Vem ska vi tro på?

Jag hade tänkt skriva om chipstuttar, gryende form eller en fantastiskt duktig liten träningsgrupp men det gör jag inte. Jag väljer efter gårdagens UG att återigen skriva om dopingen. Janne och hans kompisar tar upp ett för idrotten viktigt ämne och för mig var det självklart att se programmet och jag blev rätt besviken. Jag hade hoppats att dom skulle gräva djupare och komma fram med något som hade mer substans. Dom byggde ett helt program på två saker, ett enda testprotokoll samt statistik över snittvärlden på blodprov under nittiotalet. Det senare visar att i snitt var många skidåkare säkert dopade som troll under nittiotalet.

Säger det något om individerna? Nej.

Det är som statistik om vad som helst när man gör kurvor och grafer över hur det ser ut i snitt. Medelsvensson. Att medelsvenssons vikt gått upp de senaste åren betyder inte att du eller jag gått upp i vikt. Och att blodvärdena var höga under nittiotalet var ingen nyhet.

Testprotokollet då? Ja det är förvånande att dom lyckats få tag i det. Men det är synd att dom väljer att springa runt och konfrontera enskilda idrottare baserat på bara det. Ett enda protokoll taget med portabel utrustning. Tänk om det enda protokollet är en förfalskning? Tänk om det var tjall på utrustningen den dagen? Kanske dåligt kalibrerad? Nej, jag tycker inte att det duger för att hänga ut namn. Trodde UG att någon skulle erkänna baserat på det protokollet? Den finska dokumentären tyckte jag med all önskvärd tydlighet att ingen erkänner förrän dom är fullständigt överbevisade. Det finns för mycket att förlora på det.

Jag tycker att det är viktiga frågor. Jag tycker att frågorna ska ställas. Men 15 år senare? Även om nio av tio konfronterade är skyldiga så hur ska vi veta vem den tionde är? Den stackare som talar sanning när alla andra blåljuger. Ska man göra det dom gjorde i programmet vill jag att dom fiskar fram bevis. Riktiga bevis. Finns det inte det tycker jag det är bättre att man gräver i nutid eftersom de som höll på för 15 år sen inte har en chans att rentvå sig nu. Dom har bara sitt ord och vem ska vi tro på.

Hur ska det skötas då? Ställ de obehagliga frågorna. Se till att förbunden inte kan hålla tester för sig själva. Sätt alla misstänkta ordentligt under luppen. Men gör det med de som är aktiva nu och låt inte ett enda förbund eller proffsliga smita från ansvaret. Har du lite tid över tycker jag att du ska läsa Bill Simmons syn på saken. Det handlar inte om skidor men det handlar om doping i amerikansk proffsidrott.

Janne och gänget lyfter en fråga och det är bra. Det är väldigt bra. För dom ställer frågorna och det gör inte sportjournalisterna. Bra resultat,  fantastiska formtoppningar och osannolika återhämtningar från skada ifrågasätts inte öppet. Bakom kulisserna snackas det men inte öppet. Läsarna vill läsa om framgångssagorna och inte ett ständigt ifrågasättande. Vi vill tro på idrottens ideal för hur intressant blir idrotten om vi misstänker allt och alla hela tiden? Vi vill bländas och förtjusas. Jag bländas själv av det men hela tiden gnager det i mig över vilka som är rena och inte. Men så länge jag bara tror håller jag namnen för mig själv.

Sverige

Ha det,

Mackan

Annonser

Fartlekstisdag

När snön försvinner kommer löpglädjen tillbaka – gammalt djungelordspråk. Skog trumfar det mesta så i stället för att ge mig ut på återfrusen dagsmeja igår morse styrde jag kosan mot skogen. Där rådde som vanligt lugnet men det var ingen fluffsnö kvar ens på de små stigarna – bara mer eller mindre packat knöggel – så det blev inte så harmoniskt som jag ville. Svårt att slappna av när fötterna vickar åt alla möjliga håll. Som vanligt på första passet efter vilodag dessutom väldigt segt till en början. Så är det att vara så sjukt gammal som jag är. Tur att det går att kompensera med ett visst mått av visdom.

