Träningsläger i norr

Nu är det nära. Om mindre än ett dygn sitter jag i bilen på väg mot polcirkeln och midnattssolen och det ska bli så skönt. Stugan, älven och bergen väntar på mig, det vet jag med säkerhet. En stuga som trivs bäst med folk i den, berg som trivs bäst när folk rör sig till fots och en älv som vill fiskas. Om en timme sticker jag ut på långpass och efter det ska milen tuggas i hög luft och låg luftfuktighet och där ska den sista grunden läggas för maratonträningen. Nu har jag i och för sig redan fuskat igång den med ett antal asfaltspass men jag tänker inte tugga asfalt uppe i Lappland. Det vore faktiskt direkt korkat när Porsifjällen ligger runt knuten. Mina underbara Porsifjäll som jag trampat i många år även om det nog dröjde till 13-årsåldern innan jag fick tillåtelse att springa längre sträckor ensam genom storskogen över berg och  älv med kartan och kompassen som enda sällskap.

Jag har alltså semester nu och det innebär även semester från bloggandet. Det enda som liknar jobb är att jag tar med mig en packe böcker att skicka om det skulle behövas och en adept med mig i bilen. En adept som ska smaka på två veckor av hårdträning. Där andra adepter får nöja sig med lite längre träningsplanering än normalt nu ska den här drillas dag ut och dag in. Oj vilken grundform det kommer bli i den lilla kroppen när veckorna är till ända. Roligt och tufft är ledorden. Till vår hjälp har vi alltså skog och berg men lägg även till en rödstybbsbana, ett tufft elljusspår och en slalombacke. Oj vad bra det här kommer att bli!

Men innan jag far iväg var det som sagt ett långpass på gång och det blir även idag 33 km och Dödens Runda. Det bör räcka för att jag bli av med springet i benen inför mer än 100 mil av bilkörning i morgon.

562841_10150971194448181_1831326999_n

Ha en trevlig semester,

Mackan

Annonser

En sista rundsmörjning

Snart beger jag mig till internetskuggans dal och han den där snabbe får flytta in i huset med katterna, men innan dess hade och har jag lite på agendan. Först ut igår stod att få mig en rejäl genomkörare på asfalt. 18 km distans varav sista milen i någon sorts snabb fart. Det fina med den sista milen är att det alltid blir ett bra diagnostiskt prov. Den är kontrollmätt och jag använder hellre den än olika miltävlingar för att se hur jag ligger till. Just igår var jag rätt seg i benen och hade det varit tävling hade det inte funnits en chans att jag ställt mig på startlinjen. Men nu var det diagnostiskt prov och då kan man också sätta upp lite mål. Jag visste vad jag drömde om, jag visste vad jag hoppades på och jag visste vad min skamgräns var. Det var ohemult svettigt redan innan jag var framme vid startpunkten och jag hade på känn att det inte skulle bli bättre. Det blev det inte heller.

Flåsmässigt kändes det helt okej när jag travade iväg och dessutom kändes det avslappnat och bra. Det kan vara schyssta tecken men det kan även vara tecken på att det går långsamt och mycket riktigt var det så. Vid första exakta passeringen efter 3 km låg jag mycket riktigt hela 14 sekunder efter förra veckans test. Brytkänslorna var starka när skamgränsen låg rejält i farozonen men jag bet ihop. Jag kanske är trögstartad just idag? Två lätta kilometer efter det men likförbannat fortsatte jag att tappa fart och var plötsligt 18 sekunder bakom. Det är rätt mycket att plocka in på andra halvan men jag kämpade på. Vid sju kilometer lönade sig kampen och jag var nu bara 15 sekunder bakom. Det innebar att jag låg precis på skamgränsen och nu fanns det inget att spara på. Jag var löjligt svettigt men kom bättre upp i steget och då ökade farten. Med en kilometer kvar såg jag att jag nästan hade kommit ikapp mig själv och med en ytterligare fartökning landade jag till slut nio sekunder bättre än testet åtta dagar tidigare. Inte vad jag drömde om, väldigt plågsamt men jag var nöjd. För kan jag springa så bra med en seg kropp är det faktiskt något att vara nöjd med.

Jag anade dock att en anledning till den sega kroppen kunde vara muskler som blivit lite väl stela så idag for jag till naprapat-Martin för att kolla upp det och få en chans att snacka lite fiske. Stelt var det och plågsamt blev det. Ja, inte fiskesnacket då utan massagen. Ben och rygg fick en rejäl omgång men det var skönt att höra att det var inget fel på mig annat än att det behövde knådas ut ordentligt. Nu är jag laddad och klar för tuff träning och en rejäl dos fiske!

Bild

Ha det,

Mackan

Mina två älskarinnor

Under nedjoggen efter vårens sista TNT-pass snicksnackade jag med Miranda och fick en fråga som faktiskt förvånade mig lite.

– Varför håller du fortfarande på med asfaltslöpningen?

– För att det är kul. För att det går snabbt. För att det är där man får mäta sig med dom snabbaste löparna.

