Först ut: Burbage Skyline

Som jag skrivit tidigare fixar jag ett tävlingsläger till England under våren. Jag känner mig redan otroligt peppad och eftersom jag tänkt beskriva de två lopp jag ”kan” för de som ska med är det lika bra att göra det redan här och nu.

Först ut är Burbage Skyline som är ett race på 9,3 km med totalt 366 meter av stigning. Tävlingscentrum mitt ute på landet vid en ensam pub/värdshus, The Foxhouse Inn, en bit sydost om Sheffield och byter om gör man ute på parkeringen. Sen ser man till att inte glömma sina säkerhetsnålar för det här är ett ”no pin race” som arrangören uttryckte sig när jag frågade om dom förra året. Starten går knappa kilometern från puben och det gäller att vara med från start. Det är ett relativt stort lopp (4-500 deltagare) och starten går på en liten stig och det gör att det gäller att vara med om man vill springa de första två kilometerna på stigen och inte bredvid i den stökiga och sugande terrängen.

burbage_race_route

Det börjar med en raksträcka och sen snabbt ner för en rätt brant utförsbacke och över en bäck innan vi springer upp för en brant bäcksida. Sen är det svagt utför i sumpig terräng fram till två kilometer och det är där loppet börjar på allvar. Den första stigningen är på ganska precis en kilometer med cirka 10% i lutning och det är tufft. Förra året låg jag på för hårt fram till stigningen och fick se mig passerad av många löpare trots att jag är rätt duktig uppför. Där väntar en kilometer av teknisk löpning uppe på en platå. Många stenar att hoppa över och det är nästan som svensk fjällterräng med fast underlag vilket passade mig som handen i handsken. Återigen gäller det att anpassa farten för när den är avklarad ska man upp för väggen mot Higger Tor. Det var tuff i dubbel bemärkelse, tuff vägg och en tuff utsikt. Den goda nyheten är att den är inte så lång.

burbage_profile

Nu skulle man kunna tro att man fick vila men då ska man springa utför och det riktigt brant och om det är blött även lerigt. Britterna studsade förbi mig som bumbibjörnar eftersom jag hade slarvat med att träna i lång brant utförsbacke. Ska man klara av att frikoppla hjärnan från resten av kroppen får man se till att öva innan. Försiktighet kan vara bra men då får man kompromissa med farten, bättre om det går både snabbt och säkert.

Efter det ska man in i ett litet skogsparti och över en bäck och sen går det stadigt uppför i nästan två kilometer och det är två långa kilometer. Jag tror att det är bra att vara lite defensiv i början av stigningen för det blir mindre lutning i den andra halvan av backen och då är det bra att ha ben som kan jobba. Är man helt rökt när man sen når banans högsta punkt kan man varken njuta av den fina utsikten eller stå på utför. För nu är det utförslöpning hela vägen in till mål och har man kvar något i benen går det att springa riktigt fort. Det är bitvis ganska teknisk  löpning och när jag sprang här 2012 tappade jag flera placeringar eftersom jag inte orkade springa med bra teknik. Det kändes helt enkelt för osäkert och det blev jobbigt trots den fina utförsbacken. Eftersom det inte finns några markeringar om hur långt man har kommit fick jag dessutom en rejäl överraskning när jag sprang runt en krök och upptäckte att målet låg jättenära. Jag kan inte påstå att jag klagade över det!

Väl i mål blir det sedvanligt eftersnack och vill man kan man med fördel ta en pint öl och äta inne på värdshuset där tävlingscentrum ligger. Precis som det ska vara och drygt tre månader sitter jag där och myser efter ett härligt race. Du hänger väl med?

burbage_runners

Foto: Tim Riley

Ha det,

Mackan

Annonser

Pannben

Jag hittade min tisha från ÅEC 2004 och jag läste nyligen i en jämförelsestudie från förra året som handlade om smärta hos idrottsmän och kom att tänka på uttrycket ”PANNBEN”. När vi uthållighetsidrottare snackar om det brukar vi ofta mena att vi inte ger upp. Att vi fortsätter trots att kroppen skriker efter att stanna och ska man prestera på toppen av sin förmåga är det nog ett måste. Kroppen vill stanna men huvudet ser till att den fortsätter. Inte är det pannbenet som sköter den processen men det låter skojigare att skrika det än att skrika ”HJÄRNA”. Har vi mindre ont eller tjockare pannben eller är det något annat som gör det? Det som gick att läsa i studien var att man hittade inga signifikanta skillnader i smärttröskel mellan idrottare och icke-idrottare men däremot på förmågan att tåla smärta. Vi får alltså ont lika snabbt som alla andra men vi klarar av att hantera eller ignorera smärtan.