Visdom kan till exempel vara att inmundiga raggmunkar med fläsk i sällskap av min vän kommunisten. Det ger energi till att ge sig ut på asfalten i stället för skogen så innan solen hann gå ner stack jag, med magen full av raggmunk, ut och gjorde vägarna osäkra. Jag var slug och valde ett varv som i och för sig är långt ifrån rent från snö och is än men där den andra halvan borde vara betydligt bättre än den första. Är det bitvis livsfarligt underlag är fartlek det naturliga valet som kvalitetspass så det valde jag. Visdom. Fartlek på snö, asfalt och vissa inslag av blankis. Där det var asfalt var det dessutom rätt mycket lösgrus. Lösgrus tillhör väl inte heller favoriterna men det trumfar is och snö tio gånger av tio. Och bevisligen gick det att springa väldigt mycket fortare på det!

Det är svårt att veta hur lång tid det kommer att ta att springa en runda när man gör det som fartlek. Jag hade en förhoppning om att dunka mina 11 km på 49:30 inklusive uppvärmningskilometrarna men jag hade tur. iPoden valde att slumpa fram några långa låtar under farten och ett par korta återhämtningslåtar och då gick det ett par minuter snabbare än planerat. Detta trots myrsteg i en del kurvor och backar. Jag har nämligen ett mål att jag inte ska ramla och slå mig den här vintern och ska jag lyckas med det gäller det att inte chansa. Visdom. Det innebär att snittfarten blir lägre men träningseffekten blir nog ändå högre för det är jobbigare att bromsa och accelerera än att bibehålla en jämn fart. Så är det med det. Jag genomförde ännu ett pass utan att vurpa och för första gången på länge fick jag bli trött i benen på rätt sätt. Det var rätt muskler som fick bli trötta. Trötta, inte slitna. Bra skit som vi säger här i det lilla gula huset. Bra skit säger vi när vi tittar ut genom arbetsrummets fönster och ser hur det droppar.

20130227_092130

Ha det,

Mackan

En bra recension betyder så mycket

En sak har jag lärt mig det senaste året och det är vilken effekt bra recensioner har på mig. Jag blir så otroligt glad. Med ett ”ordinarie” yrke som civilingenjör kan jag lova att jag är inte bortskämd med spontant beröm, eftersom det är en värld med väldigt lite av den varan. Man löser sina uppgifter och funkar grejerna som dom ska är alla glada men det är inte nödvändigtvis någon som säger något. Eller någon kanske säger något men det är svårt att bedöma om dom kan bedöma jobbet. Ingen tittar under huven för att se hur det är gjort och man får vara nöjd med vetskapen om att man gjort ett bra jobb. Det är en vetskap som kan göra att jag känner mig väldigt nöjd eller stolt. Men inte sprudlande glad.

I torsdags fick jag bli spontant glad av mitt jobb igen. När jag kom hem från lunchlufsen låg senaste numret av Topphälsa i brevlådan och när jag läste rekommendationen av min bok i tidningen blev jag så där sprudlande glad. Det kanske handlar om bekräftelse eller så har det att göra med mitt romantiska förhållande till böcker. Alla recensioner jag läst och alla tips jag själv tittat på genom åren. När någon sen recenserar det jag skrivit hoppar det till i hela kroppen av glädje om dom tyckt om och förstått det dom läst.  Topphälsas recensent hade gjort det och hon uttryckte det på ett sätt som gjorde mig väldigt glad. Så glad att torsdagens eftermiddagspass gick för fort och det fick benen lida för i ett par dagar men det var det värt!

Topphalsa

Om man kan överanvända ordet glad har jag nu gjort det med råge och så får det vara. Jag håller nämligen med Tommy och inte Percy.

Ha det,

Mackan

Jag är här i mitt lappmögel

Så nära men ändå så långt borta. När jag tittar på tiodygnsprognosen känner jag hur nära plusgraderna är. Så nära den bara asfalten är. Men ändå så långt borta. Efter att under gårdagen lekt vallhund mellan duktiga adepter var benen något trötta när jag tassade iväg på min Willysrunda. Det känns kallt till en början och för att inte halka runt för mycket i mina Tarther får jag försöka slappna av så mycket jag någonsin kan. Skovalet var inte det bästa men jag ville springa i skor som är sköna för fötterna snarare än för bra grepp. Våren är nära men i nuet bättrar det varken på frysande lår eller halkande tassar. Ändå känns det mentalt så väldigt mycket lättare att veta att det kanske bara är några dagar kvar. Eller en månad. Men jag vill hellre tänka att det bara är frågan om dagar. Skulle det inte bli det är det ändå närmare till våren när nästa vecka börjar. Eller veckan efter det.

