Den korta analysen

Resan är över och det går att analysera mer eller mindre och jag väljer att analysera mindre. Jag visste att jag hade kort om tid på mig med förberedelserna och jag visste att jag inte hade haft någon fartperiod i benen. I stället hade jag nästan 19 månader av träning på annat underlag och det beroende på omständigheter jag inte rått över. De första två av dessa månader var självvalda men efter att sketbenet uppstod efter hundbettet har jag egentligen inte haft något val. Nu bor jag nära skogen och jag trivs bäst där så det har inte gått någon nöd på mig men det är skojigare att ha ett val.

Vart vill jag komma? Jo jag vill komma till att även om min nyfikenhet över hur snabbt jag kan springa maraton inte är stillad så är jag oerhört glad och tacksam över att jag kunde springa en asfaltsmara igen utan sketbensproblem. Och jag kunde träna för den problemfritt trots minimalt med asfaltslöpning under en så lång period. Det är bra det och lovar gott inför framtiden. Det fina med framtiden är att när det gått bra ser det säkert fortsatt bra ut framöver och har det gått mindre bra kan det ju alltid bli bättre. Nu har jag lagt en jättefin grund för vinterns träning och det ska bli kanonkul att dra igång när löpvilan är över. För det är bra att springa maraton i 4 min/km och det är ännu bättre att det finns reserver.

Paddington tog några bilder i söndags och här är dom. Konstaterar att jag ser rätt glad ut efter loppet!

Ha det,

Mackan

Annonser

Frankfurt Marathon 2012 – Ich bin ein eismann

Efter två timmar, fyrtionio minuter och tolv sekunder korsar jag mållinjen i Festhalle och utmaningen är över. Glädjen och lättnaden över att komma i mål var monumental men det skönaste av allt var nästan att få komma in och värma benen! Okej, att få stanna dom var väl kanske snäppet bättre, men jag tror ni förstår vart jag vill komma. Jag kom alltså i mål inom mitt väl tilltagna fartspann och då går det inte annat än att vara nöjd men jag ska ta det från början.

Jag brukar inte tävla på vintern eftersom jag blir så väldigt stel i låren men nu hade jag inget val. Dagen innan loppet vaknade jag till snöfall och det kändes bedrövligt när jag och Joey sprang iväg på det sista korta passet innan tävlingen. Trots långa tights och massor av kläder blev jag snabbt stel och den farten på 4 min/km vi höll kändes på ett sätt busenkel och joggmässig, men samtidigt som maxfart för hur snabbt jag kunde röra benen. Men på söndagen skulle solen komma fram och vinden bli snällare och jag försökte i Paddingtons sällskap dämpa ångesten över vad som komma skulle så gott jag kunde . Det gick sådär. Ångesten handlade inte om distansen och inte om förväntat resultat utan helt om hur det skulle kännas att springa 42 195 meter med ispinnar till ben. Nu vet jag.

På tävlingsmorgonen visade sig Frankfurt från sin allra bästa sida när man stod på insidan av fönstret. Där kunde jag dock inte stanna och med Paddington i sällskap jag mig ut för att värma upp runt ankdammen utanför hotellet. Påpälsad med flera lager kläder kändes det att temperaturen kanske till och med var på minussidan och det var riktigt kallt i skuggan. Däremot kände jag mig friskare än någonsin för att vara maratonmorgon. Det var som om jag glömde bort att  vara lopphypokondrisk och det var en befrielse. Tiden gick snabbt och jag hittade in i startfållan och till RW-Jonas. Paddington tog hand om alla varma kläder och önskade mig lycka till och nu var det snart dags.Trevligt prat i fållan gjorde att nervositeten aldrig riktigt kom utan jag kände att jag springer på känsla och det är inte mer med det. Inga kilometertider att ta hänsyn till utan bara att flyta med.

