29 fucking jävla 43

För några år sen satt jag, Laser och Andreas Svensson på ett pizzahak ute på Lidingö efter att dom plågat mig på ett pass. Dessa två herrar hade kvällen innan placerat sig högt på Midnattsloppet och vi satt och diskuterade framtid och potential.

– Är det så svårt att springa under 30 minuter på milen? undrade Andreas.

Vi kom väl fram till att det var rätt svårt men görbart. Ja, inte för mig då men för de andra två om dom verkligen försökte. En av oss tre gav sig verkligen hän till uppgiften att försöka komma under trettio minuter på milen och det var Laser. Rubriken är inledningen på hans egen statusuppdatering på Fejan från igår.

Första gången jag såg honom springa 10 000 meter såg det verkligen fördjävligt ut. Visst hade killen pumpen för att prestera men löpsteget var under all kritik och om jag inte missminner mig blev tiden 34:xx på Sätras tartan. Ett par månader senare hörde han av sig till mig och undrade om vi inte kunde träna ihop. Visst kan vi göra det sa jag och några dagar senare tog jag med honom på ett pass ute på Bogesund. Obanat, grisigt och lite för långt för honom men humöret var gott trots att bonken var nära. Ett år senare hjälpte han mig med draghjälp på ett fartpass och markerade genom att lätt hänga av mig sista kilometern. Det började hända grejer! Löpsteget blev gradvis bättre och tiderna likaså och de senaste två åren har utvecklingen absolut inte varit spikrak men tendensen att något riktigt bra är på gång har varit ständigt närvarande och igår hände det. Pers med 30 sekunder, en sjätteplats på SM och rejält under 30 minuter.

Ni som tror att det bara handlar om fysisk talang vet inte hur fel ni har. Det handlar om hängivenhet och klokhet. Att våga satsa, att våga bromsa, att inte krångla till det. Coach Alf har en stor del i den här framgången. Tillsammans är Enebybrojos ett ruskigt bra team som känner varandra utan, detta kombinerat med fina kunskaper i fysiologi och ett brinnande intresse för löpning.

Hängivenhet och klokhet.

Här diskuteras inga konstiga dieter eller andra märkliga trender utan det handlar om att få ihop vardagen samtidigt som man jobbar hårt. Vardagen för nästan alla svenska löpare även på elitnivå är samma vardag som för oss andra. Det är inga gräddfiler på något sätt. I Lasers fall till exempel att behöva flytta fyra gånger de senaste åtta månaderna. Hur mycket energi suger det inte att hoppa runt på det sättet? Under ett par månader i vintras bodde han i mitt gästrum mer eller mindre i kappsäck. Månader som jag alltid kommer att minnas med värme eftersom vi hann lära känna varandra bättre. Förutom att diskutera löpning in absurdum fick jag till fullo inse hur vis han är inte bara på det planet. En sann humanist med en skvätt av galenskap.

För ett par månader var Laser och Jeppe över på grillning och ett par öl och det skulle vara sista alkoholen för Laser före SM. Tyvärr gick inte träningen som den skulle för sistnämnde ett tag efter det. Om det sen var galenskap eller klokhet visste jag inte men med lite hjälp av Uhrbom utspelade sig följande händelse för en månad sen. Jag hade varit nere på västkusten och när jag kom hem på söndagskvällen satt en rödögd husvakt hemma i soffan.

– Vad fan har du gjort? undrade jag.

– Bakis så in i helvete!

Träningen hade gått katastrofdåligt den senaste veckan och Uhrbom hade förklarat att det var en brakfylla han behövde och hade själv ivrigt assisterat. Tanken var vad jag förstod att bryta den dåliga trenden genom att nollställa hela systemet på något sätt och Laser hakade på. Jag häpnade över hur grundligt dom gått in för uppgiften men bevisligen funkade det. Det i kombination med en liten nedjustering av träningsmängden. Igår kom beviset. Det var nog en reset som behövdes. Hur många andra skulle vågat sig på det?

Det här blev en kort och spretig uppsats skriven hög i ett glädjerus över att få se en vän lyckas. Jag vet vad det här betyder för dig kompis och jag är så djävla glad på ren svenska. Jag är helt säker på att utvecklingen fortsätter och jag hoppas att även sponsorerna får upp ögonen för dig så att du kan satsa med bättre förutsättningar. Enebybrojos är värda framgångar i många år till. Obey your master motherfucker!

 

DSC_0172Ha det,

Mackan

Annonser

Full funktion?