Pannben.

Jag har oräkneliga gånger fått frågan ”Gör det inte ont nu?” eller ”Känns det inget?” av naprapater och massörer. ”Jo tack, det gör det”, svarar jag oftast. Det är klart att det gör ont men det försöker jag helt enkelt ignorera. Jag koncentrerar mig på vad jag gör och då känns det lättare. Associerar som det så fint kallas. Det är precis samma sak jag gör när jag springer under andra halvan av en tävling. Mitt sätt att hantera den hemska känslan är att räkna mellantider och beräknade sluttider baserat på snittfart, nuvarande fart eller någon skamfart. På det viset håller jag skallen sysselsatt men är ändå inne i det jag gör. Jag är helt och fullt i nuet. Vissa andra försöker ignorera smärtan genom att tänka på allt annat än det dom håller på med och det verkar också fungera för många, dom dissocierar. Funkar jättefint för mig att titta på annat och ta in omgivningen under första halvan av loppet när det snarare handlar om obehag än smärta men sen blir det till att associera för fulla muggar.

20130128_135522

Att jag tror att det är effektivera glömma smärtan genom att fokusera på det man håller på med är för att idrottare inom kontaktsporter verkar enligt studien vara allra bäst på att hantera smärtan. Något säger mig att just den detaljen smärtar för de uthållighetsidrottare som tycker att fotbollsspelare mest ligger och gnäller. Men ska man hålla fokus på att göra mål samtidigt som någon sparkar på dig gör man nog bäst att koncentrera sig på hur man ska dribbla, snarare än att känna efter när någon precis gav dig en lårkaka. Att glömma smärtan genom att lyssna på fansens sång funkar nog inte heller så bra när bollen ska smekas in i krysset. Tror jag. Är man väldigt inne i det man gör går det nog att tåla rätt mycket. Sparkar man däremot foten i dörren hemma gör det omedelbart väldigt ont.

Vän av ordning tänker nog att en maratonlöpare ska hantera smärta under längre tid än till exempel en fotbollsspelare men jag undrar jag. Håller man på med kontaktsporter har man ofta en hel del som gör ont sen den senaste träningen eller matchen. Så visst finns pannbenet även hos handbollsspelare eller fotbollsspelare men vad jag vet används inte det uttrycker särskilt frekvent i den världen.

Ha det,

Mackan

Ett skitpass

Efter lördagens löptur bestämde jag mig för att det var nog inte ostens fel att jag mådde illa föregående helg. Det känns bra i själen, ostälskare som jag är. Magen kändes lite konstigt hela förra veckan och jag hade inget riktigt kräm i kroppen. Det var någon odefinierbar smärtkänsla i magen under de kortare passen och när jag gav mig ut på en något längre runda i lördags var det inte längre odefinierbart. Det var i allra högsta grad definierbart.

Jag lallade iväg i en temperatur som inte längre gav känslan av fimbulvinter. Jag lallade iväg i snabba skor i hopp om att kunna lägga in några fartökningar. Jag lallade iväg och kände till en början en lite odefinierbar känsla i magen. Den försvann men det var tydligt att det inte fanns något vidare kräm i kroppen. Det var inget jag hetsade upp mig för utan bestämde mig för att just bara lalla runt och få några kilometer i benen. Men så vid åtta kilometer kom det ett välbekant hugg och muller i magen.

Skit.

Jag tror att de flesta löpare kan den känslan. Hjärnan gick på högvarv och jag funderade på alternativplaner. Jag var nu en bit hemifrån men kom på att strax innan milpasseringen kunde jag ta tåget hem. Med stor möda tog jag mig ner till Roslags Näsby och missade precis ett tåg.

Skit.

Vad som saknades i lämpliga tåg kompenserades dock med tillgången till en kinakrog och där fick jag låna toaletten. Tack, tack, tack för det. En nödställd löpare fick en lösning på ett synnerligen akut problem och nu kändes världen betydligt ljusare. Minnet är bra men kort och det kändes inte som någon mening att korta en fin löptur utan jag lallade vidare på den bestämda rundan och det förflöt bekymmersfritt i ganska exakt 4,5 km.

Skit.

