En erfarenhet rikare

Om man inte provar får man aldrig veta. Nu har jag testat fyrhundringar med joggvila i långkallingar och långa tights ute i vinterblåsten. Greppet på asfalten var det inget fel på, snarare bättre än förväntat, men löpkänslan var väl lite sisådär till en början. Snabba intervaller springer man helst i splits, så är det bara. Löpkänsla eller inte så hade min sadistiske coach skissat upp 15×400 meter med 200 meter joggvila. Det var nog många för att jag inte skulle frestas att springa fortare än vad jag behöver och ändå inte fler än att jag skulle kunna genomföra passet på ett bra sätt. Det misstag som skulle förfölja mig genom hela passet var att jag mindes fel var min 600-metersmarkering låg någonstans och jag hamnade för långt bort. Cirka 50 meter om jag inte tagit helt fel. Allt blev alltså lite längre och 50 meter hit eller dit låter kanske inte så långt men gör man det 15 gånger blir det nästan en kilometer för långt och det var fördelat både på fart och vila.

Redan efter sex repetitioner var jag trött och förvirrad. Jag var helt säker på att jag hade sprungit åtta  men när jag tittade på klockan såg jag att jag inte alls hade förväntade sju stycken kvar utan nio. Bara att bita ihop. Vissa påstår att ”man” måste springa med andra för att kunna ta ut sig, det gäller inte mig. Springer jag med andra kan jag snarast springa lite för hårt och det lätta illamående jag orkar jobba upp på egen hand räcker alldeles tillräckligt. Det var inte särskilt behagligt på slutet men efter en seg start höll jag farten fint på slutet. Jag kan inte dra några slutsatser alls av passet annat än att det uppenbarligen går att springa hyggligt även i friska vindar och minusgrader och att det gick utmärkt att bli jättetrött. Kan vi behålla den bara asfalten på min intervallsträcka sparar jag in tid, soppa och entréavgifter till friidrottshallar! Det är varmt, snabbt och behagligt inomhus men jag gillar sånt som är lättillgängligt.

Bilden nedan är tagen av Carl Wistedt.1

Ha det,

Mackan

Annonser

Gå inte över ån efter fyrhundringar

Egentligen hade jag tänkt skriva om skillnaden mellan att motionera och att träna men det får vänta till en annan dag. Jag tror att jag behöver få upp farten på benen. Jag säger tror för det är knepigt att få några kvitton på någonting i minusgrader och lite slir. Är jag så långsam som det känns och spelar det någon roll just nu? Åka till en bana är en variant. Ja det är ett alternativ men eftersom min kropp är dålig på att minnas tar det likväl några pass innan jag slutar med ofoget att springa och titta ner på banmarkeringarna i varje kurva. Det är först då jag kan få upp farten till mindre kraft än det kostar att springa och spänna sig genom kurvorna. Nu har jag ju faktiskt uppmätta sträckor i närområdet och eftersom det är barmark just där kan jag nyttja det. Visst kommer det kosta fart med blåst, kyla och grus men jag tror ändå att det blir bra mycket skonsammare för alla inblandade än att åka till andra sidan stan och betala för att springa bana. Och träningseffekten blir bra så länge jag kan klara av att slappna av i löpningen. Hade jag planerat att tävla inne eller om det varit rejält med minusgrader, is eller modd hade jag gått över en å eller två men nu får det nog funka ute i den riktiga världen. Kunde en hygglig maratonlöpare som Ståhlmannen springa fram och tillbaka mellan två stolpar ska väl jag kunna det jag med. Bara inte lika fort.

Den enda frågan jag har kvar är om jag ska lämna klockan hemma helt och hållet eller om jag kommer att behöva den som sporre i motvinden. Under min MJFF konstaterade jag inte bara att min intervallsträcka gick att springa utan is/modd utan att jag under varannan repetition kommer att springa med kraftiga vinden rätt i ryggen. Då kan det vara kul att få energi av att titta på klockan. Sen blundar man åt andra hållet. Det blir nog bra!

