StålMackan

En öde idrottsplats i november. Gräset är fortfarande sommargrönt, luften varm och solen skiner. Kalla vindar och träd utan löv påminner mig om att det inte är sommar utan en vinterdag. Ja, och bristen på folk såklart. På avstånd ser jag människor som går med hundar och jag kan höra en häst gnägga. Men på idrottsplatsen är jag ensam. Någon har hängt upp säsongens kvarglömda kläder utanför klubbhuset och bakom detsamma ligger en gammal dörr och en trasig höjdhoppsribba. Det känns ödesmättat på något sätt. Senast jag var här sjöd idrottsplatsen av liv.

Tjo och tjim, stoj och stim.

Senast jag var här var jag omgiven av barn, ungdomar och ledare som höll på med allt möjligt. Vad gör jag här nu då? Jo, jag har joggat hit hela vägen hemifrån och nu funderar jag på om Kjell-Eriks Ståhl träning verkligen är något för mig. Att springa 7,5 km för att sen springa ett intervallpass kändes som en lysande idé i går. Här och nu känns det mer tveksamt. Och ensamt. Att jogga upp långt är väl ingen match men jag ska hem också. För säkerhets skull har jag packat ner SL-kortet. Det går faktiskt tåg och det är inte långt till närmaste station. Trygg i den vetskapen gör jag den sista delen av uppvärmningen och sätter iväg innan jag hinner ångra mig.

Idag är jag StålMackan.

Oj vad lätt det går i medvinden men den känslan avtar snabbt. Vetskapen om att jag har en lång väg hem efter passet gör att jag är lite defensiv men benen pinnar på bra trots att det blåser rejält mot under den andra halvan. Jag har en skamgräns och den underskrider jag rejält. Kroppen svarar och löptekniken är oväntat bra. Repetition läggs på repetition och jag blir ständigt lurad av medvinden i första kurvan. Samma vind som gör att jag känner av mjölksyran i sista kurvan. Men det går bra och plötsligt är jag klar. Det känns mycket bättre att vara klar med ett pass på en öde idrottsplats. Jag är fortfarande ensam och ensam får jag springa hem igen och nu är vinden min vän. Det är inte det mest behagliga passet jag gjort men jag är otroligt nöjd. Det ska inte vara så behagligt när pulsen är över 180. Fyrhundringar i november. Det är inte så dumt om man bäddar in det i ett långt pass och inte bränner allt krut på tartanen. Ett underlag som Ståhlmannen för övrigt undvek när han var färdig med bankarriären.

Baddarintervaller

Ha det,

Mackan

6 reaktioner på ”StålMackan

  1. LeifA

    Men du, det här passet får du nog hålla för dig själv och inte ödmjukt dela ut till dina adepter!

  2. LouiseS

    Haha – det där är mina gamla tassemarker: Gick i gymnasiet där för länge sedan och eftersom jag bor ganska nära, så blir det pass där ibland när jag vill känna mig lite ”proffsig” och springa på bana. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s