Och utfallet blev…

Har man sagt A får man säga B och eftersom jag skulle springa ett diagnostiskt prov igår tänkte jag även redovisa utfallet. Redan när jag klev ut genom dörren började jag ångra mig för det var riktigt varmt i solen. Toppa det med kvav luft och förutsättningarna kändes allt annat än optimala. Men det är lika för alla. Tyvärr innebar alla i just det här fallet bara jag. Ett jag som i alla fall var smart nog att ta av mig linnet redan på förstubron och stack iväg nercabbad. Med två benstyrkepass i benen tidigare i veckan och en session i Väsjöbacken var jag väldigt tveksam till om jag skulle kunna skrämma upp någon fart men jag hade tagit på mig pulsmätaren och då går det att dra slutsatser även om det blir submaximalt.

Sex kilometer in på uppvärmningen, som gick i rätt hög fart, var jag genomsvettig och stannade till vid havet och doppade skallen för att kyla ner mig. Tanken slog mig att hela jag skulle hoppa i men jag ville ju faktiskt att benen skulle vara varma när jag sprang och då skulle det vara rätt kontraproduktivt. Och varm var jag när jag efter knappt åtta kilometer var färdiguppvärmd. Pulsen låg lite för högt men benen piggnade till under löpskolning och tänjningar och det var bara att sticka iväg. Jag har lite dålig koll på var jag har mina exakta kilometermarkeringar på banan men jag vet var 3, 5, 7 och 9 kilometer finns och jag vet även att det alltid går långsamt från start till tre km och från fem till sju km. Därför försökte jag låta bli att deppa ihop när det hade gått långsammare än jag hade velat upp till tre km utan gnetade på. Vid fem km var jag plötsligt nästan ifatt drägligt tempo och mungiporna gick upp. Vad jag däremot kunde konstatera var att pulsen snarare sjönk än steg uppför. De något trötta benen var alltså ingen inbillning och jag försökte kompensera det med att stå på som fan i utförslöporna och det lyckades. Med tre km kvar såg jag att en okej tid fanns på kartan och med målet i sikte svarade plötsligt kroppen och jag orkade jobba upp pulsen ända till 186 och det är rätt bra för mig. Efter att hela tiden legat ett antal slag under normal miltävlingspuls var jag den sista kilometern nästan uppe i normala värden och framför allt normal fart. Det är trots allt fart man tävlar i – inte puls.

36:53 på milen med drygt 15 km i hygglig fart i kroppen tidigare under dagen är definitivt godkänt. Det på en bana som är ungefär 1½ minut långsammare än en platt mil och utan några riktiga snabbdistanser i benen på en smärre evighet. Är det något min kropp är bra på så är det att hitta löpekonomi men det krävs att jag då tränar specifikt och det har jag inte gjort för asfaltslopp under hela året. Nu vet jag vad jag har att jobba från och då är det bara att göra jobbet utifrån de förutsättningarna. Det skålar vi på!

Ha det,

Mackan

Annonser

Dags för diagnostik

Det visade sig att jag balanserade på rätt sida av knivseggen i förrgår för benen har snarare piggnat till av behandlingen i slalombacken än blivit trött. Inte ens styrketräningen jag körde igår kväll var särskilt jobbig utan det kändes fint. Med det i benen tänkte jag prova på ett diagnostiskt prov i eftermiddag. Dom bästa testen är alltid tävlingar men jag har en kontrollmätt mil, och även om jag aldrig någonsin klarat av att komma upp i samma fart som på tävling på den vet jag bra hur den korrelerar mot tävlingsdistanser. Så varför inte testa? Det sliter mindre än att springa ett millopp och banan finns där varje dag i veckan. Så nu är jag väldigt nyfiken på om benen är så återhämtade att jag får ett bra test. En sak vet jag i alla fall och det är att det kommer att bli riktigt jobbigt under och härligt skönt efteråt. Och dessutom funkar det fortfarande fint att springa med bar överkropp. Det gillar jag. Jag har insett att det är väldigt mycket jag gillar och snart är det dags för att springa i mål i Festhalle igen! Det gillar jag jättemycket.

Ha det,

Mackan

Skräckblandad förtjusning

Nu har jag satt igång med backarna igen. Sista backpasset innan Skåla tänkte jag att nu var det sista gången jag gjorde det här för den här vändan, men jag är inte sämre än att jag kan ändra mig. Efter att ha sett hur sjukt starka de bästa löparna är uppför och diskuterat med en storlöpare har jag beslutat mig för att bli starkare och se vad det ger för maran. Att min kropp mår väldigt bra av det är en annan bidragande orsak till att jag ger mig på slalombacken igen. Det går trots allt inte att bortse från att en skadefri kropp presterar bra mycket bättre än om man har känningar någonstans och då kanske det är okej att offra lite rapphet i steget.