Jag har på senaste tiden tyckte att det är något som känns konstigt i löpsteget. Springer jag i hög fart flyter det bra men i allt långsammare än 3kp är det något som känns fel. Som om det bromsar lite. Jag har inte ont någonstans och jag kan uppenbarligen trumma på kvickt men allt det andra går för långsamt. Eftersom jag springer mina distanspass på känsla kan jag se att det går ett snäpp långsammare än normalt med normal känsla. När jag igår sprang 10×1000 meter med några farthöjningar blev det väldigt uppenbart. Jag vill inte slita för hårt under den här mängdveckan utan hade planerat att springa sju av dessa i tävlingsfart för milen och sen nummer fem, sju och tio i högre fart.

De första fyra gick så satans trögt. Jag var inte flåsig alls men det var tungt värre även om farten var inom felmarginalen. Jag var väldigt nyfiken på hur det skulle gå att öka på den femte men vet ni vad? Det gick alldeles utmärkt. Nu blev jag äntligen lite flåsig men farten gick upp rejält och steget kändes plötsligt avslappnat och bra. Sexan blev återigen trög när jag sänkte farten men den sjunde gick ännu fortare än femman. Två tröga på det och sen en sista repetition där jag återigen kunde flyta fram och fick betalt för det. Varför gjorde jag inte det på dom långsammare? Det släppte aldrig där trots att det borde gått lättare.

Men problem är till för att lösas så jag åkte till min husnaprapat Martin. Han vet precis hur min kropp ska se ut och han blev nyfiken.

– Du är liksom tiltad men inte som du brukar kunna bli. Intressant.

– Tiltad är jag, frågan är varför?

Han klämde, masserade och knäckte men jag såg ändå konstig ut. Faktum var att muskler och rygg såg ovanligt bra ut förutom att jag var lätt tiltad åt ”fel” håll. Men rätt vad det var hittade han en punkt som var öm som tusan. Jag är känd för att tåla smärta men när han pressade där gjorde det fasansfullt ont. Jaha, där var det. Det var bara att stå ut med smärtan och när det var färdigpressat såg jag ut som vanligt i kroppen igen. Det påverkade uppenbarligen benen men det var inte skapat av löpning utan jag blev förhörd om vad jag sysslat med den senaste tiden. ”Skrivit mycket?” Det kunde jag inte förneka och eftersom han har tystnadsplikt kunde jag tryggt berätta om planerna och fick bifall på att min idé var bra.

När jag promenerade iväg kändes det väldigt mycket bättre. Kroppen är lustig. Man trycker i ena änden och det funkar bättre i den andra. Det ska bli intressant att se om det går lättare nu. Det är något påfrestande när det inte flyter annat än i full fart för det blir väldigt korta pass om jag bara ska få springa avslappat på max.

Någon som jag hoppas har full funktion ikväll är Laser. 10 000 meter på SM och fan vad jag hoppas att denna genomsympatiske löpare får på hela skiten. Att vinna känns inte som ett realistiskt tips utan det tror jag Waller Olleräng gör, vilket också vore skoj, men ett bra lopp på den tiden han siktar mot är han väl värd. Det är många bekanta namn och sköna löpare i startfältet och jag hoppas det blir en bra tävling med fart från start. Den här videon är för dig Laser, den energinivån vill jag se! Kör så det ryker, jag och katterna hejar på avstånd.

Ha det,

Mackan

Men skjut mig

Efter en eftermiddag framför laptopen i altanskuggan kändes livet väldigt behagligt och jag hade inte ens den sedvanliga intervallångesten. Jag skulle bara fixa några ärenden innan det var dags och när jag klev ur bilen på parkeringen kom chocken. Det var ju snorvarmt ute i solen! Att biltermometern visade över 25 grader trodde jag berodde på att den stått just i solen men den sjönk inte. Det var med tunga ben jag promenerade och fixade det som skulle fixas och jag kunde inte för mitt liv fatta hur jag skulle få energi till att springa. Dricka kanske? Tänkte inte på det. Åkte i alla fall ner till Danderyds gymnasium och joggade iväg längs den klassiska gubbrundan.

Skjut mig!

Benen ville knappt röra sig framåt. Hela kroppen protesterade. Efter några kilometer hade jag jobbat upp en fin svett och det var med glädje jag såg att den lokala friidrottsklubben hade samlat en rejäl hord med ungdomar. Jag kanske skulle bli utslängd? Det passade mig utmärkt. Det som också passade mig utmärkt var att det faktiskt blåste lite uppe på banorna. Normalt sett skyr jag vinden när det är intervalldags men nu var den välkommen. Jag tar hellre behaglig svalka och lägre fart än obehag och hög fart. Träningseffekten blir ju densamma även om farten sjunker lite i motvinden. Humöret gick upp när jag fortsatte värma upp och kände att vinden faktiskt svalkade.

Dessutom hittade jag en sjukampstjej från Hässelby att snacka med och det var också välkommet. Hon körde tvåhundringar med gåvila och plötsligt  saknade jag inte sällskap längre. Även om jag inte springer samma pass som andra gillar jag känslan av att träna med någon annan och när jag drog igång funkade det ändå hyggligt. Inte bra men hyggligt.

