Reflexhelvetet

Pang! På väg från parkeringen till skogen smäller jag i vänsterknäet i metallräcket så det sjunger om det. Var det slut nu? Nej det verkar gå att röra på benet och jag provar några lätta löpsteg. Det funkar. Räcket i fråga står bakom OK-macken i Rinkeby och skogen jag ska till är Rinkebyskogen och dess omtalade långa reflexbana. Alla har lovordat den men jag har varit tveksam. Med jämna mellanrum brukar jag orientera i närområden men trots att den skogen är ett närområde brukar jag inte välja den för orientering. Det är lite för brötigt för min smak. Men en reflexbana kan man dra på olika sätt och jag ställde mig vid starten med stor förväntan. Tanken var att maxa och då borde det ta cirka 75 minuter. Kylan bekymrade mig inte för i skogen brukar den inte kännas på samma sätt men ovanan vid obanad terräng i fart borde bekymrat mig. Ovanan vid pannlampslöpning i obanad terräng i full fart borde bekymrat mig. Men det gjorde det inte.

Jag stack obekymrat iväg och det gick kanske inte som en dans men jag tog i alla fall i. Små tveksamheter här och där på en bana som jag uppenbarligen inte sprungit men reflexerna guidade mig rätt. Några småstopp men inget som egentligen kostade någon tid. Däremot kostade det flyt med start och stopp. Det var fruktansvärt jobbigt på sina ställen men så fort det blev korta partier av stig kunde jag återhämta mig trots ökat tempo. Efter 20 minuter av löpning konstaterade jag nöjt att jag skulle krossa banan. Efter 30 minuter började jag bli trött i benen. När jag vid 37 minuter inte riktigt hade hunnit halvvägs började jag bli sur på allt knälyftande men jag var ändå så nära halva banan att jag borde kunna springa in den tid jag förlorat. Speciellt som jag började få rutin på hur reflexerna var satta och hur jag skulle svänga.

Sen tittade jag inte på klockan på länge utan konstaterade bara att banhelvetet slingrade sig rätt mycket. Man är på en plats och några minuter senare är man på samma plats igen. Sånt gillar jag inte. Den typen av banor är anledningen till att jag har svårt för Ursvik Extreme. Jag vill komma framåt. När dryga timmen hade gått var jag väldigt nära Enebybronx IP och då kände jag att det var nog. Jag visste att banan nu tog sig hyggligt effektivt ner till målet men jag var så less på obanad terräng att jag valde att ta en längre nerjogg på stigar och elljusspår. Gud vad skönt att bara låta benen flyta fram. Trötta ben men det är lättare att vara trött när man slipper lyfta benen över stock och sten. 20 minuter senare var jag vid målet och kunde smita in på macken och länsa den på choklad och julmust.

Med facit i hand bombade jag på alldeles för hårt från start. Hade jag varit säkrare på hur banan gick hade jag sprungit med mer flyt men jag ville ha ett hårt och långt pass och det fick jag. En timme hård löpning och en lång fin nerjogg blev det och det var ju träningen jag var ute efter. Jag måste säga att de som lagt banan lagt ner ett imponerande jobb men den var lite för brötig och slingrande för min smak. Jag vill ha flyt i löpningen och det fick jag inte här utan jag håller mig nog till Skavlötenskogen i fortsättningen. Närmare hemmet och trevligare. Det vore skoj att fixa dom där 75 minuterna men då måste jag träna mer obanat.

TNT0312

Ha det,

Mackan

Annonser

Snabbdistans och retrolöpning

Jag tar tacksamt mot varje dag av barmark som erbjuds och de möjligheter det ger; möjligheter till avspänd löpning och hygglig fart på passen. I går var det återigen dags för tröskelterror bestående av 10 km snabbdistans, det vidrigaste jag vet. Jag har funderat och jag tror inte det finns något pass jag tycker är tuffare. Det mest effektiva sättet att se till att det blir svårt att springa snabbare än tänkt är att göra det på trötta ben. Mörad från start så att säga. Den uppenbara risken att springa med mörade ben är att man mörat för mycket, det gäller att hitta en balans. Hittar man den balansen blir snabbdistansen skitjobbig från det första steget till det sista och så blev det i går. Efter 800 meter var jag bra trött i benen och sen var det bara att slita i 9 200 meter till.

