Varje morgon samlas hela husets flock uppe i sovrummet. Fyrbeningarna tycker för det mesta att jag sover för länge och väntar – mer eller mindre – tålmodigt på mig innan vi tar oss ner för att käka frukost. Inte oväntat är dom väldigt snabba på att ta sig nerför trappan. Dom är inte bara väldigt snabba utan oerhört jämnsnabba och når oftast hallen nos vid nos. Men, jag kan inte låta bli att notera att dom springer med helt olika utförsteknik. Där Titus hoppar som en kanin springer Simson mer som i ett travsteg. Trots att dom är av samma blod har dom hittat på varsitt sätt att ta sig ner så fort som möjligt!
Jag är en stor anhängare av att hitta individens väg till målet och en av mina käpphästar är att alla kanske inte har samma löpsteg för att vara som mest effektiva. Visst har vi lika många ben, muskler, leder och senor i kroppen – men vi har inte identiska proportioner, vinklar eller muskelfibrer. Att då försöka forma alla i samma form borde snarast göra att vissa inte får ut det bästa ur kroppen. Kan det inte vara så att vi formas bäst om vi utgår från vad vi har och sen övar, övar och åter övar? Med teknikövningar och ett snabbt bortslipande av grova felaktigheter, som till exempel alldeles för långa steg, tror jag att det ger sig rätt naturligt. Ju mer jag springer desto bättre blir mitt steg. Vilar jag tappar jag i löpekonomi men likt bäcken som hittar den bästa vägen nerför berget rättar det snabbt till sig när jag går upp i mängd. Och mitt steg kommer inte att se likadant ut som ditt.
Så var ingen copycat, mina katter är det inte och dom är lika snabba trots olika tekniker. Själv har jag sprungit för lite i några dagar och jag ska ut och nöta på och sen om jag kan kopiera mitt vanliga löpsteg snart för det är ett steg jag tycker om och som passar mig. Bara mig.
Ha det,
Mackan
MaraMackan 