Boston Marathon 2014

Jag märker att Bostonmaran nästa år finns mer och mer i mina tankar. Anmälan öppnar relativt snart och det är bäst att bestämma sig innan den öppnar, för platserna går fort. Att jag får en plats är det ingen tvekan om med tanke på att jag klarat kvaltiden med stor marginal så det handlar med andra ord bara om att ha bestämt sig. Fördelen med att bestämma sig tidigt är dessutom att då kan jag boka boendet tidigare också vilket ökar utbudet markant.

Varför skriver jag det här idag då? Jo, jag har nog bestämt mig. Ämnet har kommit upp i samtal med tre av varandra helt oberoende personer bara den senaste veckan och jag känner att suget är stort. Det är ingen självklarhet att få vara frisk och inkvalad varje år och dessutom vill jag hedra offren för det här årets terrordåd med min närvaro. Så får det allt bli. Dessutom har jag en känsla av att det blir en mild och fin vinter och då passar det finfint med en vårmara för att hålla igång träningen.

Nu är frågan bara vilka som ska med?

Bostonmaran

Ha det,

Mackan

 

Annonser

Blyvecka till ända

Det var väl inte direkt oväntat att sommarvärmen skulle slå till den här veckan. Jag hade intalat mig själv att jag är en värmekung men med facit i hand kan jag konstatera att jag är ingen hövding när kvicksilvret går över 25 grader. Veckans räddning blev att en dag blev sval och jag kunde få till ett riktigt kanonpass. Självförtroendet gick upp i topp där och jag ska försöka bibehålla det självförtroendet. Jag kan uppenbarligen springa riktigt snabbt, bara inte varje dag. Snackade med en kille nere på badplatsen idag som hade sett mig springa det passet och han konstaterade att det såg ut att gå riktigt fort. Jepp!

Efter den smärtsamma upplevelsen på ööööön tog jag det rätt lugnt i fredags och sen på’t igen under helgen. Gick upp i ottan igår och fick den geniala idén att springa 3x(10×60”/60”) med seriepaus på 5 minuter jogg. Det var fruktansvärt stelt till en början men tog sig hyggligt och jag kunde stämpla in nästan 21 km med snitt på 4:15/km inklusive uppjogg och nedjogg. Det är inte så illa med tanke på hur stor del av passet som består av vilojogg. Illa var det däremot att jag skulle få springa långpass med mörade ben. I djungelvärme. Det var ingen lek idag ute på Dödens Runda. Där det var lättlöpt travade jag på hyggligt men oj vad det hade växt upp på vissa delar av banan. Fick till och med promenera för att ta mig fram någorlunda säkert när undervegetationen närmade sig höjden av min bröstkorg. Ändå blev jag vid ett av de tillfällena liggande på rygg som en sköldpadda när mitt ena ben försvann ner i ett hål. Den delen av mig som tyckte det var fegt att gå blev därmed överbevisad om att det faktiskt var smart. Det var just på det här hygget. Samma hygge som på bilden nedan där Mårdhunden envist påstår att jag försöker ha ihjäl honom. Det bästa med passet var att jag fick se tre stora rovfåglar på nära håll och dessutom höll på att ramma ett rådjur. Hoppades att det skulle vara ett vildsvin men så tur hade jag inte.

IMG_0493

Hem kom jag till slut helskinnad och kunde logga in på 145 km den här veckan. Tre pass över 20 km och ett bra intervallpass är väl det som ger mig mest avkastning till hösten men det jag framförallt tar med mig är att jag kunde fixa nästan hela veckans planering trots djungelvärmen. Det har inte varit lätt men det ska det inte alltid vara.

Fun is for clowns.

Ha det,

Mackan

Suffer Island

När en av Sveriges snabbaste löpare frågar om man vill haka på och springa 90 minuter halvsnabbt på Lidingöloppsbanan är det omedelbara svaret ”javisst”. När undertecknad sen sätter sig ner och funderar på hur jobbigt det kan vara att springa sista 22 km av spåret på 90 minuter kommer han på att det kan bli skitjobbigt när det dessutom är djungelvärme ute.