Men jag är fortfarande fundersam över frågan. För mig är det så självklart att jag håller på med både terräng- och asfaltslöpning och jag skulle inte vilja skippa något av det. Under slutet av min terrängsäsong kan jag verkligen längta över att dra på mig racing flats och köra snabba asfaltstusingar. Få känna att underlaget svarar till 100% och att veta exakt på sekunden hur fort det går. På samma sätt kan jag efter ett maratonlopp längta ut i skogen efter allt det andra. Att inte ha en aning om hur fort det går och där inget steg är det andra likt. Varför välja när man gillar båda? Jag tror att det är en av mina drivkrafter i löpningen, att ha två ben att stå på där jag varierar och planerar efter humör. Förra året var den ursprungliga planen att sätta igång och bli snabb och effektiv på platt underlag från juni och framåt. Jag hann med några veckor av det innan Outside hörde av sig och tyckte att jag kunde åka till Norge för att testa motbakkelöp i slutet av augusti. Plötsligt kändes det mer lockande och terrängsäsongen blev kraftigt förlängd och asfaltsapan fick en minimal dos innan maratonloppet. Så kan det bli men det gör att jag nog längtar än mer efter snabblöpningen i år.

Mina älskarinnor är charmiga på var sitt sätt och jag tänker fortsätta att låta mig förföras lite om vartannat. Den omätbara lockar alltid mer under pollensäsongen där jag ändå känner mig som jag är på ett konstant höghöjdsläger och den mätbara är väldigt charmig när jag på nyckelpassen får kvitto på att det händer något. Vårskrud och höstskrud får jag nog kalla dom. Just nu är det mellanperioden då jag på träning försöker att tillfredsställa båda två och strunta att jag inte kan räkna med att få några kvitton även om kroppen uppenbarligen sprätter till ibland. I gengäld blir jag på ett väldigt gott humör när det händer. Undrar om det tänker hända idag?

DSC00787

Ha det,

Mackan

Living easy, living free

Efter att ha betat av och svarat på den e-post som kommit in föregående kväll och fått i mig en rejäl kopp kaffe tassar jag ut i försommaren. Klockan står på 09:10, termometern på 19,3 grader och det är alldeles, alldeles lugnt i villakvarteren. Det känns nästan lite overkligt att det enda ljud som hörs är mina egna steg. När jag springer förbi skolan får jag nästan känslan av ”The Walking Dead”. Var är alla människor? Jodå, där kommer faktiskt en bil rullande och där borta går en kille. Dom ser inte ut som zombies heller så allt är nog i sin ordning. Solen smeker min bara rygg och det här är känslan jag älskar. Det här är sommar på riktigt. Men jag vill ha vatten och styrk kosan ner mot Värtan. En stund senare finner jag vattnet och kan tassa fram längs den spegelblanka Östersjön.

Nere vid gamla F2 sitter ett gäng beachvolleyspelare och vilar och jag märker hur jag råkar driva upp farten så jag lugnar mig igen. Morgonjogg heter det. Inte morgonsnabbdistans. När jag börjar närma mig Pont förstår jag att sommaren är här på riktigt eftersom jag möter en äldre man i lederhosen. Jag tittar ner mot mina splitshorts och inser att jag är utklassad stilmässigt.

Stilknockad.

Jag skyndar mig snabbt förbi så att ingen annan ska se hur mycket stiligare den äldre mannen var och funderar på om jag måste införskaffa ett par egna i höst. Jag är rätt övertygad om att Baddaren är helt med på det.

Nu blir jag snart tvungen att lämna Östersjöns svalka för att ta mig åt rätt håll igen och genast blir det varmare. I Rönninge By är det full fart med ponnys och småtjejer. Snacka om glädje. Själv blir jag dock mer och mer sugen på det där badet jag ska få och att komma in i skuggan så jag ökar på farten. Trots frånvaron av frukost är det lätta steg nu när det inte är långt kvar och när jag passerar Skavlöten kommer jag nästan ikapp en tjej. En tjej i långa svarta tights och svart tröja. Jag låter det vara osagt om jag utklassar henne i stil men jag utklassar henne i funktionsenlig klädsel. Såvida hon inte förbereder sig för Marathon des Sables eller något liknande.

Nåja, det är hennes val och jag vänder i stället blicken mot det fåtal som badar. Oj vad det ser skönt ut men om tio minuter är det min tur och jag tassar vidare. På den södra sidan om sjön är det som vanligt skugga under lövverket och nu är jag snart framme. Svetten rinner ändå om mig trots den relativt lugna farten och när jag kommer fram till bryggan har jag svårt att hinna få av mig skorna snabbt nog. Vatten! Glider omkring i det som en bättre gråsäl och slås av hur skönt det är. Ett bad om dagen i en svensk sommarsjö borde instiftas som en mänsklig rättighet. Och anklig. Men var är ankorna mina? Inte en enda syns till idag.

Bild

I brist på anksällskap och avkyld glider jag upp på bryggan igen och springer den sista biten hem för att få mig en kraftfrukost i skuggan på altanen. Det här är livet.