Det var bara att tvärnita och stå blickstilla och låta mullret verka ostört. Sprang 65 sekunder och sen tvärnit igen. Många lördagsflanörer ute och tättbebyggt område gjorde att jag hade ingenstans att ta vägen och nu ville jag bara teleportera mig hem. Jag kom att tänka på det Flåsmannen berättade om hur en av hans unga löparkompisar nyligen hade löst en liknande situation genom att helt sonika sätt sig bredvid gatan men det ville jag verkligen inte. En kvinna hade undrat vad han pysslade med och han hade svarat något i stil med:

– Det ska du skita i kärring, jag skiter.

Skrattade lite för mig själv och konstaterade att nej, det var inget för mig. Vägen hem var lång men jag fixade det och sen var jag helt slut i kroppen under resten av helgen. Men nu är det en ny vecka och magen verkar fixa kaffe utan att grina så jag hoppas att det virus jag troligtvis haft i kroppen har stuckit någon annanstans. Jag känner mig pigg, det är härliga plusgrader ute och nu vill jag faktiskt träna på riktigt för det händer mycket roligt i vår och då ska jag vara stark.

EngWeb010

Ha det,

Mackan

Oj vilken dag

Tack för all respons! Flödet av kommentarer på allehanda sociala medier och i e-post var konstant högt under gårdagen och jag var rätt matt när jag framåt kvällen kunde slappna av på löpband och cykeltrainer. Det gläder mig att få det från både kända och okända personer. Någon insinuerade att jag tycker att vi ska leva i en konsensusvärld och det tycker jag absolut inte. Jag tycker att det skulle vara galet trist om alla tyckte lika. Respekt är däremot inte fel. Hursomhelst var det en rolig dag i mitt liv och lite extra roligt att se att jag fick toppa listan av mest lästa debattinlägg. Det händer ungefär lika ofta som Bajen vinner SM-guld i fotboll.

MestlästMen nu är det en ny dag och en skön lista av saker att ta itu med. Jag har bokat resan till England eftersom den första bekräftade anmälningen till lägret har kommit in. Det är min sköna polare G-Man som hakar på och i och med det är lägret i hamn. Självklart vill jag att vi blir ett större gäng men för mig är det viktigaste att det blir av. Än så länge finns det rum kvar i byn vi ska bo och jag hoppas att några till bestämmer sig innan dom tar slut. Med att det blir av känns görkul på ren göteborgska. Jag vill ha roliga mål att se fram mot och nu har jag det redan under våren. Vårsäsongens huvudmål var ju tänkt att bli LAMM men när det ställdes in får huvudmålet bli att springa bra i något av de här tre racen. Jag har inte bestämt vilket än.  Om någon bara vill stänga av kylan ska jag ut och träna, för löpband och bana bygger inga bergslöpare.

Återigen, tack för all fin återkoppling på det jag skrev, det värmer en hälsohest i kylan.

Ha det,

Mackan

Jag svarar i dagens Aftonbladet

På ett begränsat utrymme, men ändå utrymme, fick jag chansen att skriva en replik till debattartikeln om träninghetsen och idag gick den i press. Det känns skitkul att få in något i tryck i Sveriges största tidning. Det blev väldigt bråttom att skriva den och jag är kanske inte helt nöjd med alla formuleringar men andemeningen går garanterat fram ändå. Kanske läggs den ut på webben också.

20130123_102136Ha det,

Mackan

Vårens tävlingsläger

Planeringen är i full gång för vårens tävlingsläger med 100% inriktning på fell running. Jag outade informationen för mina 300 närmaste Facebookvänner förra veckan men alla mina vänner har inte Fejan och nu skriver jag lite mer om det här.

Idé: Sex dagar med löpning och bra öl i hjärtat av England, nämligen Peak District. Tre tävlingar att springa och resten av tiden fylld av valfria aktiviteter vilket kan vara såväl löpning som utflykter eller besök i Manchester. Två av tävlingarna har jag sprungit och den tredje är ny för mig. Vill man maxprestera kanske man står över någon tävling eller bara tar det lite lugnare.

När: Den första veckan i maj. Med avfärd på morgonen den 7/5 och hem på eftermiddag/kväll den 12/5.

Hur: Flyg till Manchester och därifrån hyrbil till boendet inne i Peak District. Vi har ett basläger i en mysig liten by som gör att vi lätt tar oss till träning och tävling i olika delar av området.

Tävlingar:

7/5 – Burbage Skyline. 9,3 km och 366 höjdmeter blandat med bäckpassager, träsk och i en fantastisk miljö strax utanför Sheffield. Så här skrev jag om tävlingen förra året. En tävling där jag har en personlig revansch att utkräva.

