Helt galen prissättning

Slut på vadderade kuvert på kontoret idag och eftersom jag ändå behövde åka och handla i Arninge tänkte jag att det skulle vara smart att smita in på Office Depot. Smet in gjorde jag och sen smet jag ut igen med blixtens hastighet. Anledningen till att jag smet ut igen var att trots att det ska vara en specialist på kontorsvaror var det fasansfullt dyrt! Vi pratar inte om 10% dyrare eller 30% dyrare utan nästan 100% dyrare. Genom att åka några kilometer bort till CO tjänade jag sju spänn per kuvert. Jag blir fascinerad över hur man kan överprisa så fruktansvärt. Jag antar att det är så enkelt att dom som åker dit och handlar vet att allt finns på samma ställe och då utnyttjar OD det på ganska många av sina varor. I min enfald trodde jag att det skulle vara billigare att handla i en stor affär i ett industriområde med billiga hyror. Men uppenbarligen är det nästan halva priset i det fina köpcentret i centrala Täby. Ja ja, det är ju upp till konsumenten att betala vad man vill men till Office Depot återvänder jag inte.

Nu är tomteverkstaden i full produktion igen trots att tomten själv är något bakis. Det lär dock ha gått över tills i morgon och då blir det finfin fartlek. Någon som ska med? Med eller utan luva!

Bloggtomte

Ha det,

Sverker

 

Annonser

Snygga medarbetare

Jag såg att några redan hade skrivit om den här artikeln om att sex av tio arbetsgivare vill ha snygga medarbetare. Jag upphör aldrig att förvånas och kan inte låta bli att slänga in mina visdomsord i debatten.

Spring snabbt och skratta mycket så ser ingen hur ful du är!

Ha det,

Mackan

Framsteg

I brist på egna framsteg i löparspåren funkar det alltid utmärkt att glädja sig åt andras. När jag for till Sollentuna för att hålla löpträning igår visste jag att risken för att mötas av noll deltagare var rätt stor. Det blåste sate och det var snöblandat regn i luften men baske mig om inte två tappra själar dök upp. Med vetskapen om att skogen skyddar för ruskväder kändes det faktiskt rätt okej och mycket riktigt var det mysigt i elljuset. Inte en människa såg vi i spåren. Inte ens någon av de obligatoriska hundägarna. Det om något tydde på att det var nog rätt vidrigt ute trots allt.

Fartlek på programmet och det finns inget som passar bättre på ett kuperat elljusspår. Ja det kanske skulle vara backvarv då. Givetvis blir det något begränsat till kortare fartpartier när deltagarna är ojämna men det gör inget. Och jädrar vad dom sprang! Dom som var med igår är dom som varit flitigast det senaste halvåret och det går i princip att se hur förbättringarna sker för varje vecka som går. Det behövs ingen tidtagning för att se det utan det räcker att känna farten och titta på löpstegen. Det är väldigt tacksamt att lägga på fart och teknik för de som inte gjort det tidigare och i kombination med kontinuitet blir det finfint! Och finfint var det.

Med snöns ankomst är det dags att börja jobba på egna framsteg och ett sätt är att trampa upp Mårdhundsvarvet. Ska jag hålla den slingan öppen hela vintern är det lika bra att börja idag! Så här såg det ut i min skog för ett par år sen. Hör ni inte av mig inom den närmaste framtiden kan ni leta efter mig mellan Rönninge by och Arninge för då ligger jag nog i någon driva eller bakom en gran.