Pang och så var vi iväg. Det var mycket folk i vägen och jag fick chansen att beundra Jonas teknik att hitta bra luckor och det tog 500-600 meter innan jag kom ikapp honom och sen sprang vi och snackade de första kilometerna. Jag visste att han planerade runt 4 min/km till en början och det kändes väldigt lagom i min kropp. Benen var stumma som bara den men kroppen i övrigt kändes väldigt pigg. Vid 3 km kom Mattias ifatt oss och då gick farten upp något men det kändes helt okej. Kanske att jag gradvis skulle kunna höja farten? Visst gick det lite snabbare men allteftersom kilometerna rullade på kände jag att den obehagliga känslan jag hade i låren inte planerade att gå över. Höga hus ger mycket skugga och jag började nu tycka rätt synd om mig själv. Jag fattade att det skulle bli en lång dag. Lite som en 35 km lång sista mil. Även om jag verkligen jobbade med det positiva tänkandet kändes det mentalt jättejobbigt.  Men det fanns definitivt ljuspunkter.

När vi hade passerat milen kom en lång sammanhängande sträcka med solen i ögonen och oj vad det var skönt. Den obehagliga mjölksyreliknande känslan i låren var som bortblåst och farten var lätt att hålla. Dessutom var en fjärdedel avklarad och jag vet att distansen i sig inte är något problem. Men så sprang vi över floden och det blev skugga igen. På 30 sekunder var det ispinnar till ben igen och jag började med taktiken att ta en kilometer i taget. När en kille från IF Linnea kom ikapp mig vid 17 km var det väldigt välkommet och vi sprang och pratade i tre kilometer. Det var precis vad jag behövde! Även om han stack iväg efter två mil så kom solen och lagom till halvmarapasseringen  hade benen tinat upp och nu gick det jättelätt. Verkligen jättelätt! Jag hittade en klunga och känslan var hundra procent positiv. Vi kom tyvärr ikapp Joey och jag såg på långt håll att han var krokig och jag försökte peppa honom men märkte att han verkade bortom räddning.

Min väg hem såg betydligt mer positiv ut men baske mig om det inte kom ett skuggparti efter att vi hade passerat tillbaka över bron och pang sa det, hej ispinnar och hejdå klungan. Jag återgick till min taktik med en kilometer i taget och den fungerade över förväntan. När tre mil var passerade började jag bli nyfiken på om jag skulle bli tvungen att ta mig genom en hederlig maratonvägg någonstans framöver. Det var lite motvind här och där och jag märkte att det gick att spara energi om jag under kortare perioder sökte skydd bakom löpare jag sprungit ikapp. Så medan jag räknade ner mot 35,5 km var det egentligen inte jobbigare än det varit från start och när jag där passerade en ivrigt hejande Paddington såg det tydligen väldigt lätt ut i steget för mig.

För så var det faktiskt fram till den sista biten. Jag hade egentligen aldrig någon möjlighet att öka farten och hade nog knappt kunnat springa snabbare om det hade varit en miltävling. Men det var å andra sidan inte jobbigt i egentlig mening. Det kändes snarare som om jag var ute på ett vanligt långpass. Fram till den sista halvmilen! Då blev det hederlig maratonlöpning. Endast sex veckor av asfaltsträning och tävlingsskor på fötterna tog ut sin rätt och nu började benen skrika om att stanna. Korta partier av sol mellan husen lindrade men tog inte bort känslan av att kroppen ville stanna. Jag tappade lite fart men inte mer än att jag hade fina chanser att ta mig in under 2:50 och min egen lista. Jag fokuserade enbart på att försöka hålla flyt i löpningen för jag visste att då skulle farten vara fortsatt dräglig. Det var det enda jag brydde mig om och visst kändes det lättare av att jag passerade många löpare. Och på något konstigt sätt gick den sista biten (mentalt) lätt trots att låren skrek av smärta och plötsligt hade jag goda marginaler för att klara den tiden. Sista biten upp mot mässan var kort och lång på en och samma gång men rätt vad det var fick jag springa in på en röda mattan. Jag hade tänkt sträcka upp en näve i luften men glömde bort det i ren lycka över att få komma in i värmen och plötsligt var det över. Oj. Vad. Skönt. Mindre skönt att konstatera att en sena i foten var väldigt överansträngd och att jag nog hade sprungit med en liten bristning i låret under en lång bit. Det var mer haltande än vanlig efteråt om jag säger så men va fan, det är ändå löpvila efter säsongens sista tävling.

