TEC – åskådarens perspektiv

Det är nog ingen som rör sig i långlöparkretsar som missat att Täby Extreme Challenge, TEC, gick av stapeln under helgen. Eftersom skogarna ser ut som dom gör för tillfället hade arrangörerna valt att dra om banan. Förbi mitt hus. Självklart blev jag glad över det eftersom det skulle innebära att jag kunde hjälpa till lite på mitt eget sätt. Tävlingscentrum i all ära men när man springer långt vill många att det händer lite mer än att man passerar en punkt med folk en gång per mil. Så jag beslutade mig för att koka saft och bjuda på hejarop och något varmt. Eftersom de första timmarna sällan är någon kris så valde jag att vänta med min hejarplats till eftermiddagen och ägnade mig åt att springa några varv med löparna först.

När jag såg att alla hade passerat ut på andra varvet drog jag på mig skorna och sprang efter. Strax innan Skavlöten kom jag fatt den första av mina bekanta, Daniel, och slog följe. Jag anpassade mig efter hans tempo och vi snackade på fram till Löttingelund där vi hittade Peter i en buske. Nu var det hans tur att ta del av min svada och han konstaterade att jag drog nog upp farten. Hoppsan. Så jag skuttade vidare och hittade Sonny inne i skogen och han verkade gärna vilja ha sällskap en stund så det fick han. Efter ett tag studsade jag iväg igen och hittade Ellen inne i Gribbylund och sällskapade några minuter innan hon konstaterade att jag hade för mycket spring i benen. Fort var det gjort så var jag ikapp Jan-Erik och Cecilia och dom undrade om jag inte skulle vara pacer i natt. Jag svarade på varför och det tog inte lång tid innan dom själva också konstaterade varför. Jag blir lite för ivrig för ultratempo.

Upp till varvning och där stannade jag och jiddrade med Micke en stund innan jag sprang ifatt dynamiska duon igen som dock skickade iväg mig när dom upptäckte att det gick för fort efter några hundra meter. Sen sällskapade jag med några nya bekantskaper innan jag satte fart tills jag var ifatt Charlotta. Hon blev jätteglad och vi sprang ihop ända in till varvningen. Hon visste inte om hon skulle springa alla 16 milen utan resonerade som så att det var lika bra att pinna på medan det kändes kul och bra.

Efter varvningen lämnade jag henne och blandade sällskap och pep till okända med snabbare löpning. Knivsta-Mackan passerades strax innan jag kom ikapp slutsegrarinnan Annie och henne sprang jag med sista kilometern in till min sista varvning. Hon verkade urstark och det märktes att hon hade bestämt sig. Hon tröttnade dock på mitt jidder och bytte ut mig mot Dave Grohl så jag sprang ifatt segraren på halva distansen i stället. Han var väldigt prat- och löpglad så jag fick en fin resa hela min sista bit innan det var dags att bli saftblandare.

Resten av dagen och början på kvällen blev en rent social tillställning. Jag och grannen Pierre satte oss på varsin sida av gatan och hejade och fick så småningom sällskap av en del andra, inklusive Baddaren. Vill ni läsa mer om just den delen av dagen går det att göra på hennes blogg. Saften tog slut och jag kokade ny tills vi kände oss både kalla och trötta och packade ihop. Jag vågade inte ha grejerna framme under natten utan blev tyvärr tvungen att ta ner kontrollen fram till morgonen igen då jag ställde fram ny varm saft och även drog ett pepvarv på banan. Den ende löpare jag såg var en glad man från Hongkong som till slut kom in på drygt 29 timmar. Cirka 2½ timme innan hans flyg hem till Hongkong gick. Vilken kämpe!

Fan vad skoj det var när det kom löpartävling till Täby. Men om två månader är det dags för min egen tävling här i skogarna och då ska jag mobilisera fullt engagemang! Tack alla löpare som kom hit och förgyllde vår tillvaro.

Ha det,

Mackan