Slappna av nu gubbe.

Jag visst att det var något som felade och under den tredje repetitionen satt det plötsligt. Jag slappnade av och då fick rätt muskler jobba. Farten gick upp ett snäpp och även om jag varken vill eller vågar dra på för fullt med väntande joggvila är det ändå roligare när klockan inte tickar lika långt. Efteråt kunde jag konstatera att jag hade mer fart i kroppen än vad jag någonsin hade väntat mig under uppvärmningen. Kroppen är konstig. Vädret är konstigt.

Fortfarande 24 grader när jag åkte hemåt med ett glatt humör. Jag fick ett bra pass och ett trevligt möte. Som bonus fick jag ytterligare ett trevligt möte på affärens parkering när jag handlade. Min barndomskompis Peppe och fru Jonna. Två människor som inspirerar! Just Peppe är i front på den här bilden och han om någon har fortfarande barnasinnet kvar. Fan vad mycket skoj vi haft sen vi började leka ihop i slutet av sjuttiotalet. Livet är ändå bra kul och jag tar tillbaka det där om skjutandet.

skanna0047

Ha det,

Mackan

F-O-P

När jag springer distanspass och börjar ledsna på att mala på har jag två olika taktiker. Den första är den mest uppenbara och det är att jag höjer farten. Fort är kul och långsamt är mindre kul. En naturlag. Annars kan jag lika gärna promenera. Men att alltid springa fort funkar inte i praktiken och då får man ta till andra knep och mitt andra knep är att börja räkna på min F-O-P, Fuck Off Point. För mig är det under distanspassen den punkt där jag kan promenera hem och ändå snitta passet under fem minuter per km. Nyckelordet här är kan eftersom det hittills aldrig hänt att jag utnyttjat den lilla förmån jag erbjuder mig själv.Inte nog med att det alltid känns lättare när jag vet att jag kan promenera hem om jag vill utan det bästa av allt är att jag kan ägna mig åt att räkna under en lång tid innan jag når min F-O-P.

Jag gillar att räkna.

Med en dåres envishet kan jag försöka räkna ut det på metern när baserat på aktuell fart och distans kvar. Sen när jag väl passerat den punkten kan jag harmoniskt springa på och njuta av vetskapen av att jag får gå. Om jag vill. I söndags på långpasset hamnade min F-O-P på ganska exakt 3,3 km kvar och det kändes finemang men jag utnyttjade inte promenadvalet då heller. Jag börjar undra om min lilla livlina inte mest handlar om att jag ska hitta något kul att räkna på men det känns som ett bra mentalt trick så jag fortsätter nog med det. Whatever makes you happy som det brukar heta.

SelfieHa det,

Mackan

Weekend Warrior

Förra veckan blev det en klassisk veckoslutskrigare och det funkade ju faktiskt. Att lägga 60 procent av veckans träning under två dagar känns lite ultra men oroa er inte. Jag spenderade inte mer än strax över fyra timmar på de 58 kilometer jag hann med och inga långa fikapauser. Bra fart och bra känsla men det var nära att det blev en väldigt kort helg. Jag hade inte hunnit mer än drygt två kilometer i lördags när en cyklist kom snabbt bakifrån och när jag kollade snett över axeln för att se var han var trampade jag snett. Foten vek sig ordentligt. Aj. Fördelen med att ha stukat den rejält tidigare är att även om det gör ont som satan just när det sker finns det inte så mycket kvar som kan gå sönder. Det ömmar ett tag och igår kände jag inte av det alls. Det enda jag kände var den varma solen och bristen på vind. Skönt på något sätt trots värmen och när passet var över fick jag äntligen bada. Så värt!

Vattnet blir svalare för var natt som går nu och bjuder kanske inte in till att ligga i en halvtimme men fräscht är det och det fick bli en simtur senare på eftermiddagen. Än så länge badar alla möjliga men jag misstänker att det snart bara är jag och ankorna kvar som badar nere vid bryggan. För jag tänker inte ge upp än på ett tag och det tänker inte ankorna heller. Jag har frågat.

???????????????????????????????

Nu väntar en bra vecka med mycket av allt och dessutom – om jag får bestämma – en av årets idrottsliga höjdpunkter men mer om det senare i veckan.

Ha det,

Mackan

Tankar om marafart

Igår var det dags för marafart igen och trots att det är nio veckor kvar till Frankfurt var jag lite nervös. Även om det kändes okej att springa i fredags tycker jag alltid att första passet efter att jag känt mig skum i kroppen är nervöst. Det är helt enkelt tråkigt om kroppen inte vill samarbeta. Jag har alltså fått oplanerad vila på halsen under veckan och är det något sketbenet inte gillar är det vila så det hade återvänt. Sketben light som jag väljer att kalla det numera. Det stör men hindrar inte. Men det störde mig att det kändes som om jag var rätt trött i benet bara av att värma upp. Om det känns jobbigt i 4:45 min/km finns det risk för att det känns jobbigt i tävlingsfart också och det gjorde det.

