Etiketter

, ,

Nu är det februari och det har hittills varit den bästa löparvintern på flera år. Det har varit barmark nästan hela tiden och väldigt få dagar som kan klassificeras som kalla. Ändå finns det fortfarande platser kvar till Stockholm Marathon och jag kan inte låta bli att vara lite glad över det. Jag ogillar starkt när jag måste köpa startplatser flera månader eller kanske upp till ett år i förväg. När jag sprang mitt första maratonlopp var det en spontananmälan i mars månad och jag undrar om jag verkligen hade fått mitt intresse för maratonlöpning om jag inte spontant hade anmält mig den gången? Nu gjorde jag i alla fall det och jag har fått massor av fina upplevelser efter det första loppet.

I måndags fanns det cirka 500 platser kvar till årets lopp, att jämföra med att det blev fullt den 7 januari förra året. 2012 års lopp var fulltecknat redan den första december året innan. Den tävling som gick 2011 var, om jag inte missminner mig helt full i slutet av november, men då var det färre startplatser. Det var det i och för sig 2012 också men bara marginellt. Helt klart är i alla fall att det är en trend. Jag ser gärna att loppet är fullt år efter år men att man kan vänta länge med att anmäla sig. Där är Frankfurt Marathon ett föredöme som faktiskt har efteranmälan på plats. Med tanke på att det alltid är folk som inte dyker upp tycker jag att det är en utmärkt idé.

Även om intresset för Stockholm Marathon verkar vara inne i en fallande trend känns intresset för löpningen fortfarande stort. Jag tror aldrig att jag under alla mina år som löpare sett så många vara ute och springa nu på vintern. För tio år sen kändes det som ett undantag om jag mötte andra löpare på mina rundor här i Täby men nu känns det snarare som en regel och det tycker jag är riktigt skoj. Man måste ju faktiskt inte springa maraton. Bilden är från min första spontanmara och oj vad jag ångrade mig när vi stod i startfållan och det var 26-27 grader i skuggan. Vad fan hade jag gett mig in på? 3:32:56 blev tiden och då var det mycket promenad de sista 16 kilometerna. Men en låga tändes ändå i min kropp och det första jag tänkte när jag kom i mål var att jag skulle ha revansch. Det fick jag.

Forstamaran

Ha det,

Mackan

Annonser