Ha det,

Mackan

Slutfirat

De senaste tre veckorna har gått i firandets tecken. Tre födelsedagar inom den närmsta familjen, en fyrtioårsskiva och som avslutning midsommar. Jag är svår på tårta och godsaker när det bjuds tillfälle till det och det har blivit många tillfällen de senaste veckorna. Trevligt, gott och skoj med allt firande men kanske inte optimalt för formen såvida man inte räknar rund som form. Men nu är det slutfirat för den här perioden. Semester står för dörren och semester för mig är inte att dricka paraplydrinkar utan att tillbringa ännu mer tid utomhus och gärna i rörelse. Det ska sparkas på bollar, springas bland kullar och fiskar ska både fiskas och ätas. Mellan det vill jag väldigt gärna läsa böcker i solen men det är lite svårare att räkna med om man ska tillbringa tiden i Sverige. Och det vill jag. Nordisk sommar är för mig helt oslagbar och det ska mycket till för att jag lämnar norden så här års numera. Bättre att spara det till när det kalla och obehagliga kommer. Den här tiden är helt underbar och även om det är slutfirat på ett tag är det inte slutnjutit än på länge. Åh vad jag älskar sommaren!

Bilden Tibor tog igår efter träningen kan nog ses som ett bevis på att jag än så länge har njutit mer i rörelse än på beachen. Men det kommer nog.

tubsockanHa det,

Mackan

 

Stolt medarbetare

Outside har varit en favorittidning i många år och till slut fick jag chansen att göra ett jobb åt dom och det är jag ruskigt stolt över. Vad skrev jag om? Fjällöpning! Senaste numret har tio sidor på det temat och jag fick äran att åka till Norge och skriva om det, lite om England och historiken kring bergslopp. Yay! Mer än så tänker jag inte berätta utan ni får läsa själva. Jag vet inte om tidningen ligger på hyllorna än men i min brevlåda kom den för någon timme sen.

Bild

Ha det,

Mackan

Tio saker ni kanske inte visste om mig

Eftersom jag blir ett år klokare idag kanske jag skulle passa på att berätta några gamla historier. Vissa tycker att man alltid ska blicka framåt, själv tycker jag att man kan titta både genom vindrutan och i backspegeln. Det är trots allt det som hänt som format oss till vilka vi är idag. I dagens titt i backspegeln håller jag mig till händelser som hände under den första halvan av mitt liv. Det som hänt sen dess får jag väl berätta om när jag går i pension.

  1. Jag började fiska innan jag knappt kunde gå. Mina första öringar fick jag som fyraåring i Tjeuresape när pappa rodde drag med mig. Min första röding på drag fick jag i Petsaure med draget ”Bingo” och min första gädda fick jag i Luleälven tillsammans med Fingal. Jag tror det var på en Toby.
  2. När vi bodde i Ludvika och jag var 4-5 år gammal gick jag i kyrkans barntimma. En dag vill prästen tala med min mamma om min gudstro. Jag hade frågat honom om alla hade en mamma och pappa. ”Ja, det har dom.” Vem är då Guds mamma och pappa? ”Nja, Gud har inga föräldrar.” Men då kan inte Gud finnas! Efter det togs jag ur kyrkans barntimma.
  3. Som liten var jag oerhört kinkig med maten och när jag började första klass vägde jag inte mer än 17 kg. Men jag var snabb.
  4. Jag lade det mesta av veckopengen på LP-skivor redan i fjärde klass. Allt var frid och fröjd med Elvis och Abba tills pappa av misstag köpte Ugglas ”självmordsplatta” till mig i julklapp. Det var något han ångrade.
  5. Jag är väldigt förtjust i vampyrer och har varit det så länge jag kan minnas. Jag påverkade även min lillasyster så till den milda grad att hon en gång inte vågade komma in i huset när hon kom från skolan för hon tyckte att jag såg vampyrlik där jag stod som fastfrusen i dörröppningen.
  6. Jag har varit med i teatergrupp och till och med skrivit en pjäs som vi till slut fick spela upp på lärarhögskolan. Sen blev jag blyg i tonåren och tappade allt intresse för att stå framför en publik. Det gick över.
  7. Jag lödde ihop min första dator som 15-åring och började försöka programmera egna spel. Det går idag knappt att föreställa sig hur dassiga dom var. 16 kb ram. Hu.
  8. Jag har åkt ambulans två gånger och bägge gångarna har det varit hyggligt självförvållat. Jag skulle kunna skylla på otur men i så fall var det förtjänad otur.
  9. Jag har hoppat naken från tians hopptorn. Ett råd till er andra som vill testa samma sak, håll ihop benen.
  10. Jag har fått 220 teknologer att ställa sig upp och applådera mig under föreläsning. Anledningen? Algebraföreläsaren trodde att man måste använda matriser för att räkna ut ekvationssystem enklare. När han frågade om någon kunde lösa det ändå räknade jag ut alla okända variabler i huvudet. En hel sal reste sig och gav mig stående ovationer och föreläsaren var minst sagt förbluffad. Jag gillar problemlösning.

235_16485445898_2949_n

Ha det,

Mackan