Jag springer ju dom här passen på känsla och känslan är svårare att bedöma när vissa muskler känns trötta från start. Då går jag på andning istället och hoppas på att resterande trötthet ska gå över. Om man har en tävlingsfart på milen på kanske 4:00 min/km men 5:30 min/km på maran låter långa marafartsintervaller antagligen störtlöjligt. Hur jobbigt kan det vara? I det fallet inte alls och dom blir helt onödiga. Springer man däremot maran 15-20 sek/km över milfarten blir det lite mer utmanande.  Testa att springa 15-20 km i den farten med korta joggvilor där du bara sänker farten kanske 30 sekunder/kilometer och låt passet vara runt 25 km. Det är både lätt och jobbigt på samma gång. Man ska hitta den där balansen där det är precis lagom jobbigt.

Igår var det lättare än förra veckan. Visserligen stack jag ut mitt på dagen i full sol men det var inte lika luftfuktigt och det gjorde skillnad. Visst tog solen och svetten rann rätt bra men jag hade inte samma törst och led inte av att inte ha vätska med mig. En del springer sina marafartspass där det är väldigt flackt och springer man en helt flack bana blir det rättvisande. Själv springer jag oftast på en ondulerad bana med många knixar. För jag vill ju kunna hantera knixar och backar också. Inte för att Frankfurt har mer än några få backar men dom tvära svängarna finns där och dom vill jag gärna kunna hantera för det stör rytmen.

Just dom rytmändringarna kunde jag hantera igår! Jag tror att jag prickade fartsänkningarna uppför väldigt bra och under den andra halvan fick jag upp farten utför. Det verkar fortfarande som värme och pollen håller farten nere men igår gick det 5-6 sekunder/km snabbare än förra veckan. Det är rätt mycket på en vecka och jag hoppas att det är en trend även om jag inte har några förhoppningar om att den ska vara linjär. Det bästa var att det inte bara var snabbare utan även kändes lättare och var längre. Det är helt min melodi. Nu ska jag bara jobba bort sketbenet igen och trampa vidare och om nio veckor kanske marafarten är där jag är helt nöjd. Om inte annat kommer mitt nya par Nike Flyknit Racer nästa vecka och bara det borde göra någon sekund! Det här paret har trots allt hängt med i snart ett år och gått en hel del mil.

20120925_175459

Ha det,

Mackan

Gillade läget och blev belönad

Man ska aldrig ta något för givet. De marafartsintervaller jag lovade att rapportera om gick åt pipan. Ja hela planen gick åt pipan. I stället för att leka löpare på kvällen fick jag ägna mig åt bihålor som tjocknade och lätt yrsel. Jag kan inte påstå att humöret var på topp för lika mycket som jag gillar planerad vila ogillar jag oplanerad dito.

Men det är bara att försöka gilla läget. Jag bombade på med nässpray och när jag vaknade igår var både skallebank och lätt yrsel borta. Ja vågade inte dra ut och springa fartpass men jag skulle i alla fall kunna jobba och det var trevligt. Kanske lite heshet men med en klient jag aldrig träffat tidigare spelade det ingen roll att jag inte lät helt som mig själv. En twist av Rod Stewart över det hela men det var ju coolt förr i alla fall.

Eftersom jobbet var inne i stan och startade i rusningstid valde jag att packa ner accesskortet men att försöka transportera mig till fots. Jag var sugen på att återuppliva den gamla transportsträcka jag sprungit hundratals gånger mellan Danderyd och Kungsholmen. Det visade sig att det gick fint så accesskortet behövdes aldrig och när jag sprang hem fick jag belöningen.

Runners high.

Jag tror baske mig att jag fick en runners high för första gången på länge och den kom som vanligt från ingenstans. Jag gled fram i bekväm distansfart strax under 4:30/km och njöt av en levande kväll. Folk sprang, paddlade eller bara fanns där i sensommarkvällen. Behaglig värme i den låga solen och med två kilometer kvar kom den. Den där obeskrivliga endorfinkicken. Jag tänkte på hur otroligt bra jag har det och hade jag haft full kraft i kroppen hade jag tryckt på för allt vad jag var värd. Nu nöjde jag mig med att bara slappna av lite mer i steget och glida den sista biten. Tack kroppen.

Idag blev jag belönad med att även hesheten är borta men jag kvitterar ut en säkerhetsdag och nöjer mig med lätt distans en dag till. Tålamod brukar löna sig i längden.

Bild 018

Ha det,

Mackan