Första intrycket av nya skorna

Skorecensioner är inget jag brukar ägna mig åt men jag har trots allt vid ett flertal tillfällen kallats ”Imelda Marcus” och det finns en anledning. Jag gillar skor. Löparskor. Dessutom vågar jag testa en hel del av det som kommer ut på marknaden. Ibland blir det fel och ibland blir det väldigt rätt. Den här gången vågar jag påstå att det blev väldigt rätt.

Ett intervallpass av det tuffare slaget på schemat igår och efter att ha matat katter och skor stack jag ut för att köra 12×1000 meter med 60 sekunder av stå-/gåvila. 300 meter in på uppvärmningen kom det första stora leendet och det var för att skorna kändes så jädra bra på fötterna. Trots att jag bara joggade fick jag ett riktigt skönt flyt i steget. Mycket bättre än med mina normala maratonskor. Just den fina passformen var det jag slogs av redan i butik. Dom sitter fan som handskar på foten och då har jag ändå inte ångat dom än för ytterligare anpassning till just mina fötter. Benen är trötta av all träning jag gjort den senaste tiden men det går ändå lätt på något sätt och jag sparkar igång intervallerna efter lite löpskolning.

Att springa fort på trötta och stela ben är en konst och under den första vändan går det inte speciellt snabbt och det är heller inte jobbigt på något sätt. Andra vändan går fem sekunder snabbare och nu börjar kroppen vakna. Fokus på flyt och det rinner bara på och när jag bara har sex stycken kvar börjar jag testa att försöka hålla farten de sista 400 meterna på varje vända också. De är nämligen svagt uppför på slutet åt bägge hållen. Ansträngningen går upp men jag är fortfarande långt från att bottna och med uppskruvad fart hamnar jag till slut på 3:19 på den sista vändan.

Skorna var det ja; dom funkade precis lika bra i alla farter och löpkänslan var fantastisk. Visst är dom lätta men det jag slås av är att Nike lyckats få till en lätt sko som har fullgod dämpning och som ändå svarar bra i alla farter. Nu testade jag ju inte hur den känns i de högsta farterna men det är inte där jag tävlar heller så det är skitsamma och får jag för mig att springa 1500 meter är det ändå spik som gäller. Utvärderingen kommer att fortsätta innan dom eventuellt åker på i Frankfurt men jag tror att dom gör det och jag tror att dom blir ett lyft jämfört med Lunarracer. Både när det gäller löpkänsla och inte minst grepp. För det här är en sula som greppar bättre än den och det har man nytta av i alla tvära svängar.

Ha det,

Mackan

Annonser

HSB Omsorg jagar nya kunder

Vi sätter dig och dina behov främst – därför är bred kompetens bland våra medarbetare och hög kvalitet på våra tjänster självklara.

Texten ovan kan man läsa på hemsidan hos HSB Omsorg. Det låter ju jättefint men i verkligheten är det kanske inte riktigt på det viset. Eller så gäller det bara deras befintliga kunder och om man skulle läsa på deras rekryteringssida kanske det skulle kunna stå.

Vi låter inget komma i vägen för oss i jakten på nya kunder

I förrgår när jag var ute och trimmade tävlingsfart var allt frid och fröjd. Jag hade just passerat några hejande barn vid Ellagårdsskolan och skulle passera vägen. Precis till vänster om mig har jag ett övergångsställe och på väg mot det kommer från vänster en bil från HSB Omsorg. Jag tittar åt det håller och ser att hon saktar ner för övergångsstället och  springer då över. Inte på övergångsstället utan någon meter bredvid och lägger då ytterligare lite avstånd mellan mig och bilen som nu är i princip helt stilla. Då ställer sig fanskapet plötsligt på tutan av någon outgrundlig anledning. Det är inte okej i min värld så jag vänder mig om och ger henne ett väl valt finger.

Och då brakar det loss! Hon rivstartar och kör efter mig på vänster sida i sin körriktning och på fel sida av en refug. Några tiotals meter från en skola. Jag känner den analkande faran och snabb som en blixt smiter jag in på gång-/cykelvägen dit jag var på väg och hör bara hur hon skriker något efter mig. Jag ska erkänna att jag var bra sugen på att stanna och diskutera hennes beteende men jag prioriterade mitt träningspass. Okej att det finns korkade människor men för mig representerar hon där och då ett helt företag. Min slutsats är att den självbild HSB Omsorg verkar ha inte stämmer. Alls. Men mig fick ni inte trots ett gott försök. För jag är snabb som en kobra och rapp som en iller.