Om vi backar bandet till gårdagen så var jag ute och sprang på eftermiddagen och hade underskattat hur mycket vätska jag förlorat på morgonpasset. Med fem kilometer kvar innebar det en smärre bonk. Det var ingen äkta bonk men kvällen ägnades åt att försöka återställa vätskebalansen. Jag hade kallt räknat med att jag skulle behöva gå upp på dass rätt snart efter läggdags men icke. Däremot vaknade jag flera gånger och var sjöblöt i pannan. Så var det med det återställandet.

Ändå kändes det rätt okej när vi tuffade iväg från Lidingövallen i lätt 4:30-fart. Visste stekte solen och svetten var påtaglig redan efter ett par kilometer men hur svårt kan det vara liksom? Första milen avverkades under snack på 43 minuter men det var inga roliga ben jag hade med mig i backarna. Efter ytterligare två ville Flåsmannen köra sista milen på runt 40. Det ville inte jag. Det var tydligt att jag inte lyckats återställa vätskebalansen och jag hade absolut ingen lust att totalvägga så han fick springa iväg.

– Du hittar va?

– Ja det gör jag nog.

– Nog? Följ bara markeringarna ordentligt.

– Det löser sig!

Det gick utmärkt i några kilometer men efter att ha mött någon sorts parkpickup på ett ställe såg jag inte längre några markeringar. Följ bara markeringarna ordentlig var det. Men jag såg ju inga! Bara att springa tillbaka och jo då, där var det visst en precis där jag mött bilen och den hade skymt markeringen. Lite bonusdistans men inte värre än att jag kunde leva med det. Sprang om en tjomme som såg mer död ut än levande i värmen och morsade på honom och någon kilometer senare var markeringarna försvunna igen. Det var dessutom efter en korsning och jag har inte sprungit banan sen 2005. Jag töltade på men det kom fan inte några markeringar. Nu började jag lacka ur och insåg att jag måste sprungit fel. Vände tillbaka och när jag kom till korsningen frågade jag en snubbe var banan gick. ”Där du kom från.” Jaha. Det var bara att vända igen och det var inte direkt min snabbaste kilometer. Ganska långt från snabbast.

Sen tog jag mig faktiskt framåt även om det kom ett nytt parti där jag inte såg en skylt på evigheter och nu var jag less. Jag var helt säker på att jag var fel men sket i det. Jag visste att det i alla fall var i riktning mot Grönsta och nöjde mig med det. Plötsligt såg jag golfbanan och Karins backe och minsann, var där inte en markering också. Jag hade visst sprungit rätt hela tiden. Sen lyckades jag nog springa fel på riktigt för den sista kilometern tog misstänkt lång tid och Flåsmannen påpekade att jag hade inte kommit ut från rätt stig in på gärdet. Det kunde jag leva med för jag var framme.

Inte gick det snabbt på slutet med vändorna jag gjorde men jag var framme. Det var länge sen jag svettades så här vådligt och det blev nästan ett långpass av den halvsnabba distansen. Blev jag sugen på Lidingöloppet? Ja det vette tusan. Då vill jag i alla fall ha lite bättre ben och mer svalka än idag. För idag blev jag slaktad av Flåsmannen ute i spåret.

LL_11

Ha det,

Mackan

Det är synd om oss i vårt överflöd

Det är synd om människan

Så avslutas en ledare i GT. Det är synd om i-landsmänniskan kanske det borde stått i artikeln som handlar om alla de paradoxala kostråd som kommer fram genom åren. Om hur vi knappt kan äta någonting med gott samvete längre.

Är det så illa? Kan vi inte äta någonting med gott samvete längre? Ja, ska man gå efter hur vindarna blåser för stunden blir det ett evigt hattande mellan fett och kolhydrater eller mellan fasta eller ett evigt tuggande. När allt kanske beror på att vi befinner oss i överflödets förbannelse. Hur sjukt är det inte att vårt stora hälsoproblem beror på att vi har så mycket mat att vi inte kan låta bli att överäta.

