Förvånad över förvåningen

Jag är ingen stor beundrare av Janne J men jag gillar Uppdrag Granskning och gårdagens program var inget undantag. För den som missat det så undersökte UG friskolornas vilja att ta emot olika typer av elever. För en tjej med bra betyg och ordnade förhållanden visade det sig lätt att få plats men för förmodat stökiga killar var det värre. Någon som är förvånad? Inte jag i alla fall. Det verkade däremot topparna i systemet.  Kan det verkligen vara så här trots att vi har regler? Klart som fan att det är det.

Kombinationen av stat och företag blir så väldigt konstig. Jag älskar valfrihet och tycker det är väldigt praktiskt att kunna välja var jag går till läkaren eller sätter eventuella barn i skolan. Men det system vi skapat med alla avregleringar blir så konstigt. Att vinstmaximera hanteringen av människor. I en marknadsekonomi med rena privatskolor, privata sjukhus eller äldreboenden funkar det väl bra. Jag får den servicenivå jag betalar för. Visst exkluderar den en massa människor på samma sätt som lyxrestauranger och lyxhotell men har jag pengar är det mitt val om jag vill lägga dom på det. Fine. De som driver lyxvarianterna kommer att tjäna pengar och ska dom få folk att betala måste dom se till att ge det lilla extra. Dom vinstmaximerar och förlorarna blir folk som inte kan betala. Den marknadsekonomin kompletteras sen med en bra bas av  offentlig verksamhet som ser till att dom som inte kan betala ändå får en bra grundnivå.

Men när det ska vinstmaximeras från en pott med pengar per ”kund” blir det märkligt. Tanken är god med systemet men det kommer vara svårt att få det att fungera bra. Grundtanken är att sköter du verksamheten får du mer ”kunder” och det genererar bättre intäkter. Så långt är allt bra men som UG visade är det lättare att sköta verksamheten bra om man har lätta ”kunder”. Vårdcentralerna väljer gärna patienter som inte är besvärliga, skolorna tar hellre mot högpresterande elever än besvärliga och i äldreomsorgen är det mest tacksamt att ta emot de som inte kräver så mycket omsorg.

Ja men vi har ju lagar som ska reglera det här? Ja det har vi men om det inte går att kontrollera hur de efterföljs på ett bra sätt blir det väldigt uddlöst. Det är bra att UG visar hur lätt det är att genom lite stickprov ta reda på hur det funkar bakom kulisserna. Att en skola är vinstdrivande betyder inte att dom inte brinner för att ge bra undervisning men uppenbarligen finns det sidoeffekter. Vore jag en cynisk skolägare med intresse av att tjäna så mycket pengar som möjligt skulle jag också försöka optimera verksamheten. Stökiga elever är inte optimering medan motiverade elever är det.

Jag är verkligen inte förvånad över dom här sidoeffekterna och om politiker eller VD för friskolorna är förvånad över det skrämmer det mig. Jag gillar som sagt valfriheten men jag tror inte att den väg vi går nu är den rätta. Som det är nu tror jag att vi behöver en gigantisk kontrollapparat för att kontrollera att vårt avreglerade system funkar. Där vi tidigare hade verksamheter som endast skulle gå runt har vi i så fall i framtiden en kostnad per elev/patient/kund från stat/kommun som ska kunna ge vinst till den privata aktören för att dom ska vara intresserade av att driva verksamheten. Lägg därpå kostnaden för att kontrollera att systemet funkar.

Hur ska vi göra då? Hade jag löst den här frågan på ett bra sätt på egen hand bara genom att spåna i en halvtimme som jag gjort nu hade vi nog inte haft några problem. Jag är bara helt övertygad om att det varken ger bättre resultat eller är billigare nu än vad det var för 20 år sen. Men som sagt, idag är jag mest förvånad över att folk är förvånade.