Mörandet den här gången gick till så här: Flåsmannen ringde i förrgår eftermiddag och undrade om vi inte skulle ta ett lätt distanspass ihop på runt timmen. Jag var sugen men sa att jag redan hade sprungit ett pass och att jag hade en jobbig snabbdistans på schemat dagen efter. ”Ja men vi håller oss runt 4:15/km”, säger han då. Det är lite väl hög fart för återhämtning för mig i terräng. Jag lyckas förhandla ner det till 4:30-fart och vi fick en fin tur på pigga ben i  Enebybronxterrängen och mina ben blev precis lagom mörade för att jag skulle få mig ett vidrigt men ändå genomförbart pass i går. Pulsen var i och för sig närmare maratonpuls än halvmarapuls men det låg inom felmarginalen. Att springa i 3:46/km på den avslutande milen av 18 km på en långsam och bitvis lite hal milbana i kraftiga vindar är garanterat närmare halvmaratonfart eller tröskelfart än maratonfart. Pulsen får jag ta som kuriosa för jag är definitivt inte i form för en mara i den farten! Benen var trötta hela vägen och jag led i uppförsbackarna men det är uppenbart att jag börjar få tillbaka löpekonomin i det fartregistret och det känns väldigt bra.

För övrigt visade jag upp Intervallguiden för Flåsmannen och efter att girigt ha bläddrat i den en lång stund avslutade han med.

Det här är fan en bok jag skulle köpa!

Sånt värmer att höra. Nu behöver han inte göra det eftersom han får ett exemplar men ändå. Dagens bild är ett exempel på hur osponsrade landslagslöpare klär sig för löpning. En hederlig bomullsjacka och Gundemössa, väldigt retro och vackert på något sätt. Det går helt klart att springa fort med kläder från förr.

Flåsmannen

Ha det,

Mackan

Mackans guide i storstadsdjungeln

Som löpare råkar man inte bara ut för fysiska prövningar utan för rena hinder och faror och här bjuder jag på lite trygg vägledning i den urbana djungeln. Man kan välja att irritera sig på störningsmomenten eller lära sig att navigera mellan dom med ett glatt humör. Notera att samtliga av dessa faror och hinder enkelt undviks genom att springa i skogen. Betydligt mindre skador på grund av björn eller älg än av bilar, cyklar och hundar.

Bilisterna

Det enkla rådet är att helt enkelt undvika dem. Alla andra typer av hinder kan du kanske eventuellt ta befälet över om du är den konfrontationsbenägna typen men bilisten är du chanslös mot. Eventuell kroppskontakt med bilar brukar gå dåligt. Kan du inte undvika dom helt så se i alla fall till att dom ser dig och att du ser dom. I god tid.

Cyklisterna

Det finns några olika typer av cyklister. Är det en galning med stirrande blick och händerna djupt ner i bocken så se för fan till att förflytta dig till närmaste dike. Dom har oftast alldeles för hög fart för att du ska vara intresserad av att krocka. Sen finns det den varianten som sitter på en cykel men som kanske inte nödvändigtvis har koll på vad de gör. Ropa då i god tid så löser det sig. Är du intresserad av en eventuell vingelorgie och kanske en krock kan du skrika högt när du är nära inpå. Det kan vara roande men smärtsamt för en eller båda parter. Senast i somras såg jag en kille få en rejäl pungmangling när Flåsmannen ropade för att undvika att krocka med just den mobilfipplande och vinglande killen.

Lattemammor

Du ser dom gå i bredd och ta upp precis hela din väg. Kommer du framifrån finns det en chans att dom ser dig men bakifrån kommer dom aldrig att märka dig om du inte skriker i god tid. Eftersom dom ofta är djupt försjunkna i samtal om något väldigt mammaviktigt måste du göra ganska mycket väsen av dig. Men gör det på ett snällt sätt för annars kommer du aldrig förbi. Ett par barnvagnar i bredd är otroligt effektiva för att stoppa en löpare.

Lunchgänget

Du har sett dom, kontoristerna som ska ut på lunch och går i en samlad flock. Samma regler gäller som för lattemammor. Dock är dom inte utrustade med samma effektiva spärrutrustning så det går att plöja rätt genom högen. Risken finns dock att du tacklar omkull en kontorist eller två och då gäller det att du har pigga ben om dom tar upp jakten på dig. Ett annat tips från någon som vet, om dom plötsligt delar sig så är det för att det är en vattenpöl i vägen. Springer du då genom flocken kommer det att stänka och ilska uppstår.

Mobilmupparna

Helt jävla oförutsägbara. Dom vinglar gärna fram och tillbaka över gångbanan och kommer inte höra en försiktig harkling. Antingen får du försöka se ett rörelsemönster eller hojta till ordentligt. Risken är att du skrämmer slag på muppen som kanske hoppar rätt åt sidan. Med andra ord, hojta inte när du är precis i bakhasorna om du inte vill studera roliga rörelsemönster.

Dagisklasserna

Dom kan promenera fint i led för att sen plötsligt studsa ut i vilken riktning som helst. Även om du för egen del inte riskerar mycket mer än att snubbla till vid en sammanstötning riskerar du att välta barn som bowlingkäglor om ungen du träffar studsar åt fel håll. Med följden att du får stå ut med höga skrik och arga fröknar. Bättre då att passera i en fart som är marginellt högre än ungarnas.