Ät, träna och var glad.

Ja svårare än så borde det inte vara. I teorin. I praktiken är frestelsen att äta mycket och att sitta stilla och njuta av livet uppenbarligen lite för stor. Lagom är inte mitt favoritord men åt vi lagom mycket, med bra råvaror och rörde på oss någon timme om dagen skulle det inte vara synd om i-landsmänniskorna. Då skulle vi kunna strunta i modedieter och inte behöva oroa oss för varken fett eller socker. De enda som skulle lida skulle vara bantningsföretagen och till viss del matindustrin som skulle få sälja lite mindre. Det är dock ett ”lidande” jag kan leva med.

Så enkelt men ändå så svårt. Själv tänker jag fortsätta med att äta det jag gillar och när jag gillar det. Då kan det åka ner en återhämtningsglassbåt genom gapet när jag känner för det utan att jag lider av dåligt samvete. Jag tänker då inte tycka synd om mig själv för att jag inte orkar följa den senaste kosttrenden. Jag tror att det räcker gott med balans. Mycket är skräp om man överdriver men väldigt lite är skräp i försumbara mängder. Alla är nog överens om att ett chips på kvällen omöjligtvis kan vara någon fara men att en påse varje kväll knappast främjar hälsan. Så enkelt men ändå så svårt.

Det svåra är att få folk att leva efter det i vårt överflödssamhälle.

20121231_210106

Ha det,

Mackan

 

När likstelheten släpper

Ingen har nog undgått att upptäcka att det blåser rätt friskt här på ostkusten. Med en löpares perspektiv på det hela skulle jag vilja påstå att det blåser så in i helvete här på ostkusten. Vad hade jag på schemat då? Intervaller. Intervaller med lite fart i. Inte någon mesig tröskelfart utan jag ville skrämma igång kroppen på allvar för det är farten som saknas. Spetsen. Och den spetsen blir gärna lätt trubbig när det stormar. Lunchpasset var lite för stelt för att jag skulle se fram mot intervallerna och det var nära att jag la ner projektet och kollade på film i stället. Sen kom jag på att jag har lovat att joina Flåsmannen på ett (för honom) halvsnabbt pass på torsdag och då var det inte läge att byta dag.

Bara att jogga iväg och jag var fortfarande lika stel. Vissa tangentbordcowboys påstår att man inte behöver värma upp och jag påstår motsatsen. I alla fall om man är jag. Just idag blev jag än mer övertygad om uppvärmningens förträfflighet för efter lite tänjningar och löpskolningsövningar började likstelheten ge med sig. Några stegringslopp på det och plötsligt kände jag mig som 20 igen. Ingen som helst antydan till Rigor Mortis. Avslappnat fint steg och dessutom gick det fort. Speciellt i medvinden. Där gick det jättefort. I motvinden var det bara att gilla läget och försöka hålla ihop tekniken så gott det gick sen fick farten bli vad den blev där och faktiskt sprang jag ändå snabbare i motvinden än vad jag trodde att jag skulle kunna göra i snitt. Vilken skillnad mot förra veckans stela och sega tusingar. Där ser man.

Något annat jag såg var glassbilen som jag sprang om under nedjoggen. Jag såg det som ett tecken att jag behövde glass och med en återhämtningsglassbåt i magen mår jag nu riktigt bra.

DSC00280

Ha det,

Mackan

Långpassmentalitet

Alla dessa långpass. År ut och år in springer jag mina långpass och så även igår. Det börjar närma sig maraton och då blir det oftast glesare mellan sällskapsrundorna. Av någon underlig anledning gillar de flesta inte att trycka upp farten mot slutet av långpassen och då blir jag själv. Och när jag blir ensam på passet sätts skallen på prov på ett helt annat sätt.