Ha det,

Mackan

Tankar jag tänker

Morgonjogg  före frukost eller MJFF jag kallar det är nog den tid på dagen då min hjärna är som allra mest aktiv. Jag vet inte vad det beror på men associationsbanorna känns mycket snabbare och vassare än annars. Och ja, som sämst fungerar min skalle sent på kvällen. Sömn innebär en fullständig systemåterstart för mig och sen blir det bara sämre och sämre från det att jag vaknar till dess att jag sover igen. Som tur var kom jag redan på studietiden på att jag skapar mer oreda än vad jag tillför på kvällarna och ska det jobbas övertid är tidig morgon att föredra. Även om jag hatar att gå upp tidigt vilket gör det lite komplicerat. Men nu var det morgonlöpning det handlade om och inget annat. Det var verkligen ett kompakt mörker i morse men efter att ha drivit in en faktura och gått igenom den digitala brevskörden hade det faktiskt ljusnat hjälpligt. Regnet och blåsten var det ingen som ville stänga av men det är bara att njuta så länge det är blött och inte is på marken.

Sakta men säkert blev jag blötare och blötare. Knappt en människa ute i skogen eller runt sjön men bävrarna hade i alla fall haft fest i natt och fällt ett träd rätt över stigen. Det var duktigt gjort och precis där och då kom jag att tänka på vintern -79. Efter att ha smitit iväg med längdlagg till slalombacken, som sedan ersattes med att par rejält begagnade slalomskidor med skruvade stålkanter och läderpjäxor, insåg mina föräldrar att intresset för utförsåkning var genuint. Helt utan förvarning fick jag på julafton ett par riktiga slalomskidor och pjäxor. Elan. Samma som Stenmark. Jag minns så väl att jag trodde att julklappsutdelningen var över när dom sa åt mig att titta i garaget och där stod utrustningen. Utan att jag hade önskat mig det och jag som redan var nöjd och glad över de klappar jag hade fått.

Lyckan var fullständig men det var ett litet problem; vädret var under det jullovet likadant som det är just idag. Visst hade det hunnit komma lite snö som sedan förvandlats till is men det var någon plusgrad och regn. Precis som idag. Det hindrade dock inte mig och Krimma utan hans snälla mamma skjutsade oss till Ullnabacken och där var vi bra ensamma i ruskvädret. Men va fan, vi fick åka och det var det viktiga. Och idag när jag sprang var det just det minnet som var så starkt. Det var som om jag kunde känna hur vi stod där på parkeringens is och i vattnet med våra skidutrustningar.  Det blev uppenbarligen ett minne för livet. Ett kallt men ändå varmt minne.

Nu ska jag leka bokföringsnisse några timmar och försöka minnas höstlöpning i mysigare väder än dagens.

Ha det,

Mackan

 

Vem är egentligen lämplig för vad?

Jag fick av en slump idag veta att jag blev sågad som författare baserat på hur snabbt jag springer på milen. Eller rättare sagt sågades min lämplighet som författare av löparbok eftersom jag är en medioker millöpare.  Det är inte så att jag inte vet att jag blir varvad när jag springer mot dom snabbare löparna på banan men jag ser inte hur det diskvalificerar mig för att hjälpa och inspirera andra? Det känns inte särskilt roligt att läsa något sånt eftersom jag skrev en bok utefter mina egna erfarenheter och inte en bok för att få fram nya olympier. En bok om hur jag tycker att man kan träna som vuxen motionär. En bok där jag vill inspirera andra som startar om i vuxen ålder och visa att det går att utvecklas trots att det finns en massa annat runtom i tillvaron. En bok som vill ge praktiska tips för att hålla löpglädjen vid liv och hålla skadorna borta. Lite av själva idén med min bok är just att jag är ingen superstjärna på att springa utan en vanlig motionär med ett starkt intresse för sporten. Dessutom begåvad med en rätt bra analytisk förmåga och med erfarenhet av att starta om från noll i vuxen ålder.

I mitt tycke gör det mig rätt lämplig till att hjälpa motionärer på traven. I mitt tycke gör det mig kanske lämpligare att hjälpa motionärer i sin träning än någon som springer milen på 27 minuter och som aldrig gjort något annat än sprungit. Någon som aldrig haft känslan av att kondisen är nere på noll och vikten 20-30 kg för hög eller jonglerat balansen mellan träning och annat i livet. Någon som har en supertalang för att göra det dom gör.