Så med målbilder i form av LAMM och en massa roliga kuperade tävlingar stack jag återigen till Väsjöbacken och trots att jag vet att jag kommer att bli fruktansvärt trött ser jag ändå fram mot det på ett sätt som jag knappt gör för några andra pass. En sorts skräckblandad förtjusning! Jag kan inte sätta fingret på det men jag tror att det handlar om att det är så väldigt konkret. Först ska man upp och sen ska man ner. Eftersom en tävling som LAMM ligger väldigt långt bort i tiden bytte jag nu fokus från att mala upp och köra snabbt ner och vände på det. Snabbt upp och långa vägen ner. Det blev en rad av nya rekordtider uppför men jisses vilken ansträngning. Visst begränsar benstyrkan lite för att få upp pulsen i max men när den ändå toppar på samma nivå som senast när jag sprang intervaller i fart under 3 min/km vet jag att kroppen har fått jobba. För att inte bränna benen för resten av veckan skippade jag den sista planerade stigningen och det var nog rätt val för på kvällens myslöpning kändes det just mysigt. Mysigt väder, mysig fart och trevligt sällskap i leran. Sällskap som ger energi!

Idag ska jag äta citronrutor. När jag träffade den flerfaldige vinnaren av Boston Marathon, Bill Rodgers, poängterade han faktiskt särskilt att kakor är bra maratonmat. Jag litar på Bill och med två månader kvar till Frankfurt är det dumt att chansa.

Ha det,

Mackan

Brödskräcken fick ett ansikte

Eftersom jag äter se-mat  blir jag alltid lika fascinerad när en del är rädda för viss mat. Det är strunt samma om det är rädsla för grädde, ris, öl eller grönsaker. Antingen smakar det bra eller så smakar det dåligt och smakar det bra är det nog inte giftigt. Jag får kanske förtydliga här att jag mular alltså inte i mig precis allt jag får syn på utan snarare så att serveras det äter jag det. Igår blev jag dock lite extra fascinerad när jag såg Nyhetsmorgon på TV4. En vältränad tjej vid namn Olga Rönnberg var där för att ge träningstips. Hon är tydligen rätt känd i någon sorts fitness- eller bantarvärld och visst såg hon hyggligt vältränad ut, PT som hon är. Det roliga var att i samma program var en bagare med och då frågade dom Olga om bröd. Varje gång dom nämnde bröd var det som om Olga blivit petad på med en grisfösare. Hon gjorde lustiga ljud och hoppade till. Visserligen åt hon en minimal bit av brödet som serverades utbristandes ”men åh, det är söndag idag” men hon verkade skräckslagen.

Jag minns inte exakt vad hon svarade på frågan om vad hon tyckte om bröd men det var något i stil med att det var gott men inget man åt varje dag och med en titt neråt på kroppen. Och sen var hon tvungen att flika in att hon hade minsann smakat på en kaka hon blev bjuden på medan hon väntade innan programmet. Wow, du kunde äta en kaka Olga. Just då kände jag att jag är glad för att jag äter kakor när jag är sugen på dom och att jag inte behöver göra en poäng av det.

Om hon nu jobbar med träning och ska föreställa väldigt vältränad så borde hon väl inte vara rädd för bröd? Eller en kaka? Hon gillar alltså bröd men tränar inte nog mycket för att klara av att förbränna någon macka om dagen? Jag tror baske mig att jag ska ta med mig Olga ut på några tremilspass med lite fart i och så ska hon få smaka av det goda brödet jag bakade igår för det blev riktigt bra. Jag lovar dig Olga att du kommer att vara hungrig efter ett träningspass med mig!

Jag brukar inte raljera om enskilda personer och jag hoppas att Olga inte tar illa upp men hon blev plötsligt ett ansikte för ett fenomen som jag sett alldeles för mycket av. Mat är inte farligt. För mycket mat och för lite rörelse, det är däremot farligt.

Ha det,

Mackan – jag är inte rädd för brödet

Nu när jag tagit beslutet är jag lugn

De senaste tio dagarna har varit en ström av upplevelser av olika slag och en sak jag konstaterat är att vissa saker är inte optimala. Om än roliga. Men att flyga fyra gånger, springa uppför ett berg och att gå på utomhuskonsert dyngsur inom loppet av 60 timmar funkar halvbra. Det spelar liksom ingen roll hur roligt det är utan kroppen bli grinig. I fredags morse hade energinivåerna återgått till mer av ett normaltillstånd och då passade jag på att få massage och lite knakande. Martin var fascinerad över hur stela vissa muskler hade blivit och det är väl bara att konstatera att lite mer annorlunda muskler blir ansträngda när dom får jobba länge i mer vertikal än horisontell riktning och utan avbrott.

Kroppen var dock inte helt redo för massage och under fredagskvällen började jag känna mig hängig igen och det blev lång sömn och inställt långpass eftersom jag prioriterade att vara frisk till gårdagens bröllop och det var rätt val. Det var jättefint och ett riktigt skönt avbrott att få se en av mina äldsta vänner bli gift med sin vackra brud. Nu är han återigen i tryggt förvar och jag fick njuta av fantastisk mat, dryck och sällskap ute på Noors slott utanför Knivsta. Tack!

