Äntligen en ordentlig vecka

Efter gårdagens långpanna kunde jag konstatera att jag summerat ihop en vettig träningsvecka. Fyra nyckelpass under en och samma vecka var det länge sen jag fick ihop. Kroppen pallar inte riktigt den mängd jag skulle vilja ha än men det kommer säkert det också. I den bästa av världar har jag mängd och struktur men får jag en av de komponenterna ska jag vara nöjd och det är jag. Gårdagens långpass blev en väldigt intressant historia. Normalt startar jag ofta långpassen med trötta ben men inte i går. Pigg från start och efter en timmes löpning var jag fascinerad av hur pigg och fräsch jag var. Sen kom leran. Jag var förberedd på att det skulle kunna vara slirigt och hade tagit terrängpjucken men inte att det skulle vara så slirigt. På en halvtimme lyckades jag möra kroppen så till den milda grad att jag funderade på om jag skulle försöka ta mig ut till en väg och lifta hem.

Jag försökte intala mig att det bara handlade om det mentala och det mentala kan man lösa. Dessutom var jag medveten om att jag hade käkat rätt dåligt sista dygnet. Det är sånt som händer när jag hamnar i bokföringsautism.  Men det kan man ju alltid lösa det med energi. Som tur var hade jag med mig en nödraket i form av en gel som hade ett utgångsdatum på 01.2013. Det är ju trots allt fortfarande 2013 så jag var beredd att chansa och det gick hem. Den bar mig nästan hela vägen till mål och det var bara de sista tio minuterna som den totala tröttheten kom igen. Energi är inte så dumt. Det blev en lätt regression på passet men jag fick till mina 150 minuter. Känslan är att jag saknar en del hårdhet i kroppen men den hinner nog komma ju mer jag byter ut kontorsstolen mot tid i skorna. Det är bara att jobba på och för var dag som går släpper lite av den monumentala trötthet jag ackumulerat under en stressig höst.

Nämnde jag att det var underbart väder ute?

20131229

Ha det,

Mackan

 

Annonser

Skrämmer upp lite fart i kroppen

Just i dag är det bokföring och vila som gäller men i går var det hårdare. Jag ville testa att springa veckans tredje tuffa pass och nu med tanken att skrämma upp lite fart i kroppen. Måndagens avslutande testmil visade att jag är en minut för långsam på milen mot vad jag vill vara om fyra månader. Ingen fara på taket, absolut inte, men varför inte passa på att leka lite överfart nu. När jag springer en vårmara brukar jag ofta introducera högre fart mellan jul och nyår. Även om fokus inte ligger på fart är det skönt att få springa av sig lite. Låta benen pinna på lite mer än under tröskelintervaller eller snabbdistanser. Snabbare. Roligare. Jobbigare.

Jag hade väl egentligen inga förväntningar eller förhoppningar alls på gårdagens pass. Normalt sett brukar fartintroduktionen komma inomhus på tartan men med barmark och plusgrader ute finns inte det behovet. Det kändes lite skumt att dra loss på blöt och grusig asfalt med långbrallor i mörkret och vinden. Den sträcka jag springer på är något asymmetrisk men som vinden låg i går blev det långsammare åt fel håll. Inte bara långsammare åt fel håll utan även jobbigt åt båda hållen. Normalt sett får jag en flygande start med svagt utför i början men nu var det motvind där. Rätt rejält dessutom. Bara att gilla läget och trampa igång. Det var svårt att hitta rätt flyt i blåsten och jag var nära att ge upp halvvägs. Men trots att benen hade blivit tröttare kände jag att jag jobbade mig upp flyt och teknik så i stället för att tappa fart fick jag upp den bättre på andra halvan. Jag blev överraskad varje gång jag stoppade klockan. Det gick inte jättefort men det gick helt okej och definitivt nog fort för att jag skulle känna mig nöjd när jag joggade hemåt. Åtta snabba kilometer in på kontot och nu har jag en referensram på hur snabbt jag springer ett sånt här pass när förhållandena verkligen är annorlunda mot på sommaren i splits. Vad körde jag då? Jo det blev 4x(800 – 200 – 200 – 800). Typ. Ett lysande pass för att skrämma igång kroppen.