Stavgåsen

Stavgåsen är den näst farligaste du kan råka ut för av fotgängarna. Även om personen i fråga är ute och tränar och målmedvetet rör sig framåt i en fast riktning måste du se upp för stavarna. Många har nämligen en tendens att vifta med dessa åt alla möjliga håll. Tar du inte ut svängen ordentligt riskerar du att ligga med ansiktet i backen och en stav mellan benen.

Pensionärerna

Precis som barnen är dom lätta att välta och svåra att få kontakt med och det gäller alltså samma regel som vid barnpassagen. Annars kan du få en bruten lårbenshals på ditt samvete och det vill du inte. Inte sällan är pensionären även en stavgås och då får du passera långsamt i en vid sväng.

Hundägarna

Den största fotburna faran. Ja, hundägarna själva brukar vara lätta att passera men det kan vara betydligt värre med koppel och hundar. Speciellt lömskt är det i mörker. Det har hänt mig att hundägaren har varit på ena sidan löpvägen och hunden på den andra och ett koppel mellan. Ser man inte det blir följden att kopplet effektivt fungerar som en snubbellina och det flyger både hund och löpare. Något annat jag med erfarenhet vet med mig att man ska passa sig för är när hunden har en stor pinne i munnen som kan hamna mellan benen. Eller när kopplet är så kort att hunden kan hoppa upp och bita en i rumpan! Mitt bästa råd är att ta en omväg om du vill komma hem hel och ren eller se passagen som vardagsedge.

Följer man guiden minskar risken för blodiga ben på grund av andra människor. Den hjälper dock inte mot is, löv, lera, trottoarkanter och annat som är i din väg.

20080504(001)

Ha det,

Mackan

En råbock är ingen match

-7,5 grader visade kvicksilvret när jag stack ut skallen genom dörren och det kändes om sanningen ska fram rätt bistert. Man kan säga vad man vill om att Sverige är ett vinterland men så här långt söderut är det inte så många dagar om året det är under fem minusgrader. Jag var dock vid gott mod med massor av kläder på mig och lufsade iväg. Helt djävla stilla ute och ljuset hade inte riktigt orkat fram men jag var inte ensam. På andra sidan ängen såg jag en löpare nere vid sjön och jag travade ner dit jag med. Det såg riktigt trivsamt ut. Om det i går bara var is i småvikarna var det nu is över nästan hela sjön och det skänkte ytterligare en känsla av stillhet. När jag kommit en bit såg jag en hel hög med rumpor som stack upp ur en isfri bit av sjön. Mina ankor hade fått samlas på en väldigt liten yta men dom verkade lika glada för det. Och jag blir som vanligt glad över att se ankor. Frågan är vart dom ska ta vägen när hela sjön är isbelagd?

Meter lades till meter och minut lades till minut och sakta men säkert steg solen. När jag kom ut från skogen och ner till sjön igen var det sådär vackert att det nästan gör ont att se det och jag kunde inte låta bli att riktigt stirra in i solen. När jag sakta vänder tillbaka blicken från solen och in på stigen upptäcker jag att jag befinner mig öga mot öga med en gigantisk hund.

Men hunden har ju horn.

Det var visst ingen hund utan en råbock. En kaxig råbock. I stället för att snabbt skutta åt sidan när jag närmar mig gör han detsamma. Eeeh, muckar han? Närmare och närmare kommer vi varandra och när det bara är ett par meter kvar stirrar jag honom i ögonen och visar att jag inte tänker vika ner mig. Du må ha horn men jag är hungrig är den sista tanke jag tänker innan det blir han som ger sig. Han såg nog min hunger och plötsligt är han bara en vit rumpa som försvinner in i skogen och jag kan fortsätta hem till frukosten.

DSC00063

Ha det,

Mackan

Hälsningsbingo

I lördags råkade jag ut för något jag tror aldrig har hänt mig förut, jag fick full pott på hälsningsbingot! En obruten rad av hälsande löpare. Jag tycker att det är trevligt att hälsa på andra löpare jag möter och det brukar väl normalt vara 50/50 om folk hälsar tillbaka, men baske mig om inte alla hälsade tillbaka i lördags. Bingo! För att kunna räkna det som full pott bör jag möta åtminstone fem andra under rundan och det villkoret var alltså uppfyllt. Jag misstänker att lördagens succérunda beror på att det är lite bistrare ute nu. Det var en rätt bitande kyla och under sådana betingelser tror jag att känslan av gemenskap ökar. Eller samhörighet skulle jag kanske kalla det. En skön sommarkväll är det inte riktigt samma utmaning att ta sig ut men nu vet vi som är ute att vi inte bara gör det för att det råkar vara skönt ute. Vi kanske är lite mer hängivna. En hängivenhet som ger en känsla av samhörighet och då hälsar vi på varandra och det gör mig glad.

