Hur är det med formen?

För många av mina löparkompisar är formen uppenbarligen utmärkt. Laser blev fyra i LL och Patrik E kom sjua i samma lopp på nytt personbästa. Igår var det Berlin och den andra Patrik E bröt 2:30-vallen för första gången. I samma lopp var det fler som sprang bra men jag vill lyfta fram mina goda vänner Fredrik som vid 50 års ålder sprang in på 2:44:23 och Mårdhunden som sprang in på 2:48:13. Båda på personliga rekord i allt annat än låg ålder. När vi ändå är inne på ålder måste jag lyfta fram Göran Nilsson. Han hade i 45-årsåldern tveksamheter på om han var en sån som någonsin skulle ta sig under tre timmar på maran. Nu är han 55 år och springer Berlinmaran på 2:49:09. Fundera på det alla ni som är 35-40 och tror att ni är för gamla, man kommer långt med hårt arbete.

Hårt arbete och form. För mig brukar det gå hand i hand. När man frågar löpare om dom är i form är dom aldrig i form. Det får till följd att när folk frågar mig om jag är i form och svarar nej så tror alla att jag mörkar. Som när jag snackade träningstider med mitt bollplank häromveckan och han blev helt chockad över hur långsamt jag gjort mina nyckelpass. Well, har jag problem med luftvägarna är det inte ett fåtal sekunder långsammare än toppform utan det är tiotals sekunder/kilometer. Det är min verklighet. Det är inte frågan om 35 eller 36 minuter på milen utan frågan kan vara 35 eller 40 minuter på milen. Så stora skillnader kan det bli. Nu är jag dock kärnfrisk och kan jobba mig ur gruvan och det är hårt arbete som gäller och inget annat. Inget kommer gratis. Två av förhoppningsvis fyra tuffa veckor i rad är avklarade och formkurvan pekar uppåt.

Fyra tuffa veckor i rad är i mesta laget men jag vill verkligen chansa för att få ett riktigt lyft i maxkapacitet innan jag trappar ner om två veckor. Eftersom jag normalt kör max tre tuffa veckor i rad drar jag ner maxvolymen något mot vad jag skulle kunna springa men kvaliteten tummar jag inte alls på. Tre tuffa pass förra veckan som avslutades med ett långt långpass på trötta ben. Det jag framförallt tar med mig från det var att jag tyckte att jag höll bra teknik genom hela passet trots att benen var trötta och jag stämplade in veckan på 138 km. Hårt arbete. Får jag betalt om en månad? Vem vet men jag gör i alla fall så gott jag kan. Det är det enda jag någonsin begär av mig själv.

To give anything less than your best is to sacrifice the gift –  Steve Prefontaine.

 

Anders Grahl

 

Tiotals sekunder/kilometer kan det också bli när man tar sig igenom Lidingöloppets andra halva med trötta ben. Bra kämpat Anders!

Ha det,

Mackan

Annonser

Lidingötipset slog in

Vi kan väl konstatera att jag hade sämre koll än väntat på damsidan men på herrsidan blev det precis som jag hade spått. Laser var bäste svensk före David Nilsson och det var det roligaste tips jag fått in i hela mitt liv. Han prickade dessutom den tid jag trodde på.  Satan i gatan vad kul att han fick till det och jag tror aldrig jag blivit så glad över någon annans idrottsprestation. Ja det skulle vara när Bajen tog SM-guld förstås. Det här trodde jag dock mer på.

Vissa branschtidningar nämnde inte ens Lars bland favoriterna och det förvånar mig faktiskt med den utveckling han haft de senaste åren. Om jag inte missminner mig var han sjätte bästa svensk redan för ett par år sen och sen dess har han gått framåt rejält. Lägg därtill att han och Olle W har tränat hur många hårda pass som helst i spåren. Nej, jag är inte förvånad men djävligt glad. GRATTIS LASER! 

Det här var det roligaste Lidingölopp jag sett hittills och mycket behagligare än att själv springa i satansspåret.

