Det fina med testlopp

Häromdagen blev jag påmind om vad författaren till den fetaste löparboken av dem alla tycker om testlopp eller ”time trials” som det heter på engelska. Det var CamCam som slängde upp den här bilden från Lore of Running av Tim Noakes.

Noakes

Låt mig säga så här: I beg to differ. Jo jag håller med om att ett testlopp inte kan säga mer än en tävling och att det inte finns någon anledning att testa för ofta men sen måste jag säga mot. Testlopp är lysande komplement till tävling om man har tillgång till kontrollmätta sträckor. Noakes värld kanske ser lite annorlunda ut nere i Sydafrika med ett större utbud av tävlingar än vad vi har men låt oss leka med tanken att jag är skriven uppe i det som jag ser som mitt andra hem, Vuollerim. Hur ofta har jag chansen att springa en miltävling på nära håll? Alla kan inte springa tävlingar en gång i månaden för att testa formen även om de skulle vilja det. Det tar tid och det kostar pengar. Om jag bara är nyfiken på milformen kan jag få en utmärkt indikator på hur jag ligger till genom att springa en snabbdistans på 6-7 km.  Gör jag det hemifrån tar det minimalt med tid och kostar inte en spänn. Ser jag bara till att göra samma uppvärmningsrutin som inför tävling så har jag allt utom nummerlappen och det triggande motståndet men där kompenserar jag genom att korta sträckan.  Jag har nämligen aldrig klarat av att pressa max lika länge på träning som på tävling.

En annan variant om man vill faktiskt vill pressa den fulla distansen och inte har tillgång till någon tävling är att fixa sin PH, inte Lena då utan sin personliga hare. Det är precis vad jag ska göra i dag. Jag ska inte testa formen själv utan jag ska vara PH och jag ska göra det som en sån ska göra, ansvara för lämplig fart och dra löparen hela vägen in till mål. Vi ska springa en testbana som antagligen är kontrollmätt fler gånger än de flesta miltävlingar och jag vet var kilometerskyltarna sitter nästan på metern när. Det fina i just den här kråksången är att jag äntligen kommer att få reda på adeptens nuvarande status. Det har inte varit några lämpliga miltävlingar på evigheter och jag vill få reda på hur formen är så att jag kan anpassa träningen bättre inför tävlingssäsongen. Testlopp är finfina grejer så här utanför säsong oavsett vilka löparlagar Noakes har.

Ha det,

Mackan

Annonser

Ortorexi – några reflektioner

Det har hänt vid mer än ett tillfälle att jag fått på pälsen att jag skulle vara en glädjedödare när jag påpekat att jag tycker att det är direkt dumt med ”streak running”. Ja, att man ska upprätthålla en obruten rad av dagar då man är ute och springer. Jag är ingen glädjedödare utan jag är bara helt övertygad om att det kan vara en väg in i ortorexi. Det är inte en definitiv väg in men det kan vara. Tvångsmässigt tränande. Ortoroexi är det man kallar ett mer eller mindre tvångsmässigt ätande och tränande. Det var en väldigt intressant diskussion på radion i dag med författarna till en ny bok i ämnet om just det här och jag tänkte på min omgivning av tränande människor. Har jag några ortorektiker där? När jag var i gymsvängen såg jag i alla fall ett antal som var i riskzonen!

Det var inte så att jag inte tidigare hört/läst det jag i dag hörde på radion men det var ändå väldigt intressant. Ångesten som kommer av ett missat träningspass och folk som mår så dåligt av att inte få träna på några dagar. Fixeringen kring mat. När ska man äta? Vad kan man äta? När det blir ett problem att äta det som serveras när man är borta på en bjudning eller hamnar på en restaurang som inte har det man ”måste” ha. Det var intressant att höra om hur kontraproduktivt det kan bli att hoppa på olika kosttrender. Fixera sig vid att man inte får äta fett eller inte äta kolhydrater eller att intaget måste ske vid vissa klockslag.