Men nu ska jag ägna mig åt det jag bör ägna mig åt en lördag i slutet av verksamhetsåret.

Baddaren

Ha det,

Mackan

Det kom ett julkort

Jag tillhör dom gammaldags typerna som fortfarande skriver julkort. Ett och annat trillar ner här också och det är ungefär samma människor som jag själv skickar till. Men i dag damp det ner ett julkort som var helt oväntat och det gjorde mig varm i hela kroppen. Jag älskar roliga överraskningar och den här gången var det en svensk seniorrekordhållare i löpning som genom ett julkort skrev och tackade för spännande läsning av Intervallguiden. Jag blir alltid lika glad när jag får positiv återkoppling från läsare men det här är första gången det kommer i form av ett julkort. Jag vet inte om hen läser min blogg men om så är fallet, tack! Hela idén med att jag publicerar det jag skriver är för att jag hoppas att någon ska ha nytta av det och då blir jag självklart glad när jag får höra det.

Det här blev en mer intensiv klämdag än vad jag hade förväntat mig och jag fick till och med lagertomt på en nödvändig detalj och fick bege mig till Täby Centrum. Att döma av antalet människor där är rätt många lediga. Det var det värsta jag varit med om i år. Men nu är det fixat och jag kan jobba några timmar till innan jag drar på mig snabbskorna och drar ett intervallpass på den underbara barmarken. Lika bra att dra av sånt som jag inte gärna gör inomhus medan det fortfarande går att göra utomhus på ett bra sätt. Det kan knappast bli blötare än vad det var i morse i alla fall. Resan mot Boston är igång!

DSCN1353

Ha det,

Mackan

Tomtejogg

Sen relativt många år tillbaka har jag haft som tradition att springa en knapp mil i tomteluva på julafton. Jag väljer alltid en tidpunkt och ett löpstråk som gör att jag möter många promenerande människor och så önskar jag en god jul till alla jag träffar. Det som slår mig är hur många verkligen skiner upp! Vissa skiner upp redan när dom får syn på mig och hinner kommentera och ropa något innan jag ens är inom mitt normala hälsningsavstånd. Andra spricker upp i ett leende och en hälsning när jag ropar åt dom. Extra roligt är det när någon går i sina egna tankar och hajar till och jag ser att det tar en sekund eller två innan dom kopplar och glatt besvarar hälsningen.

Om dom skiner upp för att jag är en tomte eller för att dom tycker att jag är en tomte låter jag vara osagt men det blir många muntra miner. I går var första gången sen jag startade min tradition som det var shortsväder och det kändes lätt surrealistiskt att springa i luva och splitshorts. Men bra. Jag uppskattar att jag träffade på åtminstone 100 personer och alla utom två besvarade hälsningen i någon form. Jag vet inte om det var en slump men båda två var kvinnor min egen ålder eller lite yngre och var själva ute och sprang. I mitt något knappa statistiska underlag, som i och för sig var väl i klass med många vetenskapliga studier, konstaterar jag också att barn och gamla verkar bli gladast.

Det bästa av allt var den lilla pojken på cykel. När jag ropade åt honom att jag sprang för att jag hade bråttom att hämta julklapparna såg han så lycklig ut att det finns inte ord för det. Jag ger tusan i att en del tycker att det är töntigt att springa runt i tomteluva för folk såg glada ut och det gör mig glad. Nu är det 364 dagar tills jag tar på mig luvan igen och om jag av någon anledning tvekar tänker jag minnas gårdagens alla glada ansikten.

1501005_10151879556073181_613797332_o

Ha det,

Mackan

Leran ger och leran tar

Jag hade storslagna planer för helgens löpning. Helst av allt hade jag velat trycka sex Mårdhundsvarv i lördags och Dödens på söndagen men det blidde – om inte en tummetott – så betydligt mindre. Kroppen var finfin efter min fullservice hos Martin i fredags. Han konstaterade att mina muskler var stela men inte alls stela på det vanliga sättet. Nä, så blir det när man sitter på arslet större delen av månaden. Han åtgärdade i alla fall en del och i lördags kände jag verkligen att flytet var tillbaka i löpningen. Det var inte styrka utan flyt. Det regnade och blåste och var allmänt jävligt men jag hittade in i en fin och ansträngande rytm. Jobbigt men ändå hanterbart. Det var lerigt som satan och gradvis märkte jag att det var en del småmuskler som tog stryk. Fötterna åkte lite mer i sidled än vad jag är van vid och på det fjärde varvet blev jag utmattad på fel sätt i muskler som bör hållas fräscha. Jag var klok och avbröt men likförbannat hade jag löparknäkänning under gårdagen och valde att massera och vila.