LaserLL

Ha det,

Mackan

Senila tusingar

Tusingar på schemat igår. En hederlig rak serie av tusingar på asfalt. Fram och tillbaka. Det var faktiskt rätt länge sen jag gjorde den typen av standardpass. Inga konstigheter eller fartökningar. I praktiken vet jag dock att det ändå brukar kunna bli progression i passet när det är kallt och blåsigt ute om jag inte lägger en timme på uppvärmning. Det hade jag ingen lust med. Speciellt inte när jag medvetet ville hålla igen lite på farten för att inte slita för hårt. Fast ärligt talat vet jag inte hur jag resonerade när jag tänkte på lämplig fart i blåsten. Jag utgick nog för hur snabbt det brukar gå och glömde helt bort att jag inte har tränat seriöst mer än nio dagar sen ebolan tog slut.

Jag är inte i form än.

Ändå tänkte jag att relativt lugna tusingar borde gå i ett visst tempo och det tog några repetitioner innan seniliteten hade gått över. Jag tyckte att jag sprang rätt lätt och avslappnat i medvinden men fick inte betalt för det och det var ju inte så konstigt. Inte minst med tanke på att motvindstusingarna slet. Det friskade på rätt bra och det blir jobbigt i motvind även om jag håller ner farten. Jag tappar flytet och i samma ögonblick som jag börjar spänna mig i löpningen blir det jobbigt. Avspänning är alltid nyckeln till bra löpning.

På det hela taget är jag i alla fall nöjd. Jag var inte ute efter något kvittopass utan bara av att få springa avspänt, hyggligt snabbt och lagom mycket träningseffekt. Tror dock att jag fick kvitto på köpet att jag tagit ytterligare ett halvt kliv upp på formkurvan. Det bästa kvittot var nog ändå att jag verkar ha en bit kvar till att vara nedtränad för det vill jag inte vara förrän nedtrappningen börjar. Att mellandagarna mellan dom tuffa passen är tunga är helt i sin ordning men så länge jag hinner vila upp mig varannan dag är jag nöjd och glad. Jag får erkänna att helvetesrullen får jobba en del också för att hålla kroppen fräsch.

DSC_0507

Ha det,

Mackan

Berlintipset

Det är ju inte bara Lidingöloppet i helgen utan även ett av världens finaste maratonlopp, Berlin Marathon. Självklart måste jag tippa men när jag började titta i startlistan blev jag gråtfärdig. Så många namn och inte gick det att skriva ut den på ett vettigt sätt. Jag missar lätt saker när jag letar på skärmen om jag inte vet vad jag ska leta efter men här kommer ett försök. Vet ni andra duktiga löpare som springer så tipsa mig gärna. Jag har letat efter svenskar som kan springa under 2:40 respektive tre timmar och det blev en tunn lista att tippa från men här kör vi och jag börjar med herrarna.

1) Erik Anfält – 2:33 i Stockholm var riktigt starkt och enligt ryktena är han i form för sub 2:30 nu. Det får resten av gänget kämpa för att slå!

2) Andreas Bergstedt – Jag tror att Enhörnas milf-antast kommer in som tvåa av svenskarna. Under 2:30 på honom också? Han har tränat bra och nyligen persat på milen. Lägg därtill en stabilt genomförd halvmara uppe i Norrland utan att maxa. Frågan är hur formen är efter att ha tillbringat de senaste veckorna i ett älgtorn? Bra tror jag.

3) Patrik Eklund – Persade i Paris i våras men fick inte alls till det på SM utan joggade runt den andra halvan. Nu ser formen ut att vara bra igen och jag tror att det blir ett nytt personligt rekord.

4) Tomas Olsson – Högbylöparen gjorde finfina 1:10:59 på Kalmars Halvmara i somras men jag har inga minnen av några maratonresultat från honom. Är han mängdtränad för maran? Står han distansen kan han piska hela den tänkta topptrion.

5) Mattias Karlsson – Pålitlig på tider under 2:40 och jag tror han kan springa bra i år med. 2:34 i förra årets Berlin Marathon och kan han upprepa det fixar han topp 5 och försvarar SLDK’s färger med heder.

6) Anton Saba – 2:38 förra säsongen nere i Danmark och han har gått stadigt framåt. Jag har ingen aning om formen hans men tror att han vill springa fortare än så.

7) Jonas Rosengren – Örebroaren som radar upp fruktansvärda träningspass och sen vilar mellan dessa. Jag tror att hans 3-4 übergrymma pass i veckan räcker för att komma in ett par minuter under 2:40.