Det blev en lång diskussion på Fejan om det här och jag ville sammanfatta min ståndpunkt lite så jag slänger ut det jag själv skrivit i diskussionen här också.

Ursprungsinlägget: ”Intressant om ortorektiker på radion. De väljer bort en massa livsmedel för att det är ”onyttigt” och är besatta av träning. En ortorektiker är rädd för att äta fel livsmedel och mår dåligt av att inte träna. Ät, träna och var glad av att du gör det, det säger jag nu.

Ät så att du orkar träna och träna för att du vill. Ett missat pass är inte hela världen och några bira eller Donken kommer inte att vända upp och ner på hela världen.” – Apropå missad träning eller snabbmat.

Både kropp och själ ska ha sitt. Jag läste något i stil med ‘Våga slå dank och släpp in själen’. Tror det var Joyce Carol Oates. Den meningen gillar jag!” – Apropå att tillåta sig själv att ta det lugnt ibland.

Att hitta sin egen drivkraft och att alltid hitta något att vara nöjd med är en bra början. Fiska efter det positiva i stället för det negativa.” – Apropå externa motivatorer och prestation.

Är du orolig för att du ligger i riskzonen, testa och se om du får ångest av att lite busigt ta ett par vilodagar från träningen och gå ut och käka något ”onyttigt”! Det betyder inte att du är ortorektiker om det ger dig ångest men kanske kan vara en fingervisning om att du ska ta dig en funderare. Det är skönare att bli glad av träning och god mat än att bli ledsen av att du missar ett pass här eller där. Jag kan avslöja att jag skulle vara fullständigt förkrossad när jag ser till min missade träning den senaste månaden. Men det är som det är och ångest skulle inte göra det bättre.

Och nej, jag är inte psykolog och utger mig inte för att vara det utan det här är bara mina egna reflektioner. Jag tror på en fungerande helhet och att inte fixera sig vid varken träningen eller kosten.

20130304_134951

Ha det,

Mackan

Träningshelg de luxe

Det är inte sportlovet som gör att jag sett fram mot den här veckan ett tag. Det är heller inte att det är Vasaloppsvecka utan något helt annat. Den här veckan är det träningsläger för en av mina adepter här i Täby. Ett kort helgläger men ändå ett läger. För två år sen var det El G som var uppe och tränade här under en långhelg och det var så trevligt att jag kände att det borde gå att upprepa. Nu får jag chansen att känna en av mina distansadepter på pulsen rejält och testa gränserna. Det är en sak att se hur folk presterar på tävling men det är en annan att faktiskt vara med när det pressas. Vissa kan ta ut allt ur kroppen och andra tror bara att de plockar ut allt. Vissa disponerar loppen/passen bra och andra tror att de disponerar loppen bra. Vissa upplever att de håller fin teknik genom hela passen och andra gör det faktiskt. Jag vill se hur verkligheten stämmer överens med det löparen själv upplever. Jag vet till exempel en löpare som gärna påpekar att hen springer fint och med bra löpsteg tack vare en hel del barfotalöpning. En god vän till mig fick se ovan nämnda löpare på en tävling och jag citerar: ”Det var det jävligaste jag sett.”

Det kan alltså skilja mellan det man själv upplever och det som faktiskt händer och det är inget konstigt med det.  Nu får jag i alla fall chansen att ta pulsen på en av mina egna löpare under det som kommer bli en tuff helg. Tuff och förhoppningsvis väldigt rolig. Uppblandad med lugna pass med Baddaren som guiden. Träning tar trots allt bara så mycket tid så det kommer finnas en hel del luckor för andra aktiviteter och nördande. En sak är i alla fall säker och det är att jag ser fram mot det. Nu ska jag bara se till att stryka högen med ostrukna skjortor som ockuperar gästrummet. Ett gästrum som tidigare bland annat har ockuperats av en löpare som var snabbaste svensk på Lidingöloppet senast och en tjej som var topp tio i Sverige på maraton för några få år sen. Jag hoppas att det smittar av sig. Bilden nedan kommer från Dödens runda som är ett stående inslag som avslutning på mina hemmaträningsläger. Fan vad kul det här ska bli!