Jag ska erkänna att jag var rätt sne och less för jag hade sett fram mot långturen. Fördelen med att åtgärda saker när dom är i sin linda är att dom kanske håller sig i den där lindan. Eftersom jag vilade i går kände jag mig så tuff att jag i dag valde att springa mitt tredje kvalitetspass inom typ 90 timmar. Det är aggressivt och med tanke  på blåsten hade jag inga förhoppningar på några snabba tider utan mest på att orka mala på i hög ansträngning. Varmt och fint ute så jag valde korta tights och det var en befrielse i sig. Lite stelt och stolpigt var det ändå men när jag mötte Jonas under den lugna delen av mina 18 km bekräftade jag för honom att allt kändes bra. Strax därefter tryckte jag upp farten och baske mig om det inte funkade riktigt bra trots helvetesvinden. Det var tur att jag hade ställt in mig på att den första tredjedelen skulle bli kämpig utan att få utdelning i fart för precis så blev det. Sen hade jag mittenpartiet på mig för att hitta farten och förhoppningsvis inte krokna i motvinden på slutet. Det gick! Löparknäet? Det högg till en gång när jag sprang långsamt men inget när jag sprang fort och ingen matthet i musklerna som i lördags.

Nu blir det julstök för hela slanten och givetvis en tomtejogg i morgon. I brist på julgran tittar jag på den här i stället.

MesseturmHa det,

Mackan

Barmark och backar

Barmark ska utnyttjas och backar måste få känna sig behövda – Gammalt  djungelordspråk.

Ärligt talat var jag inte ett dugg sugen på att sticka ut och springa när det väl var dags. Klockan var nästan sju på kvällen och så dags har min kropp redan börjat varva ner för dagen. Det var mörkt ute och det låg regn i luften men jobbet måste göras. Nej, det är inte sant. Det finns faktiskt inga måsten för en glad motionär men innerst inne ville jag springa. Jag vill verkligen ta vara på varenda bonusdag vi får så här års, speciellt eftersom jag fått vila lite mer än kroppen velat.

Backar på mitt schema igen och jag tycker lite synd om backarna. Är man en stor uppförsbacke i elljusspårets färdriktning är risken stor att ingen tycker om en. En sån backe får egentligen noll uppskattning och får aldrig känna sig behövd utan snarare hatad. Men jag gillar såna backar när jag behöver bli stark. Kroppen gillar backträning och det kändes skönt att göra en god gärning. 3x(2×300 – 2×200 -2×100) på schemat med två minuter serievila och det är ett pass jag hatar och älskar på en och samma gång. Jag hatar det eftersom det är hela 18 repetitioner men  älskar det för att det dels går att räkna ner så lätt och dels går det fortare och fortare. Redan när man gjort trehundringarna har man klarat av halva distansen i varje serie och sen kan man tänka positivt en gång till när man klarat halva antalet repetitioner.

Det började väldigt tungt och i den första serien låg jag konsekvent några procent långsammare än vad jag hade velat och jag undrade om det var något fel på kroppen. Jag funderade starkt på att korta till två serier men under den andra började kroppen fatta galoppen och hastigt och lustigt låg jag på par. Då kan man inte sluta. Den sista serien testade jag att öka och baske mig om jag inte kunde pressa upp farten 4-5% till och det mycket tack vare bättre teknik. Då återstod bara att orka ta sig hem och trots att jag bara hade sett en enda människa under hela tiden fick jag nu syn på en till. En pannlampa långt bort i mörkret. Jag väntade in pannlampan med tillhörande ägare och fick trevligt sällskap av en man hela vägen hem. En bra kväll!

DSC00387

Ha det,

Mackan