Det här blev kanske lite rörigt men hela jag blir rörig i skallen när de som bäst behöver hjälp lätt blir de som förlorar. Det hjälper inte att tanken är god om praktiken blir dålig. Jag vill inte behöva vara en attraktiv kund som privata aktörer väljer mellan, jag vill kunna välja mellan attraktiva aktörer oavsett om jag är besvärlig eller lätt. Helst av allt vill jag att lägstanivån mellan aktörerna är så bra att jag kan välja den som ligger närmast och inte fundera mer på valet än så.

20130110_141936

Ha det,

Mackan

Annonser

Löpvila & Layout

Några personer har antytt eller undrat om det blir en annan mara nu på direkten för att få revansch och svaret är nej. Hade jag varit i form för 2:36-2:40 på maran hade jag gjort det men den formen fanns aldrig där. Som snabbast var jag uppe och gled omkring i farter runt 3:49-3:50/km på marafartspassen men det var bara på ett par enstaka pass med bra ben. En gång är ingen gång och hade jag varit stabil där kanske jag hade sprungit vintermaran. Men nu är jag inte det och då drar jag hellre igång träningen mot vårmaran på ett lekfullt sätt. Löpvila är något jag ibland rekommenderar efter säsongen och något som jag vissa år verkligen längtat efter men inte i år. Jag fick mina dryga två veckor av löpvila i september och toppar det med att ta en riktigt lugn vecka den här veckan. Inte för att jag inte vill träna hårt redan den här veckan utan för att jag inte hinner.

Har man haft en intensiv löpsäsong kan vilan vara guld värd för att ladda batterierna men den här hösten känns det tvärtom för mig. Jag har knappt haft en dag ledig sen semestern och jag märkte hur jag gick ner i varv av att åka till Frankfurt. Maran blev vilan. Det var så tydligt när jag kände hur jag kom hem och gick upp i full fart igen. Jag vet att jag inte måste släppa boken till något visst datum men jag vet att jag vill göra det. Så nu blir det full fart den här veckan och kanske finns det en tryckfil klar för provtryck om bara några få dagar. En tripp till Malmö väntar i övermorgon och det ska bli riktigt spännande att få se hur omslaget blir. Fram till dess ska jag försöka hinna med ett par avslappnande träningspass och naturligtvis kvällens springande jobb.

För övrigt har jag kvar den varma känslan i kroppen efter Baddarens prestation. Ju mer jag tänker på det desto mer känner jag att jag vann nog mer i det långa loppet på att det blev som det blev än om jag hade försökt maxa ut min egen prestation. Även om jag inte kör en regelrätt löpvila nu tänker jag inte missa min obligatoriska löpvilechoklad. Jag har bunkrat i Tyskland och med den i magen startar jag om träningen med riktning mot mållinjen i Boston. Det kommer att bli en fin löparvinter, det känner jag.

DSCN1186

Ha det,

Mackan

Från pärs till pers – Frankfurt Marathon 2013

Nu är jag hemma från Frankfurt och det här blev – om vi bortser från huvudsyftet – en bra resa på alla sätt. Jag har fått umgås med gamla och nya vänner och jag har fått min minisemester med god mat och öl. Tack för det! Nu har precis sovit en natt utan jobbiga svettattacker och det var första natten på exakt en vecka som jag fick göra det. Något skit intog min kropp och även om det blev gradvis bättre så var det inte som det skulle. Benen var utvilade och bra men resten av kroppen var inte hundra.

Frankfurt visade sig från en riktigt varm men väldigt blåsig sida och den värmen var mumma för benmusklerna. När jag och Joey körde sista korta passet på lördagen kände jag att det fanns tre växlar till fartmässigt men andningsapparaten var inte glad. Dessutom var jag sjukt svettigt och fick eftersvettningar till och från i ett par timmar. Detta av tio minuter löpning i moderat fart plus tolv minuter jogg. På kvällen stack vi ut och käkade med Calle och Ragnar och det blev väldigt trevligt. Jag tror att det var extra trevligt för trots att det nu var nära var jag fortfarande inte nervös. Inte det minsta. När det var dags att släcka lampan tog det nog inte mer än några minuter innan jag sov. En sömn som var väldigt god mellan svettattackerna och varje gång jag vaknade misstänkte jag att det skulle bli en DNS.