Det var en annorlunda upplevelse att egentligen aldrig bry mig om kilometertiderna förrän sista halvmilen. Det var en annorlunda – men inte angenäm –upplevelse att springa med så stumma ben under så lång tid. Men det var en alltigenom angenäm upplevelse att få göra comeback på asfalten. Det var nästan 19 månader sen sist och jag ska återkomma om det. Min nyfikenhet på vad jag skulle kunnat springa på med väder som passar mig bättre är inte stillad, men det är faktiskt av underordnad betydelse utan jag är tacksam för att jag fått springa ett maratonlopp igen. Jag tycker dessutom att jag genomförde loppet på ett väldigt bra sätt efter förutsättningarna. Och jag är väldigt tacksam för att jag fick en fin helg med det bästa av sällskap. Och sen sak ska ni veta, öl vid poolen efter ett maratonlopp smakar godare än gott.

Ha det,

Mackan – direkt från hjärtat

Km			Time
5			0:19:54
10			0:39:32
15			0:59:20
20			1:19:07
HM			1:23:27
25			1:39:02
30			1:59:12
35			2:19:40
40			2:40:17
42,195			2:49:12

Sista utrop Frankfurt

Med dagens marafartspass är all träning på svensk mark gjord för den här gången. Det känns nästan lite vemodigt eftersom resan mot målet är en så stor del i varför jag tävlar överhuvudtaget. Jag älskar det här och jag hade faktiskt glömt hur roligt det är att maratonträna. Att planera för något och sen exekvera det jag planerat har en tjusning som verkligen lockar mig. Nu är det färdigplanerat och nästan exekverat. Jag har gett mig själv chansen att komma i bra form och baske mig om jag inte har lyckats. Nu är det grädden på moset som är kvar och jag hoppas verkligen att jag kan njuta av den. Idag svarade kroppen verkligen bra och det gick faktiskt lite för snabbt och inte för långsamt. Benen sprätte iväg i 3:30 på den första och likaså tyngsta kilometern och det var ju inte riktigt meningen, men jag borde fattat att det var något lurt nära uppjoggen gick i 4:25/km. Detta trots tre fina backar och et är väldigt sällan jag ens kommer under 4:45 på den för mig väldigt välbekanta sträckan.

Men nu har alltså kroppen piggnat till rejält även om pulsen under och känslan efter jag sprungit är av svag förkylningskaraktär. Luftrörens känsla under löpningen skvallrar också om att det är något som gnager. Men jämfört med de senaste två passen är det stor skillnad både under och efter löpningen och det är tre dygn kvar. Hypondri undrar ni säkert. Nej knappast. Min hypokondri brukar hålla sig borta fram till tävlingsmorgonen då den slår till med full kraft och det enda sättet att få svar på frågan om jag är dödssjuk eller inte då är att springa.

Nåväl, det här är sista blogginlägget innan det är dags för tävling och hur är tankarna då? Jag ska åka ner och kriga. Jag ska åka ner och ge det jag har under den andra halvan av loppet. Att jag allt jag har under den första halvan är nog inte särskilt genomtänkt utan där hoppas jag bara på att dagsformen gör att min känsla för rätt ansträngning stämmer överens med den fart jag vill hålla. Jag har absolut överfart för att kunna springa under 2:40 och jag har absolut uthålligheten för att stå distansen. Det har intervallpass och långpass visat. Långpassen i lite högre fart har dessutom gått lättare och snabbare än någonsin under karriären.