Giraff

Ha det,

Mackan

Och vinnaren är…

Fantastiskt kul att så många ville vara med i mitt boklotteri. Alla svar som kom in var rätt och det svaret var givetvis Alberto Salazar. Efter en spännande dragning i min nya lotteri-app blev vinnaren:

2014-02-24 11.03.21

Det var lustigt att en cyklist vann löparboklotteriet men så kan det vara och det är glädjande att han nu kommer hitta det fina i löpningen!  Jag försäkrar på heder och samvete att alla deltagare blev inlästa i appen även om det bara är några som syns på den här skärmdumpen.

2014-02-24 11.02.55

Det som gläder mig mest var att så många uppskattade den fina berättelsen om ”Duel in the sun”. Det är en bra historia om ett legendariskt lopp och bra historier kan man aldrig få nog av. Nu ska jag ägna lite mindre tid åt att skriva appar och administrera tävlingar och lite mer tid åt träning. Annars kommer min upplevelse av Boston Marathon bli legendarisk på ett helt annat sätt.

Tack alla som deltog!

Ha det,

Mackan

Den stora misären

Jag tyckte att jag var riktigt listig i går. Listig som en räv. Blötsnön som föll skulle inte sabba för mig och inte heller vinden om jag bara hade rejäla kläder på mig. När jag joggade bort mot den täta skogens skyddade famn var oron snarare att jag skulle bli för varm. Trots motvind och snö hade jag en behaglig temperatur i kroppen redan i joggfart. Äsch, det skulle inte vara några problem. Bara att dra ner dragkedjan eller hänga av mig jackan och springa undertröjan om det blir för varmt. Det är fördelen med att träna på varvbana där det är folkfritt. Man kan lämna kläder utan att bli av med dom.

För att inte bli kall satte jag fart nästan direkt och det kändes bra i någon minut. Sen kom den första duschen. Blötsnön gjorde att det hängde ner rätt många grenar och jag fick ner snö i nacken. Inte skönt. Men det var inget mot vad som komma skulle. Med jämna mellanrum blev jag piskad av blöta granruskor med en uppskattad temperatur av en plusgrad och sakta men säkert började jackans skydd rämna. Mot slutet av den första repetitionen var det i alla fall rent från grangrenar som hängde ner  och jag fick tillbaka lite värme lagom till ståvilan.

När jag stack ut på nästa varv frös jag inte men hela mitt skalskydd hade rämnat och det som endast var ett distraktionsmoment i början av det första varvet var nu direkt obehagligt. För varje meter jag sprang blev jag lite mer nedkyld och nu lyckades jag inte jobba på en sån intensitet att jag höll värmen. Detta trots att jag snäppte till farten så mycket jag orkade. När jag kom in för varvning tog jag det säkra före det osäkra och gav upp. Det sved men jag ville inte bli så nedkyld som jag blev under helgen då det helt klart var negativt för mig. Hem i hög joggfart och in i duschen var botemedlet. Som tur var hade jag medvind och jag slängde av mig kläderna så fort jag var innanför dörren.

Det hjälpte hyggligt men det var bara att konstatera att jag ändå hade blivit så nedkyld att jag det var svårt att hantera tangentbordet i några timmar efter hemkomst. Misär. Ska vi hålla tummarna för att det som återstår av vintern ser mer ut som i dag och inte i går? Jag är trött på att frysa.

20120405_165307

Ha det,

Mackan

Engagemang

Du är så engagerad!