Men, när vi gick upp på söndagen mådde jag riktigt bra. Den där nervositeten som ger lopphypokondri var ersatt av glädje över att det faktiskt kändes bra och när jag lämnade Baddaren för att värma upp var det med förväntan. Benen kändes bra både under lätt jogg och under ett stegringslopp och mina förväntningar ökade. Jag var rätt sen in i fållan och när jag pressade mig fram tills jag hittade Calle var det med ett gott humör. Vi slog ihjäl de sista minuterna med lite pepp och plötsligt var det start.

Jag tyckte att jag kom fram riktigt bra i år och tuffade som vanligt iväg med känslan av att det går fort och långsamt på en och samma gång. Den känslan brukar stabiliseras efter 400-500 meter men  den här gången släppte den inte där. När jag kom ner till första kilometermarkeringen blev jag chockad över hur långsamt det gått och när jag kom till den andra markeringen blev jag chockad på nytt. Exakt samma fart på den andra kilometern och det var fortfarande med känslan av ben som funkade bra men med en tyngd i hela bröstet. Jag tänkte att jag får kliva av om det inte släpper om några kilometer och det var tankar som jag ventilerade högt med Linnéa-Ken när han dök upp. Fördelen med de högt ventilerade tankarna var att jag hörde hur det lät. Med en värme som gjorde att jag var rejält svettig redan efter 3-4 km var nog luftrören så uppvärmda dom kunde bli. Det skulle inte bli bättre men kunde nog bli bra mycket sämre.

Acceptans.

Så jag klev av. Jag ville verkligen gå i mål men jag ville inte riskera något dumt. Jag kunde inte gå högre upp i ansträngningsnivå utan skulle antagligen bli tvungen att sänka farten ytterligare ett snäpp jämfört med den lugna takt jag ändå öppnat i. Det var inte värt det. Jag klev av, hostade en liten stund men kom på att kroppen kändes ju faktiskt riktigt bra under joggen. Kanske kunde jag göra nytta för Baddaren? Jag visste inte om hon skulle vilja ha min hjälp men jag kunde ju fråga. Så jag ställde jag mig väl synlig och väntade. I ganska precis 20 minuter väntade jag och då dök hon upp. Ville hon ha min hjälp? Ja det ville hon!

Jag slog följe med henne och stämde av läget. Hon var på ett strålande humör och hade följt instruktionerna till punkt och pricka den första halvmilen men nu när jag hade kontroll över läget tyckte jag att vi kunde vara mer flexibla. Jag såg att hon sprang avspänt och med låg ansträngning så vi utnyttjade banan. Vi tjänade sekunder där det är lätt (läs medvinden) och lugnade ner i motvinden. Men den bestämda utgångsfarten blev nu lägstafart och för varje kilometer bunkrade vi sekunder på målet. Jag tjattrade på och försökte att konsekvent hitta allt roligt som försiggick runt om oss och  kilometerna rullade på. Det enda orosomomentet var att hon sa att hon hade lite ont i ena foten. Jag såg att hon spände sig lite och hon fick order att slappna av bättre och genast såg steget bättre ut.

Jag sprang hämtade vätska, instruerade om ryggar och luckor och med jämna mellanrum hoppade jag ut i terrängen och tömde blåsan. En rejäl kolhydratladdning följt av lugn löpning skapar mycket vätskeöverskott i kroppen vill jag lova. När vi kom upp mot 17-18 kilometer märkte jag hur Baddaren började mattas något. Det var inget fel på humöret men jag märkte små tendenser till trötthet och bestämde mig för att nu försöka få henne att visualisera det i mitt tycke bästa träningspass hon genomfört. Ett pass där hon var helt extatisk över efteråt. Kunde det funka? Med 24 km kvar startade vi det virtuella träningspasset och för varje kilometer som gick stämde vi av mot det. Både platser och känslor. Farten gick upp igen. När vi vid 20 km kvar hade kommit upp för vårt virtuella berg (Staraberget) var trenden definitivt bruten och när vi sprang över bron mellan 24 och 25 km sprang hon förbi löjligt många löpare i medvinden. Ett avslappnat steg och ett gott humör! Jag var stolt som en tupp just för att hon klarade av att springa så avslappnat. och det talade jag om för henne.