Mina bra dagar har jag dessutom visat att jag kan springa lätt och avslappnat i den fart som krävs för att springa under 2:40. Jag är däremot långt från säker på att jag är stabil på att göra det och dagsformen kommer att få avgöra. Jag är säker på att jag vågar gå för tider ner mot 2:38 utan att bonka om det känns bra men jag kommer inte tvinga mig att hålla någon speciell fart. Är det 4:05/km som känns lagom för dagen och inte 3:45 får det bli så. Men jag ska fan kriga för att hålla den fart jag ligger i under andra halvan! Självklart har jag flera tidsmål men även ett placeringsmål och jag hade hoppats på att känna mig så stabil i formen att jag hade kunnat gå ut och säga att jag ska ner under 2:40 med marginal. Men jag nöjer mig än så länge med att vara glad över att känna att den drömmen i allra högsta grad är levande  tre dagar innan tävlingen. Och drömmar det är viktigt för mig. Så jag drömmer om en tid och skriver ner några andra som kanske är mer realistiska. Nu kör vi!

Ha det,

Mackan

 

Det man inte har i minnet…

…får man ha i dagboken. Jag var lite sur igår eftersom det gick så segt och var så ansträngande att springa marafart. Fart som var snäppet under den fart jag hade önskat. Men uppenbarligen hade jag ännu sämre minne än vad jag trodde att jag hade. Jag mindes klart att det här passet brukar vara tungt men när jag konsulterade träningsdagboken visade det sig att jag just på den rundan verkligen har radat upp tunga förberedande pass.  Ja nästan samma runda då. Som jag nämnde har jag ju dessutom adderat en tuff backe och ytterligare tre nittiograderskurvor per varv.
Nästa sak jag faktiskt verkar ha glömt bort (förträngt?) är att jag kört en ovanligt kort och intensiv maratonträning med en brant nedtrappning och då bör jag vara tyngre i benen närmare maran. Det var rätt roligt att läsa i min dagbok om en annan mara när jag var tvungen att göra samma sak. I träningsdagboken är det då tunga ben som notering på varenda pass den sista veckan och jag minns dessutom att jag kände mig sliten redan vid 12 km på den maran. Men sen lossnade det och jag slog personligt rekord med hela sex minuter. Det jag lär mig av det här är det jag redan vet; det är först under tävlingen man får reda på hur det egentligen står till med kroppen. Något annat man får reda på helt säkert under tävlingen är vädret. Prognoserna nu pekar på 5-6 plusgrader under dagen men nollgradigt vid start. Det blir till att plocka fram det mest värmande linimentet och sen hoppas på att ansträngningen och en stigande temperatur gör att benen klarar av att hålla sig varma. Vad det gäller kläder på överkroppen testade jag igår en gammal underställströja med vindskydd på framsidan men den blev alldeles för varm så det får nog bli någon tunnare variant och linnet ovanpå.

Då har jag fått skriva av mig dagens tankar och i morgon kommer det sista blogginlägget före maran. Och jag tänker känna mig lika frisk i morgon som jag gör idag. Och i morgon. Und so weiter. För på söndag ska den här läggas till samlingen!

Ha det,

Mackan

Tunga, tunga ben

För tre veckor sen sprang jag ett marafartspass dagen efter idrottsmassage och det gick allt annat än bra. Idag gjorde jag om det och även om Naprapat-Martin medvetet tog det lite lugnare med benen med tanke på helgens mara var känslan lika dassig idag. Nej, nu ljuger jag. Det var inte riktigt lika tungt men jag kände verkligen igen den hemska känslan även om farten den här gången var 12-13 sekunder/km snabbare än för tre veckor sen. Nu är ju inte tanken med massagen att det ska kännas underbart samma dag eller dagen efter utan att det ska vara precis lagom hårt för att få pigga ben till helgen.

Jag minns en gång då jag gick till massören en tisdag och jag skulle tävla på lördagen och glömde tala om det. Han tog i för kung och fosterland och det dröjde till fredagen innan jag ens klarade av att komma upp i maratonfart när jag prövade. Det stora problemet var bara att den gången var tävlingen på 10 km. Visserligen en C-tävling i min bok men det var synd att påstå att jag njöt av att tävla på milen och inte orka upp i snabbare tempo än halvmarafart. Så kan det gå.

Dagens känsla var alltså allt annat än bra och den fina och torra asfalten kändes snarare som underlaget på bilden nedan. Även om det nu är Flåsmannen på bilden så minns jag den dagen bäst som att jag hade fantastiska ben på mina intervaller. Dom benen vill jag ha på söndag! Pretty please with sugar on top?