DSCN1467

Ha det,

Mackan

Weekend warrior

Förra veckan fick det av olika orsaker bli en klassiskt baktung träningsvecka. Jag hade mycket att göra hela veckan och som lök på laxen kändes det direkt olämpligt att springa i torsdags och fredags. När jag skulle ut i torsdags kände jag att en av de stora musklerna gick i kramp bara av att jag spände den lite. Det är sånt som händer mig ibland, t.ex. i startfållan på förra Bostonmaran jag sprang. Inget som jag gillar att springa med och och vid närmare koll var det ena benet typ tre dm kortare än det andra. När man själv kan se hur låghalt man blivit så är det ett bra läge för att få hjälp med det. Min hjälte Martin kunde ta emot mig på fredagen och det blev en rejäl mangling. Jag hade mycket riktigt blivit rejält sned och det var muskler som var roten till det onda. En lätt justering och en rejäl massage av rätt muskler så var det fixat. Jag blev förvarnad om att det var ingen fara att springa med det men jag skulle nog vara rätt trött i vissa muskler under helgen. Jo det stämde bra det.

Trött är en sak och en del träning funkar utmärkt även om man är lite trött. Det handlar mest om det mentala. En lätt morgonjogg i skogen på lördag morgon för att se hur det stod till med musklerna och jodå, de funkade. Det var inte behagligt men det var inget som inte var funktionsdugligt för att springa backar på eftermiddagen. Backträningen blev en jobbig historia, precis som den ska vara, och det var med nöd och näppe jag tog mig hem i snålblåsten.  Tur att man har bra löparsällskap när det blåser kallt. Sju veckor i rad med bra backträning och jag konstaterar att jag nu är ungefär lika snabb med halverad vila, minusgrader och snö som släpper som jag var när jag körde igång på barmark och med plusgrader. Gott så.

59 km blev det sprunget under helgen och resterande distans tillbringades på asfalten under söndagen. Ett riktigt bra långpass även om jag kände att ångern var stor redan efter en kilometer. Att veta att det är mer än 2½ timme kvar och benen redan är trötta är en speciell känsla. Som tur var fick jag korn på en gubbe framför mig redan efter två kilometer och då glömde jag bort att jag var trött. Efter knappa sex kilometer väntade mitt löparsällskap och sen blev jag nog egentligen piggare och piggare för varje kilometer som gick av de 34 som det till slut blev. Stora delar var dessutom på barmark och oj vad mycket skönare det är. Trots kyla och stundtals bitande motvind blev jag ett under av avslappning när jag visste att jag slipper halka. Nu ska jag se om jag kan kriga en hel vecka och inte bara under helgen. Jag har många pass av bra kvalitet, jag har fina långpass men jag har lite för dassig volym mot vad jag borde ha med tre månader kvar till maraton. Kan vi få dräglig temperatur och mycket bar asfalt borde det kunna åtgärdas. Nu tycker jag att jag har styrka och grund för att tåla tuffare träning.

DSC00250

Ha det,

Mackan

 

Ett nytt löpargäng är fött

I går fick jag vara med om något som jag hoppas blir början på något riktigt bra. Enebybergs IF fyller hundra år i år och det firas bland annat med att dra igång en löparsektion igen. Visst, det klubbas inte formellt än på några veckor men i går var jag och Flåsmannen inbjudna till deras uppstartsmöte där allt fastslogs. Inbjudna för att prata om löpträning i allmänhet och klubblöpning i synnerhet. Den som kan sin historia vet att det är en klubb med anor i löpningen och kan till och med stoltsera med att ett världsrekord tillhört klubben. Det var Anders Gärderud som slog världsrekordet på 3 000 meter hinder när han sprang för klubben 1972. Det är stort. Efter många år i dvala drar man alltså igång löpningen igen och det känns riktigt kul.

