara till hösten. Fixar man 15 km på träning fixar man en halvmara på tävling, det säger jag nu! Jag har en riktig stålmamma som en av Sveriges bästa ultralöpare uttryckte det och jag kan bara hålla med.

???????????????????????????????

Ha det,

Mackan