Ha det,

Mackan

Fint ska det vara!

Gerne laden wir Sie deshalb zur Nudelparty am Samstag, 27.10.2012, von 13.30 Uhr bis 18.00 Uhr in die Festhalle ein. Dort haben wir für Sie und unsere Top-Athleten einen exklusiven Bereich mit eigener Essens- und Getränkeausgabe reserviert. Eine Begleitperson ist ebenfalls willkommen.

Jag är alltså inbjuden till att käka pasta med Makau och dom andra snabbfotade i en särskild avdelning av partyt och det är ju lysande! VIP är helt i min smak och jag ska se om det kanske går att utmana världseliten på pastaätande. Där borde jag faktiskt ha en chans.

Den lätta förkylningen är helt klart på väg att försvinna och trots svag huvudvärk igår  vågade jag testa att springa 40 minuter marafart och för säkerhets skull på rundbana. Ja, inte så kort som en riktig bana men jag modifierade en gammal variant på kontrollmätt runda till att bli drygt 3,5 km. Hur drygt vet jag inte riktigt så jag vågar inte gissa min exakta fart men det blev en fin övning i att få ner pulsen eftersom det kom en brant backe efter drygt två kilometer in på varje varv. Inte optimalt för känslan med den pulsrusningen men jag tror faktiskt att jag prickade in farten rätt okej med en puls som snittade på 12-15 slag under den puls jag har om jag faktiskt springer en mil och tar i fullt ut. Nu kände jag att det dessutom hade gått att växla upp ett par snäpp i fart och då är det roligare att springa. Men det var lite rossligt i systemet. En rosslighet som i princip är borta idag och jag har inga planer på att låta den återvända under den närmaste veckan. Om toppningen går som jag har planerat kommer benen vara fortsatt något sega i morgon för att på torsdag börja kännas väldigt springiga och sen hålla sig så.

Ha det,

Mackan

 

 

En oväntat bråkig kropp

Det är väl inte meningen att hela resan fram till målet ska gå helt smärtfritt? Nej gårdagen visade att så är det tydligen inte. När jag joggar iväg ut mot mina 10×3:30-intervaller går det oväntat segt och långsamt. Tar en snabb titt på pulsklockan och nej, där är det inga konstigheter, den visar lika låg puls som fartkänslan indikerar. Jag är helt enkelt väldigt trött i benen vilket förvånar mig. Visst har jag tränat hårt men jag brukar piggna till fint av en vilodag. Stelt och kantigt kan det vara men det här var något annat.

Lite löpskolning och det helt okej med rörligheten och vädret är grymt fint! Varmt och vindstilla och det känns kanonskönt med kortbrallor trots duggregnet. Allt borde egentligen vara perfekt för att det ska kännas lätt men det händer inget när jag sätter fart. Steget känns riktigt gubbigt och det är halt bland löv och lera men det är snarare sånt som brukar göra mig på gott humör. Och nej, humöret är det inget fel på. Det är bara det att inget händer och jag kommer på mig själv med att hinna springa och fundera på matematiska formler under intervallerna. Planen är i och för sig att flyta och springa lätt men riktigt så lätt kanske det inte ska vara. Pigg skalle men sega ben. Jag lyckas skrämma upp kroppen i ungefär halvmarafart men mer än så blir det inte och det kanske beror på att jag hårdmasserade benen med monsterrullen kvällen innan?

Det är inte så att jag behöver springa snabbare än det men det är ändå irriterande att inte ha den extra växeln. Irriterande var det också att jag under natten vaknar upp och är genomsvettig för andra natten i rad. Det försvann lika snabbt som det kom men jag sov betydligt mer än vad jag brukar göra så det kanske var något skit i kroppen trots allt? Förhoppningsvis försvann det i natt och jag har en dryg vecka på mig att få pigga ben. Nu har jag i alla fall fått ur mig mina tankar om det här och då kan jag övergå till att fundera på mer oväsentliga saker som tomtar och väder.

Ha det,

Mackan