En annan – och betydligt mindre – del av föreningens historia är att sist jag var inbjuden till en sammankomst i klubbens lokaler blev jag väldigt berusad. Då var det orienteringssektionen som stod för inbjudan. Någon sån berusning slapp vi se i går kväll utan jag var mer berusad av att jag gillar när löpningen växer på det här sättet. En ny klubb i norrort ger förutsättningar för fler skojiga tävlingar i närområdet. Det är trots allt våra friidrottsföreningar som står för de flesta av arrangemangen och jag tror att EIF Löpning kommer att bjuda på något bra framöver. En sak är säker och det är att det finns fina spår att anordna lopp på. En annan anekdot i sammanhanget är att den blivande ordföranden i sektionen är samma man som är medskyldig till att jag återupptog min löpning i början av 2000-talet. Efter min tillfälliga vadslagningscomeback på tävlingsbanan drog han ihop det gäng som började springa backträning tillsammans i Enebybronx. Där och då fick jag smak för att träna tillsammans med andra igen. Tack för det Dino! Nu fick jag bjuda igen genom att ge dom några förhoppningsvis goda råd om löpträning. Bor ni i området? Ta chansen att för en billig penning få fin gruppträning. Träning redan i kväll klockan sju vid Enebybergs IP om jag inte har helt fel.

EIF

Ha det,

Mackan

P.S. Ingen har väl missat att jag fick den överlägset största ordern på Intervallguiden i går? Det gav också upphov till ett visst rus!

Byfånen

Jag har ju skrivit om att hälsa på andra både en och två gånger tidigare och det verkar uppenbarligen vara ett ämne som kan beröra. Vissa som hälsar på andra löpare när de springer tycker att det är mer eller mindre oförskämt när folk inte hälsar tillbaka. Andra som aldrig hälsar tycker att det är ett otyg att de förväntas att hälsa när de hellre vill vara i sin egen bubbla. Själv är jag av åsikten att det är trevligt att hälsa. En trevlighet som ger en känsla av samhörighet. Vill folk sen hälsa tillbaka blir jag glad men det är inget jag kan tvinga någon att göra eller döma någon för. Min fasta övertygelse är i alla fall att en värld där vi hälsar och ler mot varandra har större möjligheter att vara en trevlig värld än en värld av sura miner. Sen får ohälsarna tycka vad de vill.

Men en förutsättning för att det ska funka att vara en hälsare är nog att vi trivs med leendet och hälsningen. Känns det obehagligt att heja på andra eller att le kanske det måste tränas på innan man sticker ut och gör det. Just det här med att det ska komma naturligt var något vi diskuterade i söndags. Jag hade precis hejat högt på en ensam löpare som kom på andra sidan Vendevägen och Tibor fann det lite roligt. Han kände att han inte riktigt hade kommit över spärren än.

– Du hejar så väldigt otvunget, menade han.

– Hur då menar du?

– Ja, ta inte illa upp nu men lite grann som en byfåne. Det åker upp en hand och kommer ett glatt hej helt naturligt. Som för en byfåne.

Jag skrattade gott åt det. Jag må vara en glad byfåne när jag är på det humöret men det är okej. Kan jag roa mig själv och andra på köpet så tar jag det. Hellre en glad fåne i spåret än en sur men ack så cool katt. Coola katter har bättre ställen att vara på och behöver inte alls vara sura.

2014-01-18 11.41.17

Ha det,

Tok-Harry

20 + 20 moddutmaning

Vad gör man när vädret går mot en och det är tre månader kvar till maraton? Man biter ihop eller flyttar träningen. Under helgen hade jag ett långt fartlekspass och ett långt långpass planerat och jag valde att bita ihop. Redan efter någon kilometer i lördags hade jag ångrat mig för det bet inte. Det var mycket slirigare än vad jag hade förväntat mig och jag hade inte skor på mig som greppade bra ens under uppjoggen. Som tur var så kom jag in i ett bättre parti när det var dags att sätta fart och jag satte en rackarns fart. Benen var riktigt bra men det skulle gå över. Två mil med mycket hård löpning på slirigt underlag kan bryta ner den bäste och när den första milen var passerad började det ta emot. Vid 15 km var gråten nära men som genom ett trollslag fick jag några hundra meter där det var vitt och hårt och benen återhämtade sig temporärt. Sen var det bara att kriga och när jag väl kom hem pirrade det i musklerna av trötthet i 5-6 timmar. Ärligt talat hade jag ingen susning om hur jag skulle kunna genomföra ett långpass dagen efter men man kan inte mer än försöka.