För mig är brukar det väldigt sällan vara problem under den andra halvan av ett långpass utan det är den första halvan som är seg. Så även igår. Vetskapen om att jag ska såsa runt någon timme eller två innan jag sätter fart gör att jag inte nödvändigtvis njuter. Tvärtom är benen oftast trötta efter veckans tidigare träning och det tar ett tag innan flytet kommer. Igår var det absolut inget flyt från start och jag segade på den första milen på 46-47 minuter i den kraftiga blåsten. Varje parti av motvind kändes mentalt nedbrytande medan livet kändes betydligt trevligare i medvinden. När jag fortfarande är seg och bara har kommit en mil av nästan 3,5 brukar jag undvika varje tanke på hur långt det är kvar och bara tänka på det jag avverkat. Redan är nyckelordet.

Redan – redan – redan.

Som ett mantra. Jag ser folk på stranden och tänker att ert val är att softa i sommarvärmen och på hur långt jag hinner springa medan ni ligger och pressar i solen. Mitt val. Jag tankar mental energi genom att känna mig lite duktig. Dessutom har jag nu fått upp värmen i kroppen och tröttheten från veckans tidigare pass börjar försvinna. Jag är inne på andra halvan och som vanligt blir både kropp och knopp gladare. Nu kan jag tänka både på hur långt jag kommit och hur kort det är kvar. Efter två mil börjar jag dessutom skruva upp farten ett snäpp och det känns bra. På något sätt är det nu jag kommer till själva träningen.

Med ens går tiden mycket snabbare och plötsligt är det bara sju kilometer kvar och då går jag upp i riktig flytfart. Eftersom det blåser så mycket blir kilometertiderna väldigt varierande men i snitt hamnar jag på rätt sida fyra minuter per kilometer. Då hamnar tankarna i Frankfurt och jag den varma känslan från den soldränkta huden sprider sig inombords. Det är inga problem att hålla farten och jag vet att jag snart har gjort ytterligare en bra insättning på träningskontot. Dom här passen är mentalt tuffa att genomföra utan sällskap men belöningen är något dygn av extra välmående förutom träningseffekten.

33,5 km blev det igår och jag vet att för varje sånt här pass ökar chansen till en riktig festhelg om knappt 14 veckor. Då vill jag vara precis lika glad som på bilden även om det snarare är vansinne som lyser i blicken. Vansinnigt glad kanske vi kan enas om?

Speglis

Ha det,

Mackan

 

Hundra dagar kvar

Don’t panic. But only 100 days left to the BMW Frankfurt Marathon!

Den härliga texten möttes jag av i min elektroniska brevlåda i morse. Något säger mig att kommunikatören, alternativt översättaren, i organisationen inte är någon psykolog. Till och med jag som faktiskt känner att jag ligger bra till i träningen undrade för en kort sekund om jag verkligen gjorde det. Jo då, det gör jag. Det räckte för mig att tänka tillbaka till gårdagens pass med Flåsmannen. Det var evigheter sen vi tränade tillsammans och vi hade bestämt att vi ska skulle ta ett lugnt pass på max en mil medan Falkenbergsexpressen tränade med ankorna i vattnet. Nu vet jag att lugna pass med Flåsmannen inte nödvändigtvis är det som andra räknar som lugnt men en stilla jogg skulle jag nog orka.

Vi skuttade iväg i djungelvärmen och jag noterade tidigt att jag var lite mer ansträngd än vanligt när jag pratade. Absolut inga problem att snicksnacka men det kändes inte heller riktigt som jogg. Men eftersom vi sagt att vi skulle ut och jogga fick det duga som jogg. Efter knappt 41 minuter hade vi klarat av ganska exakt en mil och det är just det som gör att jag inte har någon anledning till panik med 100 dagar kvar till Frankfurt. Kan jag springa och snacka i en fart strax över fyra minuter per kilometer i lätt terränglöpning har jag en fin bas att stå på. Det säger inget om någon milkapacitet men det var ett par snäpp lättare än maratonansträngning. Nu ska jag hålla mig hel, frisk och ren i 100 dagar fram till festen. Samt trimma till tävlingsvikten. Då lär formkurvan fortsätta att peka uppåt. Hur svårt kan det vara?

SommarspikesHa det,

Mackan