Som bonus fick jag en kvick triatlet i rygg som jag sprang om när han tog en gel och honom väntade jag in och frågade om vi skulle göra sällskap och det hade han inget emot. Han skulle samma väg som jag och det blev en halvmil av trevligt snicksnackande. Jag tycker det är väldigt trevligt med den typen av oväntat sällskap och för det mesta brukar folk säga ja när jag frågar om dom vill ha sällskap. Tyvärr är det inte så ofta det slumpar sig att folk är ute och skuttar runt i mitt tempo även om jag är rätt flexbibel.

Annars då? Jo beställningarna trillar in i en strid ström och det värmer i vinterkylan. Den här veckan är något av en återhämtningsvecka för mig. Jag ska ut med en massa information till höger och vänster men annars handlar det om att komma ikapp med bokföring och att se till att jag har det jag behöver för logistiken inför nästa veckas release. Lugnet före stormen. Jag tror att jag tryckt nog många böcker och beställt nog många förfrankerade påsar så nu är det bara att vänta in alla leveranser till det lilla gula huset.

Baddaren

Ha det,

Mackan

Tröskelterror

Jag lovade att springa tröskel igår och tröskel blev det. En träningsmil på maximal träningsansträngning brukar matcha tröskeln hyggligt för mig och jag undrar om jag inte fixade det rätt bra igår. Den råa kylan och kompressionstights under vanliga långa tights gjorde nog att farten hölls ner ett snäpp men ansträngningsnivån var okej under de sista två tredjedelarna av passet. Jag har skrivit om det förut och jag skriver det igen,min testmil är hemsk. Att starten ligger lägre än målet och att banans lägsta punkt är redan efter 800 meter gör att det blir segt. Från den punkten är det ungefär 2,4 km till banans högsta punkt och när jag kommer dit är det ovillkorligen så att jag är färdig att kasta in handduken. Så var det även igår. Lägg också på att det kändes som att jag hade en gummisnodd fastspänd mellan benen. Jag märkte inte av den gummisnodden under min åtta kilometer långa uppjogg men när farten gick upp spändes bandet. Enligt gummibandsprincipen fick jag sen kämpa för varenda millisekund jag höjde farten.

Vid drygt tre kilometer var jag alltså ruskigt nära att skita i det och låta det bli tre kilometer tröskel. Tre kilometer tröskel är dock inte mycket till träning så djävulen på axeln påpekade att gör jag det inte nu får jag göra det i morgon och det var lika bra att fortsätta. Vid fem kilometer hade jag sprungit in förlorad tid mot vad jag planerat och låg exakt på plan. En plan som inkluderade en snabbare andra halva eftersom andra halvan är snällare. Och snabbare blev det. Ganska exakt en minut snabbare och det är jag nöjd med. Dom här passen är nog det vidrigaste jag vet men jag behöver dom och jag vet hur nöjd och glad jag blir efteråt. Det är trots allt inte mer än 30-40 minuter det ska pressas och den tiden går rätt snabbt. I dag får jag belöningen i form av myspass i solen runt min sjö.

Höstlöpning

Ha det,

Mackan

Smygrelease

Nu är det drygt en vecka kvar tills jag kan börja leverera böcker och då är det dags att släppa på beställningar på www.sapiens.se. Eftersom jag inte nu bara har en utan två böcker på sajten har jag varit tvungen att bygga om från vanlig köpknapp till kundvagnshantering. Rent tekniskt inga svårigheter men lite knepigare med att klura ut fraktplanerna. Det är en djungel att hitta billigaste sättet att få fram något inom det här landet och med två böcker får jag en massa intressanta kombinationer av vikt och storlek. Nu har jag i alla fall testat klart från mitt håll och känner mig trygg med att det fungerar och vågar lägga ut den uppdaterade beställningssidan.

Julhandeln får utvisa om jag ligger hyggligt rätt i antalet upptryckta böcker och så ska jag fundera på hur många förbetalda kuvert jag ska beställa och det gör jag nog bäst under ett längre tröskelpass. Ni vet väl att det enklaste sättet att veta att man springer tröskelfart på träning är att det är den högsta fart när man fortfarande kan genomföra vettiga resonemang? 😉 I alla fall om man håller sig under 40 minuter och sköter de viktiga resonemangen i början. Jag testar det på lunchen och ser om jag kommer fram till något. En sak har jag i alla fall redan kommit fram till och det är att jag ska fira med en öl ikväll.

 

20120511_133017Välkomna,

Mackan