På söndag morgon sprang jag mina sex km bort till Tibors trakter för att hämta upp honom. Benen var mirakulöst återhämtade och jag hade satt på mig skor som var bättre lämpade för underlaget. Det var bistert ute men med trevligt sällskap går tiden fort och vi travade på fint. Hastigt och lustigt hade jag mörat Tibor så till den milda grad att det var dags att lämna av honom hemma medan jag tog en sista sväng. Vid 30 km sprunget kom det sen en rejäl runners high och när jag 800 meter senare stämde av farten på klockan visade det sig att det hade tagit mig cirka tre minuter att tillryggalägga den sträckan och jag fick tagga ner ordentligt. Lugn och fin. Efter över 20 miles (det är bra att tänka miles när man ska springa i Amerika) var jag hemma och hög som ett hus. Det är intressanta saker som händer i kroppen och det verkar som belöningen efter de här vinterpassen är lika stor som motviljan innan. Ytterligare en bra vecka lagd till handlingarna och det ska bli intressant att se vad som finns i kroppen när kombinationen värme och torr asfalt kommer någon gång i framtiden. Jag börjar känna mig stark igen och nu är det 13 veckor kvar till Boston Marathon om jag inte räknat fel.

20120415_131814

Ha det,

Mackan

Regressiv progression

Torsdag kväll fick återigen bli backkväll och nu var jag riktigt peppad. Jag var ute på en kort turné under eftermiddagen och konstaterade att det var ju plötsligt nästan varmt ute igen. Nästan varmt och jag hade fått den briljanta idén att ta med mig spikskorna till backen. Det borde med andra ord gå precis hur bra som helst. Problemet var bara att temperaturen formligen störtdök. De där få minusgraderna var plötsligt farligt nära min uteträningsgräns och jag fick kasta mig i kläderna och dra iväg mot Skavlöten. Jag kan inte påstå att jag kände mig särskilt smidig i tre lager med kläder men jag frös i alla fall inte. Det bästa av allt var att det kändes inget i luftrören. Jag tänkte tillbaka till hösten och hur känsliga luftrören var under en period och hur det bultade i bronkerna när jag försökte dra upp tempot i Frankfurt maraton. Men nu? Nada. Inte ens när jag drog igång backträningen blev dom irriterade. Det enda som irriterade var ett tunt lager nysnö ovanpå det som var packat.

Drog igång var ordet. Lallade igång kanske var en bättre beskrivning. De senaste veckorna har det blivit gradvis svårare att hålla farten. För två veckor sen var det flera plusgrader och det var bara att dunka på. Förra veckan hade temperaturen droppat ner en bit under nollan vilket gav mer kläder och stelare ben. I går var det nästan -10 grader, rejält med kläder och dessutom snö. Mina fina skor var lika sköna som vanligt men med facit i hand kunde jag satt på nya spikar. De jag hade nådde inte ner mer än här och där. På de ställena var greppet precis så fint som jag hade hoppats men det var mer undantag än regel. Eftersom jag utan grepp inte kunde fixa någon fartprogression utan snarare tog ett kliv tillbaka där löste jag progressionen genom att halvera vilan. Tre serier fick bli till två längre varianter. Jobbigt men nyttigt. Jobbigt men bra att inte stå för mycket stilla i kylan. Jobbigt men jobbigt vilket är precis som det ska vara. När jag var färdig var jag verkligen färdig och det var med nöd och näppe jag tog mig hem springandes och när jag kom hem sneglade jag på termometern. -9,9 grader gjorde att jag höll min köldgräns med en tiondels grad. Trött, kall och nöjd. Nu har jag dunkat backar sex veckor i rad. Får se om det är springbart nästa vecka också eller om jag får byta till asfaltsbacke. Om inte annat kommer jag göra det om några veckor när jag vill få upp farten men i asfaltsbacken får det bli utan spik.

KilkennyXC

Ha det,

Mackan