Jag tassar vidare med försiktiga steg. Möter en ung tjej med fint löpsteg och självklart hejar jag och hon hejar tillbaka. Nu fryser jag inte längre och för varje steg jag tar närmar jag mig den punkt där jag får svänga upp längs Turebergsvägen och på den är det ren asfalt. Nej inte på trottoaren, men på vägen. Efter knappa halvtimmen och nästan två kilometer av uppförsbacke är jag där och då är det nästan som att vara hemma. Visserligen är det fem kilometer hem men nu kan jag studsa fram och tillbaka mellan vägbana och trottoar och då går farten upp och tiden flyger fram. Dessutom orkar solen nästan titta fram och kalla ben ersätts av varma ben under fuktiga långkallingar. Det är visserligen tungt på sitt sätt men mina ben gillar att vara varma. Helst av allt solvarma men det här får duga.

Plötsligt är jag hemma i Viggbyholm igen och här lyser asfalten med sin frånvaro. Jag är här i mitt lappmögel igen men snart är det ersatt av asfalt och gult gräs. Våren vinner alltid i slutändan och när det är så här nära har jag inte svårt att motivera mig att göra mina mil. För snart ser det ut så här längs min favoritrunda. Sol, grönska och vatten. Precis som jag vill ha det när jag får bestämma. Fram till dess tuggar jag på med ett inre leende.

DSC_0283

Ha det,

Mackan

 

Harlem Shake

Harlem Shake sprider sig som en löpeld runt världen och jag både fascineras och ler. Funderade på om jag och katterna kanske skulle kunna spela in en egen variant? Nä, det är nog ingen bra idé. Men det var inte därför jag skriver utan jag vill dela med mig av föregångaren till Harlem Shake. Norrmännens vackra film från Trondheim från förra året som jag tror gjordes för att locka besökare till staden. Jag gillar Norge och den här är så underbart fånig och mina smilband åker upp mot öronen varje gång jag ser den. Det var väl ungefär ett år sen den började cirkulera och när andra delar med sig av Harlem Shake slänger jag in filmen på de juckande norrmännen. Den var före sin tid.

Gör jag en film så blir det en sån här. Kanske juckandes på mina favoritrundor? Idag var dock ingen bra dag för filminspelning i snålblåsten. Usch vad otrevligt det var ute trots att jag höll mig i skogen mest hela tiden så jag sparar det till våren som snart är här. Snart.

Ha det,

Mackan

TNT – Dynamite

Jag kunde inte hålla mig från att slänga in en musikreferens efter gårdagskvällen. Efter att Miranda och Eric kört en synnerligen effektiv övertalningskampanj med syfte att få med mig som ledare inom Team Nordic Trail, TNT, tackade jag för några veckor sen ja. Det är ingen hemlighet att jag gillar att springa i skogen och min tveksamhet hade snarare att göra med att det är ett åtagande över en ganska lång tidsperiod. Men nu är jag med och igår kväll var det dags för löpcoachutbildning på PT-School. Kul att äntligen få se de andra ledarna och intressant att få höra hur tankarna går om den tid vi har framför oss. Det kommer att bli jättespännande att dra igång om ett par veckor!