8/5 – Rainow 5. I den lilla byn Rainow i sydvästra delen av området går ett litet men mycket trevligt lopp på onsdagkvällen. Här får man verkligen träna på att inte bara springa utan på att forcera staket och murar vilket ger taktiklöpningen en helt ny innebörd. Jag skrev även om den förra året. Här är en bild från den tuffaste backen där vi kommer att springa uppför och inte utför som på bilden.

EngWeb013

11/5 – Mount Famine. En kort men tuff tävling i Hayfield som jag inte har sprungit. På åtta kilometer är den totala stigningen 564 meter och tro mig, det är mycket.

Jag driver ingen resebyrå utan min tanke är bara att planera, fixa boende på en och samma ort för hela gänget. Jag guidar och tipsar om fell running samt håller allmänt ihop resan och för det tänker jag ta ut en liten extra peng. Alla bokar flyget själv men ska vi kunna dela på hyrbilar betyder det att vi måste synka den biten. Det funkar inget vidare att komma ner i pris om alla har egna bilar även om det självklart går det också. Och vill man springa samma tävlingar men fixa allt själv så går det utmärkt utan min inblandning. Jag kan inte ge ett exakt pris förrän jag vet vilka som vill med och hur ni vill bo och hur många vi kan samsas per bil. Det här blir vad vi gör det till. En resa av löpare för löpare och med praktiska gränser för hur många vi kan bli. Grundplaneringen är max åtta personer.

Intresserad? Hör av dig till mig så fort du kan om du vill ha en plats och för vidare information, kontaktuppgifter hittas här.

Ha det,

Mackan

Hälsohetsen irriterar och berör

Ja då var det dags att diskutera hälsohets igen. I den ström av statusuppdateringar som vi dagligen exponeras för handlar många om träning. Andra handlar om småbarn, katter, surdegar eller heminredning, men om det är något som verkar irritera mer än annat är det träningen. Jag tycker personligen att det är bra att många tränar och tror att det är vettigare än att ägna sig åt heminredning och det är min personliga preferens. Andra tycker det är mycket roligare med skojiga bilder på katter eller bilder på vad dom har på sig just idag. Någon som uppenbarligen har irriterat sig rejält nu är Rebecca Weidmo Uvell som skrivit en debattartikel i Aftonbladet.

Om du inte tränar, helst löpning och allra helst till klassikern, är du ingen person. Du är lat jäkel utan karaktär som hellre frossar i fet mat och socker. Säkert röker du också och du kommer definitivt få dålig hälsa. Bli sjuk. Och kosta samhället en massa pengar. Alla vet ju att folk som tränar är piggare så du presterar garanterat sämre på jobbet. En dålig förälder är du också eftersom du inte är en hälso­sam förebild. Och du kommer att dö i förtid.

Jag måste säga att hon läser in väl mycket värderingar från statusuppdateringar hos oss som tränar. Visst uppmuntrar jag gärna till rörelse men det betyder inte att man måste göra något mer avancerat än att just röra på sig. Det betyder inte heller att de som inte vill röra på sig är sämre människor eller presterar sämre på till exempel ett jobb. Tvärtom kanske dom hinner förkovra sig inom annat och kan tillföra massor inom det dom intresserar sig för. Det är inte svart-vitt men visst, tillbringar man tiden framför tevens dokusåpor är det nog ett bättre val med en runda i spåret. Tycker jag. Det fina är att vi lever i ett fritt land med hyggligt fria val och jag hoppas att folk gör de val som de trivs med. Fast med tanke på hur en del verka störa sig på att andra rör på sig anar jag ett visst mått av dåligt samvete. Jag kan ha fel men det är väl inte jättesvårt att bara låta bli att läsa hälsoinläggen om man mår dåligt av det? Och så låter man de som brinner för sin träning fortsätta brinna för det. Jag tror att merparten brinner för det för att dom trivs med det och låt då folk göra sina klassiker utan att se dom som hälsohetsare. Dom råkar gillar det dom gör. Förhoppningsvis sporrar dom andra till att röra på sig och i våra stillasittande liv tror jag inte det skadar.

”Hopp galopp lilla hälsohest”, säger jag i mitt lilla hörn av världen och låter andra göra som dom vill. Till exempel skriva debattartiklar, för även om jag inte håller med tycker jag att det är roligt att läsa andras syn på saken. Världen vore bra tråkig om den bara innehöll en massa löpare med toppluvor och GPS-klockor.

Uppladdning

Ha det,

Mackan – som ska posta några hälsohetsande böcker till andra hälsohetsare nu