Ja det här blev ett försvarstal men jag ville skriva av mig och skriva ner mina egna tankar för att få det ur mig. Alla har full frihet att tycka vad dom vill men jag tror inte att förmågan att hjälpa andra med löpning är direkt proportionell mot löphastigheten och jag vet att många har haft glädje av boken. Och jag är stolt över det jag gjort, tro inget annat. Extra stolt blir jag när Runners’ Store pushar för boken i sin stora annons i RW.

Böcker som inspirerar!

Nu ska jag skita i det här och vara nöjd med att jag gjort ett bra långpass idag. Visserligen i medioker absolut löphastighet men bra för att vara mig. Dessutom fick jag fika med två schysta backbrudar efteråt och det är inte dumt.

Ha det,

Mackan

 

PML – Post Marathon Legs

Som vissa kanske har märkt har det varit ett blogguppehåll. Det bara blev så men idag har jag tid, lust och ork att skriva! Dagens tanke är det som upptagit mina tankar varje gång jag sprungit på sistone, nämligen benen som inte fått känna på riktigt spring sen just innan maran. Min granne Pierre nämnde en bra sak och det är om det inte är kylan under maran som påverkat även efter. Och det var ingen dum tanke för senast jag hade ett maratonlopp som satt länge i benen var också vid ett tillfälle när jag frös mycket om benen. Det kan vara en slump men jag har samma känsla nu som jag hade under själva maran. Jag kan inte växla upp i hög fart. Det går verkligen inte! Det spelar ingen roll om jag vilat eller sprungit utan det går att komma upp i fart en bit under 4 minuter/km men inte alls som normalt. Jag kan ju springa (fast inte just nu) 400/600-ingar under 3 min/km och då ska jag tamejfan kunna växla upp i fart när jag vill och inte fastna på 3:50.

Nu ska jag väl erkänna att det är bara under tiden jag springer som det faktiskt stör mig och jag har haft mer än fullt upp med annat så den praktiska betydelsen av tråkiga ben är egentligen av rent akademisk karaktär. Det är inte så att jag har några tävlingar kvar i år och det kommer att släppa. Kanske idag, kanske om en månad. Men det vore roligare om det vore idag och inte på julafton. Medan jag väntar får jag glädjas åt att jag har i alla fall snygga ben.

Ha det,

Mackan

Du är inte dina prestationer

Visst är det en självklarhet? Du är du och inte dina prestationer. Oavsett om det handlar om att prestera på jobbet eller springa snabbt på banan. Det här är något jag brukar trycka på och då framförallt för de som sätter lite väl stor likhet mellan prestation och person. Tillvaron blir så bräcklig då. Men så läste jag något tänkvärt som min kompis Ola skrev igår.

Att vara löpare på dekis verkar påminna en del om hur det beskrivs att vara allvarligt sjuk. Människor slutar höra av sig och undra hur man mår. Man blir rätt ensam.

Det här var en jämförelse som jag verkligen känner igen. Presterar du bra får du massor av uppmuntran och grattis och det är ju bra. Men under en period av motgång blir det väldigt tyst. Som skadad löpare frågar folk i bästa fall hur du mår precis när du skadar dig men sen faller du snabbt i glömska hos de flesta och resten av världen fortsätter som förut. Det finns alltid nya som kommer och överträffar sig själva som går att gratulera och förundras över.

Är det någon som är förvånad? Nej antagligen inte. Men håll med om att det blir viss uppförsbacke när man ska försöka få folk att inse att dom inte är ett med sina prestationer. För det är dom fortfarande inte. Och det skulle underlätta om vi balanserar upp det något. Jag kan bara tala för mig själv men jag tar hellre mot stöd när jag är på väg att drunkna än när jag är så stark att jag kan vandra på vattnet. Jag kommer osökt att tänka på hur Carolina Klüft behandlats.

Gratta och heja när det går bra men glöm inte bort dina arbetskamrater eller löparkompisar när det inte funkar!

Ha det,

Mackan