Det var vad jag fick höra av Baddaren i går efter att jag hade skrivit ihop en dragningsapp. Svaren på min tävling har strömmat in i en strid ström och jag vill ha en rättvis dragning när jag nu har ett gäng som bemödat sig att svara. Jag vill dessutom trycka på en knapp och se ett namn presenteras på ett slumpmässigt sätt när vinnaren ska dras. Har man ingen sån app så får man skriva en. Hur svårt kan det vara? Inte särskilt. Bara att ladda ner en bra texteditor, senaste JDK och sätta igång och programmera. Jag gjorde det lite krångligare för mig än vad jag hade behövt göra men det var skojigare att dela upp det i några olika klasser och automatisera det som går att automatisera. Ja, förutom knapptryckningen då. Den måste göras. Nu behöver jag bara lägga ner en fil med alla deltagare på datorn och sen dra igång och trycka på knappen för att få en vinnare.

Engagemang.

Tycker jag något är roligt vill jag suga ut allt det roliga ur det. Att jag just i går fick ett sug för programmering var nog för att jag sprang med Tibor i går morse och då blir det alltid en massa datasnack. Datasnack och utbildningssnack. Eftersom vi båda var med under IT-boomen och kraschen är det oundvikligt att inte göra jämförelser med löparboomen. Det dyker upp många spännande aktörer på marknaden under en boom. Drivs dom av engagemang eller pengar? Engagemang hoppas jag. Engagemang att förstå att alla kunder inte är stöpta i samma form. Men jag undrar jag. Ni har väl inte missat tidningen Faktums artikel om den stora träningsbluffen. Det är skrämmande läsning.

Det var riktigt roligt att ta med honom på min morgonrunda och jag var nyfiken på när han skulle förstå var vi var eftersom det var nya stigar för honom. När vi var 300 meter från Skavlöten trillade polletten ner. Oj, är vi här? Här är vi! Allt ser annorlunda ut när man ser det ur en annan vinkel.

Nu ska jag försöka ta fram lite engagemang för att träna i lappmöglet. Det kommer att bli bistert men i skogen är det nog inte så illa. Hade jag engagemanget för att vara ute och spetta bort is från stigarna jag ska springa på så ska jag väl även orka springa på dom.

Spettat

Ha det,

Mackan

Ge mig en kvart om dagen

Prehab är bra men prehab är förbaskat svårt att få till när det rullar på med löpningen. De flesta är överens om att den har sin plats och aldrig blir det tydligare än när man ser idrottare göra comeback och direkt prestera. De har alltså inte kunnat träna som de vill med den ordinarie träningen och ändå kan de prestera på topp. De har rehabtränat. Tänk om den här rehabträningen gjorts i form av prehab i stället? Hade de varit ännu bättre då? Visst, det gäller att ha en jädra grund i sin ordinarie gren för att principen att träna annat och ändå prestera ska funka men ändå.

Eftersom jag känner mig själv och vet att de längre passen med styrka, balans och rörlighet lätt glöms bort har jag nu startat ett litet projekt. En kvart om dagen ska jag i alla fall se till att göra några nyckelövningar som jag vet med mig att jag behöver. Jag kommer inte att bli någon Arne Tammer av det men förhoppningsvis kan jag bli lite starkare, lite rörligare och få bättre balans. Nu har jag klarat av att göra det här under en period och det börjar kännas bättre. Visst är det lättare att genomföra det under ett stort mästerskap på teve men jag tror att jag börjar få in rutinen. De roligare övningarna är jag normalt rätt duktig på men tråkövningarna ska också göras. Därför har de hamnat på insidan av ytterdörren i ett schema som ska fyllas i. Då vet jag att jag triggas till att göra dem! Det tar inte särskilt lång tid och jag tror det är precis vad jag behöver. Nä, jag tror inte jag vet. Jag vet eftersom jag tillsammans med friidrottslandlslagets sjukgymnast gjorde en analys på var jag har mina svagheter. Ska man vända sig till experter kan det vara väl värt att vända sig till såna som vet vad de håller på med. Om just det kanske jag skriver mer i morgon.

I övrigt kan jag konstatera att det kommit in många rätta svar till min tävling. Kul!

DSC_0270

Ha det,

Mackan