Lite lugnare igen i motvinden upp mot 28 km men där fick hon okej att öka farten och nu gick det undan. Vi susade om löpare precis hela tiden och rätt vad det var så var vi inne i centrala Frankfurt igen och nu hade vi inte längre hjälp av medvinden. De senaste åtta kilometerna hade gått så otroligt bra. Diffar på 3-4 sekunder mellan varje markering.

Så. Djävla. Bra.

Nu var Baddaren trött men jag var inne i något sorts runners high. Hon svarade  knappt på tilltal förutom att hon berättade att hon hade ont i benen. Glad som en lärka förklarade jag att det var så det skulle kännas. Hade det varit på något annat sätt skulle det inneburit att hon inte optimerat loppet. Farten sjönk ett snäpp men det var helt väntat eftersom det stundtals blåste sate. Baddaren kved och coachen kvittrade.

Jag var helt lyrisk. Inte bara över att hon sprang så fint utan över hur vackert det var med maraton. Folk var så trötta men här och där hittade jag löpare som sken upp när jag peppade och var på gott humör. Jag vinkade till publiken, dansade med orkestrarna och gjorde high-five med barnen. Jag hade så genuint roligt och däremellan försökte jag muntra upp Baddaren så mycket jag vågade. Mina egna tårar var nära när jag insåg att hon skulle klara sitt mål. Med två kilometer kvar sa jag att nu får du trycka så mycket du orkar. ”Jag orkar inte”, kom svaret. Men det gjorde hon. Farten gick upp igen. Inte mycket men den gick ändå upp och när vi svängde upp mot Festhalle kämpade hon som en liten björn. Till skillnad mot nästan alla runtomkring var det fortfarande ett kontrollerat löpsteg och när vi kom in på röda mattan fick hon klara sig själv.

Jag drog på en rökare in i mål och vände mig snabbt om för att få se henne springa i mål och fånga in henne i mina armar när hon korsade mållinjen. Hon slog personligt rekord med 40 minuter och dessutom med rejält negativ split! Hon sprang klokt, stolt och starkt och jag var så stolt att jag höll på att spricka.

Det blev inte som jag tänkt mig men jag fick en upplevelse som jag kommer att bära med mig hela livet. Tack för det Johanna!

Baddaren

Ha det,

Mackan

Ett dåligt genrep

Vissa saker kan vara inbillning och andra inte. Jag började känna mig lite rosslig och grusig i ögonen redan under gårdagen och det blev väl varken bättre eller sämre under natten. Det var precis sådär på gränsen att jag inte visste om jag inbillade mig eller inte. Koll av vilopulsen visade på 10-15 slag högre än normalt men det kan vara stress också. Det var väldigt länge sen jag hade en ledig dag och även om jag nu känner att allt är under kontroll med boken ligger jag kvar på ett rätt högt stresspåslag. Ja det var inte värre än att det var värt att sticka ut och springa genrepet i dom kraftiga vindarna. Eftersom jag kände mig flåsigare än vad pulsen visade kunde jag under den korta uppjoggen inte hålla mig från att manuellt kolla om pulsklockan stämde och jo det gjorde den.

Iväg med fart och rätt in i vinden. Jag var flåsig och rosslig men arbetspulsen visade förväntade värden mot den fart jag höll i motvinden. En fart som var helt okej med tanke på att jag hade 50% motvind och 50% sidvind. Känslan var inte så rolig som jag hade velat med tanke på att jag frustade upp lite slem och det värkte lätt i luftrören när jag stannade. Dessutom gnällde sketbenet och det gör det alltid om jag har skräp i kroppen. Jag börjar bli som en gammal lappgubbe.

