Etiketter

, , ,

Vad gör man när vädret går mot en och det är tre månader kvar till maraton? Man biter ihop eller flyttar träningen. Under helgen hade jag ett långt fartlekspass och ett långt långpass planerat och jag valde att bita ihop. Redan efter någon kilometer i lördags hade jag ångrat mig för det bet inte. Det var mycket slirigare än vad jag hade förväntat mig och jag hade inte skor på mig som greppade bra ens under uppjoggen. Som tur var så kom jag in i ett bättre parti när det var dags att sätta fart och jag satte en rackarns fart. Benen var riktigt bra men det skulle gå över. Två mil med mycket hård löpning på slirigt underlag kan bryta ner den bäste och när den första milen var passerad började det ta emot. Vid 15 km var gråten nära men som genom ett trollslag fick jag några hundra meter där det var vitt och hårt och benen återhämtade sig temporärt. Sen var det bara att kriga och när jag väl kom hem pirrade det i musklerna av trötthet i 5-6 timmar. Ärligt talat hade jag ingen susning om hur jag skulle kunna genomföra ett långpass dagen efter men man kan inte mer än försöka.

På söndag morgon sprang jag mina sex km bort till Tibors trakter för att hämta upp honom. Benen var mirakulöst återhämtade och jag hade satt på mig skor som var bättre lämpade för underlaget. Det var bistert ute men med trevligt sällskap går tiden fort och vi travade på fint. Hastigt och lustigt hade jag mörat Tibor så till den milda grad att det var dags att lämna av honom hemma medan jag tog en sista sväng. Vid 30 km sprunget kom det sen en rejäl runners high och när jag 800 meter senare stämde av farten på klockan visade det sig att det hade tagit mig cirka tre minuter att tillryggalägga den sträckan och jag fick tagga ner ordentligt. Lugn och fin. Efter över 20 miles (det är bra att tänka miles när man ska springa i Amerika) var jag hemma och hög som ett hus. Det är intressanta saker som händer i kroppen och det verkar som belöningen efter de här vinterpassen är lika stor som motviljan innan. Ytterligare en bra vecka lagd till handlingarna och det ska bli intressant att se vad som finns i kroppen när kombinationen värme och torr asfalt kommer någon gång i framtiden. Jag börjar känna mig stark igen och nu är det 13 veckor kvar till Boston Marathon om jag inte räknat fel.

20120415_131814

Ha det,

Mackan

Annonser