Två namn i startlistan med kapacitet under 2:40 är Lorenzo Nesi och Fredrik ”Ullevi” Johansson men som vad jag förstått inte kommer till start. Den senare som hade kunnat leverera långt under den gränsen.

Damernas tips är inte så svårt. Fyra tjejer med bevisad sub3-kapacitet hittade jag i startlistan där en är i särklass och det är givetvis Isabellah Andersson. Förhoppningsvis får hon till ett kanonrace.

Nästa dam är Spårvägens Tove Langseth som gjorde 2:55 i SM. Kan den tiden putsas? Det hade hon nog behövt göra för att slå Ryssbergets Petra Skiöld men hon kommer tyvärr inte till start.

Den fjärde är den springande läkaren Josefin Gerdevåg från Örebro men vad jag förstått blir det tyvärr ingen start där heller utan det är rehab för tillfället.

Jag passar på att slänga in en joker i form av barnmorskan från Linnea, Karin Johansson. Formen såg finfin ut men skadeproblem har gjort att starten blir en chansning. Snälla Karin, håll dig hel och få på skiten, då kan du komma under tre timmar om skadan inte gjort att det blivit formtapp.

Det här blev ett kort tips och jag hoppas på att listan av snabba svenskar är digrare i Frankfurt.

IMGP0525

Ha det,

Mackan

Ett steg i rätt riktning

Jädrar vad snabbt du springer.

Det ropade min före detta klubbkompis – och tillika snabblöpare – när jag mötte henne under andra halvan av gårdagens pass. Fem minuter innan det ropade en okänd man ut beröm till mig där jag kom springande med uppkavlade ärmar och shorts i ruskvädret. 4×5 km marafart på schemat och det blåste rätt eländigt när regnskurarna drog in. Det regnade rätt eländigt i blåsten. Jag får erkänna att det var något av en utmaning att lägga sig på rätt ansträngning och när jag mötte de som peppade mig var marafarten rätt hög. Föredömligt hög. Det blir lätt så när man byter kraftig motvind mot medvind.

Kombinationen av vind och en bana som är kuperad gör att det är rätt knepigt att springa ett långt marafartspass solo. Springer man i maxfart är det ju liksom bara att ta i men i submaximal fart gäller det att passa sig för att gå på för hårt. Pressar man i motvind och sen ligger kvar på den ansträngningsnivån när vinden vänder går det undan. Kanske inte i snitt men momentant! Svårt är det. Hade det varit tävling hade jag antagligen kunnat vila i klungor under motvindspartierna och snittat en betydligt högre fart genom passet men nu var jag solo. Det är faktiskt rätt bra att vara solo. Blir jag ensam under andra halvan av tävlingen kan jag hantera det eftersom jag gjort de tuffa passen solo och ligger jag i klungor under tävling kan jag hålla högre fart än under träning i samma ansträngning. Bara vinster med såna här pass med andra ord. Förutsatt att man tar sig genom dom. Och det gjorde jag. Ytterligare ett snäpp snabbare än förra veckans pass och bortsett från att jag kände mig lite trött i sketbenet på slutet var jag väldigt pigg och fräsch i kroppen när jag joggade hemåt. Med tanke på det antar jag att jag pressade precis lagom under motvinden och flöt med bra i medvinden.

Jag har räknat ut att om jag fortsätter att förbättra mig så här från vecka till vecka kommer jag att springa på 2:07:18 i Frankfurt. Det vore ju inte så dumt. När jag bollade det målet med mitt trogna bollplank Laser tyckte han att det lät lite optimistiskt. Jag tycker att det låter precis lagom.

SpeglisHa det,

Mackan

Lidingöloppet

På lördag är det dags för ett av våra klassiska lopp. Horder av löpare drar till Suffer Island för att testa dom utmanande spåren. Jag blir lika fascinerad varje gång jag är där och tittar över hur mycket folk det är. Jag blir inte fullt lika fascinerad när jag tittar i startlistorna och letar svenska topplöpare. Det är rätt tunt. Okej, jag erkänner att jag bara har tittat på tremilen men LL är tremilen för mig. Sen får damerna ha vilken huvudklass dom vill. I min värld skulle dom också ha tremilen som huvudklass.