Ha det,

Mackan

Jakten är över

Under senvintern släppte Nike nyheten om skon Flyknit racer. Jag läste, tittade och insåg snart att det kan vara den perfekta skon för mig. I teorin talade allt för det och jag bestämde mig genast för att köpa ett par. Jag startade att leta efter något ställe som sålde dom och döm om min förvåning när det inte fanns något. Nähä. Budskapet var att dom kommer att släppas i samband med OS och dit var det eoner av tid men det var bara att gilla läget. När OS började närma sig satte jag igång att leta igen och plötsligt en dag fanns dom att köpa på Nike.com men till ett alldeles för högt pris. Jag är en rutinerad nätshoppare men kan jag inte prova en sko betalar jag inte fullpris. Så är det bara. Och sen OS har jag väntat och väntat på att den antingen ska komma till den butik jag helst går till eller till någon av de billigare nätbutikerna men icke, det hände  inte.

Jag upptäckte dock häromveckan att LL Race sålde dom som en av få butiker i Sverige och även om dom inte hade min storlek hemma gick den att ta hem och igår eftermiddag ringde telefonen strax innan jag skulle åka in till stan i annat ärende. Dom hade kommit! Snabb som en blixt åkte jag in förbi butiken och ja, dom satt precis så fint på fötterna som jag hade hoppats. Nu är jakten över och jag äger ett par brandgula Nike Flyknit Racer. Att dom är brandgula betyder mycket för jag har persat alla gånger jag sprungit maraton i brandgula skor. Yay! Nu ska dom bara springas in för att se att det funkar att springa så långt i dom. Det jag hittills vet är att passformen är fantastisk och att dom väger 162 gram styck.

Ha det,

Mackan

Inte dåligt men inte heller strålande

Dussinet mil klämde jag in förra veckan och jag kan inte med vilje påstå att det är dålig mängd men jag sumpade ett par nyckelpass och det är mindre bra. Två av nyckelpassen utfördes med bravur trots vind mot seglen, men ett gick inte att genomföra på grund av bombade ben och det andra blev det skit av. Bokstavligen. Men jag avslutade veckan med ett mastodontpass och det på bästa möjliga sätt. Planerade 35 km blev till 38 km eftersom det flöt så bra och jag kan inte undgå att fascineras av hur duktig jag faktiskt kan vara på positivt tänkande.

Jag startar i lugn fart och med stolpiga ben och känner mig verkligen som en gubbe i steget. Där och då skulle jag kunna vänt hem men i stället så tänker jag att det är faktiskt bara 25 km att springa och sen får jag ju springa snabbt i en mil och det är mycket roligare. Kanske  jobbigare men defintivt roligare. Visst blåser det rejält men det har fortfarande inte börjat regna och vore det in finfint om jag hinner 15 km innan regnet börjar? Då blir det bara 20 km att springa i regn. Jag lallar på och farten går upp lite när kroppen blir varm och efter dryga milen ser jag en kille framför mig och jag ökar för att komma ikapp och hoppas att han vill prata med mig. Det vill han och jag får sällis i flera kilometer innan han viker av. Mycket trevligt. Jag kollar upp mot himlen och inser att jag hinner nog 20 km innan det börjar regna.

Vid 20 km känns det verkligen nära tills jag ska få öka farten och nu börjar benen längta efter att slippa långpasslunken. Och det regnar fortfarande inte. Det är lite stumt och stelt och jag springer en sväng i skogen för att få lite variation med backar och mjukt underlag innan jag når 25 km. Stannar till och tar en gel+vatten för att se att magen klarar av att ta hand om den i tävlingsfart och sen trampar jag iväg. Växlar direkt upp i tävlingsfart och baske mig om det inte går lätt. Hela passet har faktiskt gått så lätt att min tidsplanering gått åt pipan och när den snabbare milen är avklarad har jag fortfarande tid kvar att springa av. Bara att ta en extra sväng och eftersom jag är på gott humör passar jag på att göra tummen upp till en tjej som är ute och springer och får ett stort leende till svar. Sånt gillar jag! Det blir så mycket trevligare om man kan peppa varandra ute i spåret. För pepp behöver de flesta.