Så var det det där med beslut. Jag har känt mig stressad av att det är så nära till Stockholm Halvmarathon. En tävling som jag anmälde mig till innan jag insåg att förra helgen skulle ta såpass hårt som den gjorde. Jag var rätt säker på att jag skulle kunna köra på rätt bra denna veckan men så har det alltså inte blivit. Tvärtom är det väl sämsta träningsveckan sen nyår och Frankfurt Marathon är bara två månader bort. Det jag nu insett är att det finns inte en chans att jag ska vilja springa halvmaran på ett vis så att den sliter på något sätt alls. Jag kanske springer men då kommer det definitivt bara ske om jag känner att jag vill springa den på halvfart. Annars skiter jag i det och det känns jättebra. Dessutom känner jag idag att energinivåerna är högre än på hela veckan trots gårdagens fest men vilar ändå och hoppar på träningen i morgon. Efter en timme av diskussioner med tjejen som vann Stockholm Marathon för ett par år sen är jag dessutom sugen på att testa en ny ingrediens i min maratonträning och det ska bli spännande. Om man inte vågar prova får man aldrig veta något och nu är jag fan pepp och inte rädd för mörkret.

Ha det,

Mackan

Copycats

Varje morgon samlas hela husets flock uppe i sovrummet. Fyrbeningarna tycker för det mesta att jag sover för länge och väntar – mer eller mindre – tålmodigt på mig innan vi tar oss ner för att käka frukost. Inte oväntat är dom väldigt snabba på att ta sig nerför trappan. Dom är inte bara väldigt snabba utan oerhört jämnsnabba och når oftast hallen nos vid nos. Men, jag kan inte låta bli att notera att dom springer med helt olika utförsteknik. Där Titus hoppar som en kanin springer Simson mer som i ett travsteg. Trots att dom är av samma blod har dom hittat på varsitt sätt att ta sig ner så fort som möjligt!

Jag är en stor anhängare av att hitta individens väg till målet och en av mina käpphästar är att alla kanske inte har samma löpsteg för att vara som mest effektiva. Visst har vi lika många ben, muskler, leder och senor i kroppen – men vi har inte identiska proportioner, vinklar eller muskelfibrer. Att då försöka forma alla i samma form borde snarast göra att vissa inte får ut det bästa ur kroppen. Kan det inte vara så att vi formas bäst om vi utgår från vad vi har och sen övar, övar och åter övar? Med teknikövningar och ett snabbt bortslipande av grova felaktigheter, som till exempel alldeles för långa steg, tror jag att det ger sig rätt naturligt. Ju mer jag springer desto bättre blir mitt steg. Vilar jag tappar jag i löpekonomi men likt bäcken som hittar den bästa vägen nerför berget rättar det snabbt till sig när jag går upp i mängd. Och mitt steg kommer inte att se likadant ut som ditt.

Så var ingen copycat, mina katter är det inte och dom är lika snabba trots olika tekniker. Själv har jag sprungit för lite i några dagar och jag ska ut och nöta på och sen om jag kan kopiera mitt vanliga löpsteg snart för det är ett steg jag tycker om och som passar mig. Bara mig.

Ha det,

Mackan

Att veta var man är och vart man ska

Jag ska erkänna att jag har känt en viss baksmälla ända sen helgen. Det var fantastiskt att vara där och få uppleva tävlingen men jag hade velat få ut så mycket mer ur kroppen. Nu tillhör det spelets regler att man får inte alltid det och då blir det till att lära sig, rätt till och blicka framåt. Just nu befinner jag mig i en sits där jag vet precis vad jag har framför mig men jag vet inte riktigt var jag står. För att sätta vettiga mål för hösten måste jag veta hur jag ligger till och jag har bara vaga aningar om var jag är för tillfället. Som lök på laxen är jag fortfarande sliten sen helgen så jag har inget för att köra några diagnostiska prov heller. Det blir till att vänta. Medan jag väntar ska jag kolla i backspegeln för den kan alltid ge en fingervisning om var jag befinner mig. Problemet är bara att jag jönsat omkring i skogen och backarna och det säger inte så mycket. Det är jädrigt bra träning men dålig vägledning. Medan jag skriver inser jag att det är en sak jag verkligen behöver just nu. Tolamåd eller hur det nu stavades.

Att planera och sätta mål har faktiskt väldigt mycket gemensamt med orientering. Innan man vet vilken väg man ska ta måste man veta till vilken kontroll man ska och var man är. Vet man inte var man är blir det till att försöka minnas vilken väg man tog för att hamna där man är. Jag vet i alla fall var jag var i lördags och jag suger på den ett tag till i väntan på att baksmällan ska lägga sig. Tolamåd. Tålamod.

Ha det,

Mackan