Etiketter

, , ,

Träningen har gått lite sisådär på sistone. Eller rätt dassigt för att vara helt ärlig. För ett par veckor sen fick jag något lätt i kroppen och som så ofta när jag får något lätt i kroppen så sticker det upp i bihålorna och har svårt att ta sig därifrån. Förra veckan kändes den dock riktigt fin igen och efter ett antal lugna pass vågade jag mig på fart igen i lördags. Med facit i hand var det sämsta möjliga val av dag. Idiotisk. Benen kändes ruskigt fina när jag satte fart men för varje by av kuling och snöblandat jag sprang in i blev jag lite stelare och lite kallare. Trots en fin start på passet var jag helt förstörd på slutet. Jag stapplade hem helt genomfrusen trots bra med kläder och det tog ett par timmar innan jag hade tinat upp. Jag frös så att jag skakade trots en varm dusch och fick åtgärda det med ett varmt bad. Jag vaknade ändå upp i söndags och kände mig fräsch och sugen på långpass men redan efter några kilometer kände jag att det här var inte min dag. Jag har inga problem att springa på trötta ben men nu var det något annat. En total matthet i hela kroppen och nästan yrsel. Det var bara att ge upp. Jag avbryter väl ungefär ett långpass per år men nu är det gjort för i år.

Två dagar senare har mattheten mattats men jag vill nog vila i dag också för jag måste vara helt frisk om jag ska kunna träna bra. Bihålorna börjar rensas på skräp och förhoppningsvis kan jag springa på som vanligt i morgon. Den som lever får se. Vilar man kan man alltid frigöra tid för annat och jag har ägnat mig åt rätt mycket läsning. Jag har slut på böcker och i väntan på att nästa batch ska komma från Bokus har jag inventerat hyllorna. Inspirerad av det idiotiska i att springa i kyla och blåst föll valet på Idioten men det var inte riktigt där jag var för tillfället. Den gode fursten Myshkin hann inte mycket mer än anlända till St:Petersburg innan jag hade tröttnat och jag plockade fram Charles Bukowski ur hyllan. Min oskuld och Pearl Harbor var precis vad jag behövde. När man läser om den unge Chinaski som växer upp i USA under depressionen inser man att livet är rätt bra. Löpning eller inte. Jag får erkänna att jag blir på gott humör av Hank Chinaski. Där finns det liksom inga gränser för hur eländigt det kan vara men han hankar sig fram ändå. På sitt sätt. Själv hankar jag mig fram med styrketräning för tillfället, det gör nytta det med.

20140218_114447[1]

Ha det,

Mackan

Annonser