Ha det,

Mackan

ALJ Open 2012

Återigen en dag vid sidan av banan och nu var det spännande på ett annat sätt än senast. Bandebut för Jeppe som jag tränar och det i avslutningen av en tuff träningsperiod, så jag var väldigt nyfiken på om han skulle ha den fart i benen som vi trodde. Det var dags för ALJ Open, en tävling som körts sen 1979 och som brukar locka många löpare med två heat på 10 000 meter och en damtävling över 5000 meter. När jag tittar igenom bilderna jag tog ser jag att det är uppenbart att jag hade lättare att fokusera på tjejerna än när jag skulle försöka räkna varvtider och skrika på kompisar i A-heatet på 10 000 meter.

Skitsamma. Många duktiga löpare var på plats och vi var några som konstaterade att de flesta av topplöparna som var där stod vid sidan av och det blev mycket skitsnack. Kul, kul. Men när det var dags för A-heat parkerade jag mig på bortre långsidan för att kunna plåta och heja i lugn och ro. Det var verkligen roligt att vara där och se Jeppe kuta. Smart löpning och varvtiderna låg väldigt nära det vi hade pratat om tidigare och det jag gillade mest var att han faktiskt vågade gå upp i rygg på löparna som varvade på slutet och få till en tempohöjning. 16:54/16:46 hade jag på min klocka på halvorna och det ger en sluttid på 33:40. Det är skitbra efter endast några månader av struktur på träningen och nu blir det spännande att se vad som kan hända på Lidingöloppet. Det är förvisso lite längre och lite mer kuperat men att formen är på gång är det inget snack om. Ett stort grattis! Mindre roligt att Mattmars stolthet blev tvungen att kliva av strax efter halva loppet men du kommer igen Andreas. Om inte annat efter all Nordic Military Training du ska köra den närmsta månaden.

Här kommer i alla fall ett några bilder från dagens tävling.

Ha det,

Mackan

Okul mage

Jag åt potatisgratäng till lunch igår och det verkar varit ett dåligt drag. Inget fel på potatisgratäng men den hade nog legat för länge i kylen. Det som är så jädra korkat är att jag visste att den hade legat ett tag men jag nosade på den och tyckte att den verkade okej. Det känns onödigt att slänga mat men mitt luktsinne är uppenbarligen inte en helt säker markör för att bedöma vad som kan ätas. Märkte inget konstigt förrän jag stack ut och sprang. Märkte egentligen inget konstigt förrän jag hade kommit 2,5 km. Då började det komma en skum känsla i magen och vid 4 km tog jag beslutet att ta mig hem närmast möjliga väg. Så var det med det och fortfarande bor det en liten alien i magen. Dagens plan var att köra gårdagens avbrutna pass på morgonkvisten för att sen åka in och peppa Jeppe till ett fint lopp på Stadion. Den senare delen av planen kvarstår och lite hejande kanske kan fördriva den ovälkomna besökaren? För det var inte det minsta kul att ta sig hem sista biten igår och jag har ingen lust att återuppleva det i närtid. Kanske ska ta ett snack med Predator? Han vet hur man handskas med ovälkomna aliens som mullrar och bullrar där dom inte ska mullra och bullra.
Ha det,

Mackan – som känner sig osedvanligt dum

Fullbokad och heltaggad

Äntligen är allt bokat inför Frankfurt Marathon och då kommer den där känslan av att det är verkligt. Jag har flygbiljetter och jag har rum på favorithotellet nummer ett, Maritim. Vägg i vägg med mässan och starten utanför dörren. Det kan helt enkelt inte bli bättre! Just ja, jag glömde att berätta att det finns ett kanonbra spa på hotellet. Flyg ner på fredagen och hem på måndag kväll. Lagom till att jag kommer att ha genomfört det sista träningspasset dagen innan maran anländer dessutom Paddington. Åh vad det här känns roligt! Exakt fem veckor kvar innan planet går och nu är det bara att jobba på hårt i 3½ vecka och sen börja trappa ner. Det blir svårt att komma ner till tiden jag gjorde 2008 men försöka är alltid tillåtet och jag har inget att förlora.

Bild

Ha det,

Mackan