Etiketter

, , ,

Precis som jag gjorde förra veckan valde jag i går att lägga ett återhämtningspass i elljusspåret men vilken skillnad mot förra veckan. Då roade jag mig med att räkna antalet löpare jag återhämtade mig om och landade på i snitt två per varv. Jag tycker ofta att det blir lite roligare om man ser någon en bit fram i spåret och kan glida ikapp och om. Och nej, jag ökar inte farten utan håller den ansträngningsnivå jag vill ha. Är syftet med passet återhämtning så tänker jag inte sabba det med någon löjlig jakt på andra löpare. Två stora skillnader mot förra veckan var att det var kallt och det var vitt. Parkeringen var oroväckande tom men det bor ju tusentals människor i närområdet så jag tänkte att det är nog en del folk i spåret ändå. Icke. Jag sprang inte om en enda löpare och såg bara ett par hundägare. Det var bara att inse att jag var rätt ensam där ute i mörkret och fick roa mig med att sjunga högt i stället.

Hopes may rise on the Grasmere
But Honey Pie, you’re not safe here
So you run down
To the safety of the town

Det var nästan roligare än att springa om folk och jag blev på ett ypperligt humör. Ett så gott humör att jag var på väg att ta ett par varv till när jag avverkat min mil. Syfte var det. I omklädningsrummet och bastun fick jag i alla fall sällskap. Det blev en hel del löparsnack och det visade sig att en av snubbarna hade sprungit LL halvsnabbt. Vi kom in på framtida mål och sånt och då kom det bästa av allt. Den ene tjommen var jämngammal med mig och hasplar ur sig:

– Hur gammal är du då, 30?

– Typ 30, svarade jag skrattandes.

När jag berättade min ålder började han också garva. Kalla det fåfänga men jag blir glad när jag ser ut att vara i bättre form än mina jämnåriga. Glädjen satt i över natten och jag sjöng mig genom morronpasset också!

MackanoJim

Ha det,

Mackan

Annonser