Det positiva var att farten var helt okej och jag tror att det var något jag fick gratis av att benen trivdes i höstvärmen. Jag kunde glida på hyggligt fort trots mycket och kraftig motvind. Det mest rörande under passet var när jag närmade mig två pensionärer och mannen, som för övrigt såg ut som en löpare, i god tid drog till sig kvinnan så att jag inte skulle behöva göra någon riktningsförändring. Jag kunde se i hans ögon att han förstod.

Nu har jag tre dagar på mig att bli helt kry och det tror jag kommer att gå alldeles utmärkt. Jag har inga känningar i bihålorna och när det inte sitter något där brukar sånt här småskräp vara över på max tre-fyra dagar och det startade ju redan igår. Senast söndag morgon är det alltså borta. Nu blir det inga fler blogginlägg på den här sidan maran för jag ska bara semestra och springa. Semestern är oerhört välbehövlig för den här författaren/förläggaren och tävlingen är säkert också välbehövlig oavsett hur utfallet blir. Det är dags att dra på mig tävlingslinnet igen för det var alldeles för länge sen!

DSC00651

Auf wiedersehen,

Mackan

Im rhythmus bleiben

Det handlar om rytm. Det handlar om känsla. Det handlar om att flyta fram i maratonfarten. När jag värmde upp inför gårdagens marafartspass fanns allt på plats. Farten var högre än vad både upplevd ansträngning och puls indikerade och jag kände att nu djävlar har det släppt. Rytmen och flytet fanns där och funkar det i den farten brukar det funka i maratonfarten också.

När jag gled upp i tempo funkade det mycket riktigt. Det gick både lätt och snabbt. All kantighet var borta och det var rytmisk löpning. I 250 meter. En kvarts kilometer. Sen vände jag upp i vind.

Jag är så djävla korkad.

Jag valde en runda som jag vet är knepig. En runda som innehåller 22 nittiogradersvängar på sju kilometer och fyra backar som känns. En orytmisk runda. Det kan jag leva med och jag ville gärna jämföra det här passet mot samma pass förra året. Men jag har bott i Täby nog länge för att fatta att i den riktning vinden blåste skulle det kunna bli lite lustiga effekter mellan husen och det blev det. Det är en tvåvarvsrunda och jag hade kallt räknat att få medvind ganska precis 50/50 men det blev effekter som gjorde att det snarare blev 70% motvind, 20% medvind och 10% helt i skydd. Hur kunde jag inte fatta det i förväg?

Alla som var ute igår vet vad som gällde. Det friskade i rätt fint i byarna och min fina rytm kom av sig. Jag trodde att jag skulle slippa motvinden när jag var drygt halvvägs men icke. Jag fick en liten bit av att slippa borra men inte mycket mer. Jag vill verkligen inte gå över en viss ansträngningsnivå på dom här passen och blåser det kraftigt mot får jag vackert sänka farten. Det positiva är att jag inte tappade all rytm i blåsten men jag hade så gärna velat få ett kvittopass. Att få flyta fram i maratonfarten. Att få känna mig stark utan ansträngning. Det får väl bli på torsdag. Eller lördag. Eller varför inte på söndag?

Alla som utan att googla vet vilka som gjort rubriklåten får en stjärna i min musikhimmel. Garvin behöver inte bemöda sig, han har redan full pott! För övrigt har hälften av personerna på bilden sjukt bra känsla för rytm. Jag hoppas att det smittat!

Bild

Ha det,

Mackan

Laddad för laddning

Ute är det riktigt busväder och det planerade lunchpasset får bli ett kvällspass i stället. Nä jag har inte förvandlats till en sockergubbe utan förklaringen är så enkel som att jag fick tillbringa större delen av lunchen i telefon och sen var luckan stängd. Med lite tur kanske temperaturen gått upp några grader framåt kvällen?

För varje punkt jag avverkar på min att-göra-lista närmar det sig laddning för helgens mara och det känns bra. Jag vill rensa bordet så mycket jag någonsin kan och sätta upp en lista över saker att förbereda för maran i stället. Det var rätt nervöst att öppna det kuvert som innehöll mitt manus när det kom med posten igår. Redaktörens användning av rödpennan skulle menligt påverka hur mycket tid jag skulle få sätta av till att korrigera men det visade sig att han bara behövt gå på med ettans sandpapper. Det var bara ett par oklarheter och resten var småfel och annat som har med rytm att göra. Sånt går mycket snabbare att fixa till än när det är en massa frågetecken och uppmaningar om att skriva om helt.

