Etiketter

, , , ,

Förra veckan fick det av olika orsaker bli en klassiskt baktung träningsvecka. Jag hade mycket att göra hela veckan och som lök på laxen kändes det direkt olämpligt att springa i torsdags och fredags. När jag skulle ut i torsdags kände jag att en av de stora musklerna gick i kramp bara av att jag spände den lite. Det är sånt som händer mig ibland, t.ex. i startfållan på förra Bostonmaran jag sprang. Inget som jag gillar att springa med och och vid närmare koll var det ena benet typ tre dm kortare än det andra. När man själv kan se hur låghalt man blivit så är det ett bra läge för att få hjälp med det. Min hjälte Martin kunde ta emot mig på fredagen och det blev en rejäl mangling. Jag hade mycket riktigt blivit rejält sned och det var muskler som var roten till det onda. En lätt justering och en rejäl massage av rätt muskler så var det fixat. Jag blev förvarnad om att det var ingen fara att springa med det men jag skulle nog vara rätt trött i vissa muskler under helgen. Jo det stämde bra det.

Trött är en sak och en del träning funkar utmärkt även om man är lite trött. Det handlar mest om det mentala. En lätt morgonjogg i skogen på lördag morgon för att se hur det stod till med musklerna och jodå, de funkade. Det var inte behagligt men det var inget som inte var funktionsdugligt för att springa backar på eftermiddagen. Backträningen blev en jobbig historia, precis som den ska vara, och det var med nöd och näppe jag tog mig hem i snålblåsten.  Tur att man har bra löparsällskap när det blåser kallt. Sju veckor i rad med bra backträning och jag konstaterar att jag nu är ungefär lika snabb med halverad vila, minusgrader och snö som släpper som jag var när jag körde igång på barmark och med plusgrader. Gott så.

59 km blev det sprunget under helgen och resterande distans tillbringades på asfalten under söndagen. Ett riktigt bra långpass även om jag kände att ångern var stor redan efter en kilometer. Att veta att det är mer än 2½ timme kvar och benen redan är trötta är en speciell känsla. Som tur var fick jag korn på en gubbe framför mig redan efter två kilometer och då glömde jag bort att jag var trött. Efter knappa sex kilometer väntade mitt löparsällskap och sen blev jag nog egentligen piggare och piggare för varje kilometer som gick av de 34 som det till slut blev. Stora delar var dessutom på barmark och oj vad mycket skönare det är. Trots kyla och stundtals bitande motvind blev jag ett under av avslappning när jag visste att jag slipper halka. Nu ska jag se om jag kan kriga en hel vecka och inte bara under helgen. Jag har många pass av bra kvalitet, jag har fina långpass men jag har lite för dassig volym mot vad jag borde ha med tre månader kvar till maraton. Kan vi få dräglig temperatur och mycket bar asfalt borde det kunna åtgärdas. Nu tycker jag att jag har styrka och grund för att tåla tuffare träning.

DSC00250

Ha det,

Mackan

 

Annonser