20130218-215642

Jag tycker att det var en väldigt bra kväll och Jonas som höll i utbildningen var minst sagt erfaren av att träna andra. När det handlar om ren löpning kan jag inte påstå att jag lärde mig något nytt men det var väldigt intressant att höra om ledarerfarenheterna av större löpargrupper. Jag fick några nya infallsvinklar och aha-upplevelser på andra grejer jag redan gör men som jag inte aktivt tänkt på. Visst leder jag grupper redan idag men det är en mer behändig storlek och då går det att leka vallhund för att hålla ordning på alla. Det är heller inga problem med att hinna ge alla individuell återkoppling i dom små grupperna vilket absolut kommer att bli en utmaning i en större grupp. För mig som är något av en ansiktsdyslektiker kommer det att bli en utmaning bara att hinna känna igen alla. Undrar om det går att tvinga folk att alltid ha på sig samma löparkläder? Jag är i alla fall helt övertygad om att det här kommer att bli något bra. Det verkar vara ett jädrigt bra ledargäng med olika erfarenheter och eftersom vi ledare kommer att få chansen att sätta vår prägel på passen kommer den mångfalden säkerligen ge mycket för deltagarna. Mångfald och kompetenta ledare i kombination med ett alltid närvarande energiknippe i form av Miranda blir en framgångsfaktor för givande och roliga pass under den säsongen som kommer. Och nu är vi dessutom mer formellt utbildade till att ta hand om alla glada löpare.

Ha det,

PT-Mackan

Books: Feed Your Head

1991 körde MTV en kampanj för att få folk att läsa mer och den hette precis som rubriken. Träning av kroppen i all ära men skallen måste få sitt också. Det som händer i min skalle när jag läser är att mina tankeprocesser kommer igång på allvar. Vilka tankar som kommer i skallen beror väldigt mycket på vad jag läser. Ibland väcks minnen till liv, ibland är det fantasin som drar igång på alla cylindrar och ibland poppar det upp en massa idéer. Allra bäst gillar jag kombinationen av att läsa och träna. När jag läser föder jag skallen med indata och när jag tränar behandlar jag den information jag tagit in. Ja kanske inte under ett hårt intervallpass men däremot under skräpmilen. Det roliga är att det finns så mycket olika sorters litteratur som kan ge mig något och jag tänkte bjussa på vad jag läst den senaste månaden.

Bok-SimsonDet har alltså blivit två deckare i helt olika miljöer, en löparbok och två biografier om ämnen som intresserar mig. Deckarna skapar bilder i min skalle om miljöerna dom befinner sig i och retar hjärnan till att luska ut hur gåtans lösning ser ut. Peter Robinson fick mig som vanligt att längta till England. Jag gillade båda två. Det är inte den hårdkokta typen av kriminalare utan det går i ett lugnare tempo och det gillar jag. Jag gillar de hårdkokta killarna som Jack Reacher också men då hellre på stranden än i vintermörkret.

Biografin om Steve Jobs väckte oerhört många minnen till liv från den delen av mig som varit en elektronik-/datanörd sen jag var ung och gav en inblick i hur en väldigt speciell man fungerade. Den boken skulle jag verkligen inte vilja ha oläst. Hans förmåga att skapa något som folk inte visste att dom ville ha är riktigt häftig men jag skulle blivit galen om jag hade jobbat under honom. Jag gillar att skapa mervärde och ifrågasätta det som en beställare önskar men han gick 17 steg längre! Hans besatthet för detaljer och att allt var antingen svart eller vitt var något i hästväg.

Metallica då? Ja den väckte många minnen till liv från mitt rock-jag. Väldigt många minnen. En otroligt intressant inblick i bandets utveckling och jag har lyssnat på deras plattor precis hela veckan. Både i bilen och i arbetsrummet. Fan vad bra dom var. Blev dessutom påmind om en massa annan bra musik som jag hade glömt och inte minst fick jag veta att dom gjort en cover på ”The Wait” av Killing Joke. Det visste jag inte och den covern gillade jag helskarpt.

Sist men inte minst läste jag något träningsrelaterat, om Alan Webb och hans träningskompisar. Jag var kanske inte så imponerad av hur den var skriven men innehållet gillade jag verkligen. Den behandlade både träning och tävling och eftersom jag hade noll koll om den här delen av Webbs karriär kunde jag knappt slita mig från den. Så där fick löparnörden i mig en fin dos och gav mig även lite att fundera på.

Nu är min skalle välmatad med nya intryck. Är den fullmatad? Inte en chans! Det finns en bokvärld som aldrig sinar. Ibland är det bra, ibland är det mindre bra men det väcker förhoppningsvis nya tankar och idéer och är för det mesta väl investerad tid.

Ha det,

Mackan