Sen hade vi ett långt snack över telefon och nu känns det väldigt under kontroll. Jag har satt upp en lista på grejer jag vill hinna lösa innan vi drar till ett sommarvarmt Tyskland och när det är i ordning tänker jag ladda upp. Jag har fortfarande ingen aning om formen men kanske att jag kan få en indikation ikväll? Det skulle kännas mycket bättre om jag visste hur jag ligger till. Även om jag springer på känsla ger det en trygghet och ett självförtroende i löpningen. Jag vågar inte skriva ut vad jag gjort på passen eftersom jag erfarenhetsmässigt vet att folk har en tendens att titta på det bästa av passen i serien och tro att det är vad jag kan prestera. I viss mån är det i och för sig sant men väljer man det bästa passet av 15 genomförda är det snarast passet som indikerar absolut bästa teoretiskt möjliga. Dessutom med förbehållet att jag verkligen sprungit det på rätt uppskattning av maratonansträngningen.

Det jag själv gör nu är att fundera över en massa scenarier och memorera tider för kompisar jag gärna petar ner i statistiken. Minns jag dom tiderna under den sista milen ökar chanserna för att jag ger allt för dagen även om jag inte kan prestera på maxkapacitet. Nu ska jag ladda för laddningen i två dagar till och sen ska jag baske mig ladda för bara maran och släppa boken i några dagar.

P1010077

Ha det,

Mackan

Fokusera

För tillfället är jag ofokuserat fokuserad och det tar på krafterna. Jag försöker att fokusera på en boll i taget men det är knepigt när det snurrar flera bollar i skallen. Normalt sett skulle jag vara rätt stirrig i början på en maratonvecka men det känns inte så. I normalfallet snurrar det tider, väder och rädsla för att bli sjuk. Nu verkar jag bara lyckas uppbåda dom tankarna precis  runt träningspassen och dom är ju inte så många nu. Gårdagens pass blev något av en besvikelse i kylan. Det var som en déjà från förra årets Frankfurt Marathon. Lätta vindar och kallt. Jag kunde inte motstå frestelsen att testa att springa med linimentet jag köpte i England i våras och korta tights ovanpå det. Utfall? Bra ben i solen men stelt och kallt i skuggan. Det enda som egentligen kändes bra var den sista kilometern i lätt medvind och sol. Då var farten helt okej. I övrigt steg pulsen för fort i uppförsbackarna och sjönk för dåligt på platten. Troligtvis för att jag var allt annat än avspänd i löpningen. Stelt, kantigt och dåligt.

Eftersom rundan innehåller den elaka Mühleggbacken två gånger om förutom de fyra andra långa backarna drar jag inga slutsatser om den faktiska farten men jag roade mig med att jämföra mot samma övning förra året. Den gången i lite varmare väder och med bättre känsla och en upplevt bra form. Då gick det cirka halvminuten kvickare. 2-3 sekunder/kilometer med andra ord. Det kanske inte låter som stor skillnad och det är det inte heller. Men jag gillade inte bristen på löpkänsla. Det kan inte vara stelt och kantigt i 42 kilometer då får jag till slut betala för det. Men det ska vara 15 grader varmare i Frankfurt och då funkar nog musklerna bättre!

Ja ja, skitsamma. Både före och efter passet höll jag fokus på bokbollen. Det går framåt och jag inbillar mig att jag minskat antalet kvarstående saker att göra något under helgen. Jag har skrivit utkast på både förordet och baksidetexten, faktagranskat det jag researchat och sen hjälpte Baddaren mig med att lägga en sista hand vid illustrationerna. Jag tror att tidplanen är under kontroll. Faktum är att det ska bli skönt att få åka på semester några dagar i helgen och rensa hjärnan med ett maratonlopp innan slutspurten tar vid!

BildHa det,

Mackan