Varför springer inte fler topplöpare LL? Min gissning är att arrangören inte är särskilt intresserad av att få dit toppen. Dom har inget att vinna på det eftersom intresset redan finns där. Folk pyntar ändå sina anmälningsavgifter och ska man locka löpare från konkurrerande arrangemang kostar det pengar. Förlorarna är vi som åker dit för att titta och får se ett imponerande motionsarrangemang men en klen tävling. Jag vill se både och! Men visst ska jag dit och titta och ska jag dit och titta måste jag givetvis tippa.

De fyra kenyanerna är favoriter men bakom dom finns några löpare tävlande för svenska klubbar som är högintressanta att titta på. Musael Temesghen, David Nilsson och Lars Södergård är de tre som bör göra upp om att bli bäste svenska löpare nu när Musse kastat in handduken.  Musael har högst maxkapacitet på kortare distanser men kan han disponera sitt första Lidingölopp rätt? David är en grym utförslöpare och har tidigare visat hur bra han kan springa banan men kan vara sliten efter helgens Oslo Halvmaraton. Lars är väldigt formstark och kan varenda liten knix av banan efter att ha bott ute på Bosön i flera år.

Jag tippar att Musael går ut för hårt och att kampen står mellan David och Lars. Den kampen kommer att avgöras under andra halvan där David nog kommer att få betala för halvmaran. Tror jag. Men om Musael behärskar banan redan på första försöket kommer grabbarna grus få det jobbigt.

Edit: Anders Kleist påpekade för mig att Musael faktiskt var med och krigade förra året. Miss av mig!

Damsidan då? Jag kan inte se någon i startlistan som kan utmana finska Sandra Eriksson. För att komma undan svensktipset tänker jag räkna henne som svensk trots att hon inte tävlar för svensk klubb. Hon bor trots allt i sjöstan.

DSC_0122

Ha det,

Mackan

 

En riktig träningsvecka

Jag har roat mig med att fylla i träningsdagboken retroaktivt och vi kan väl konstatera att det såg ut som någon sorts säsongsvila. Korta ströpass i lugn fart i ett par veckors tid och så fortgick det tills jag hade käkat klart antibiotikakuren. Skallen känns inte längre som en bubbla och i onsdags började jag träna igen. Inte motionera. Passen har gått alldeles för långsamt men jag har plötsligt en struktur i det jag gör och kanske hinner jag få någon sorts belöning om fem veckor. Känslan sen i onsdags har varit att jag är ovan vid att träna. Mycket tröttare på kvällarna än vad jag normalt blir och torsdagens återhämtningspass var något av det vidrigaste jag gjort. Dom brukar gå så lätt om jag bara sänker farten men nu hjälpte inte ens det.

I lördags sprang jag ett pass som var snäppet tuffare än det jag gjorde i onsdags och jag ska erkänna att jag bävade inför långpasset. Om jag knappt orkade hålla styrfart i en mil dagen efter onsdagen, hur skulle jag då orka tre mil igår? Det gjorde jag! Kroppen hann återhämta sig på 22 timmar och även om utgångsfarten var låg var jag redan efter tre-fyra kilometer uppe i normal marschfart. Helst av allt ville jag avsluta med minst 15 minuter i marafart och det kanske var att gapa efter för mycket men varför inte testa så jag testade. Det fläktade lite och jag insåg redan efter en kilometer av motvind att det var inte riktigt rättvist att jag skulle springa fyra såna kilometer. Den bästa lösningen var att testa nästan minuter marafart och så fick det bli. Medvind är alltid trevligt. Jag fixade inte bara långpasset utan jag fixade en fin avslutning. Jag jobbar från en låg nivå men på samma ansträngning som jag utvilad i onsdags sprang 3×6 km marafart kunde jag igår springa avslutande 7,2 km med 26 kilometer i benen. Dessutom med nästan 2,5 mil dagen innan. Som lök på laxen gick det 10-12 sekunder/km snabbare. Ge mig en vecka till och jag kanske är tillbaka där jag var för en månad sen.

Det här blir en kamp mot klockan och jag kommer att chansa lite förutsatt att jag får fortsätta att vara frisk och hel. Hellre det än att bara lägga mig platt och ge upp. Hellre svajig dagsform med en högre maxkapacitet än stabil på en tråkig nivå. Hellre 110 än 90 procent.

???????????????????????????????

Ha det,

Mackan