Dålig tajming i Väsjöbacken

Planen var 15 gånger upp och ner för Väsjöbacken på framsidan/vänsterkanten och det kändes förhållandevis svalt när jag for hemifrån. Men med facit i hand prickade jag in den varmaste tidpunkten under dagen eftersom temperaturen hann gå upp några grader. Solen kändes stekhet på min bara hud och redan under den första vändan var kroppen i chocktillstånd. Min kropp gillar aldrig det första passet efter lång bilkörning och idag var inget undantag. Svetten rann i floder och innan jag ens hunnit halvvägs in i passet undrade jag om det här verkligen var realistiskt. Jag hade lagt upp en relativt lugn plan vad det gäller fart men det sket sig rejält redan på den andra vändan. I positiv bemärkelse. Frågan var bara om jag hade varit för aggressiv? Jag har aldrig kört så många vändor tidigare men bestämde mig för att jag skulle göra det oavsett om jag skulle utnyttja den marginal jag sakta men säkert byggt upp. Räddningen blev nog att det kom några stavnissar som började klättra. Jag mötte en av dom halvvägs ner på den nionde vändan och bestämde mig för att jag skulle hinna före upp. Vid det här laget hade pulsen parkerat uppe i den högsta zonen och där fick den stanna. Målet grejades och de sista fem gick på ren tjurighet. Jag brukar ha muskulärt svårt att orka ligga på såna höga pulsnivåer i branta backar men baske mig om det inte funkade. Under den sista hade jag bestämt mig för att jag skulle lägga mig på toppen en stund men eftersom en stavman var kvar i backen ville jag visa honom hur utförslöpning ska gå till så jag rumlade ner igen i full fart. Sen blev det en lång paus sittandes på botten av Väsjön konstaterandes att jag hade sprungit tio procent snabbare än planerat!

Sån här sysselsättning är ett mindre helvete och nu ska jag jobba hårt på att förtränga det till dess att det är dags nästa gång. Ikväll blir det betydligt lugnare i sällskap med CamCam och gänget på Järvafältet.

För övrigt kan meddelas att jag nu börjat leverera böcker igen efter semesteruppehållet och orderna har börjat att trilla in. Prima liv!
Ha det,

Mackan

Annonser

Två veckor i Virvelvindens domäner

Semester. Då var den gjord. Det började på absolut sämsta tänkbara sätt för natten före avfärd blev Simson jättesjuk och istället för att starta resan norrut blev det en färd söderut och till djursjukhuset. Min lilla prins blev inlagd och frågan om semestern skulle bli av överskuggades av hans tillstånd. Han fick stanna kvar över natten men med medicin och dropp återfick han livsandarna och nästa eftermiddag ringde dom och sa att han kunde få komma hem. Så han hämtades i Bagarmossen och när han kom hem var han precis som vanligt och jag kunde lämna honom i systrarna B’s omvårdnad. Jag hämtade upp Paddington och vi lämnade Täby klockan sju för att hinna några mil innan tröttheten kom över oss. Det bar hela vägen till Höga Kusten-bron innan tältet slogs upp mer eller mindre under bron!

Efter det var det slut på komplikationer och semestern kunde avnjutas så som semester ska avnjutas. Det vill säga med löpning, fiske och att umgås med nära och kära! När andra väljer att ligga i hängmattan så väljer jag att undvika densamma och det har flutit på riktigt bra. Sju stycken långa och tuffa pass genom skog och över berg och myrar har varvats med ett par tuffa intervallpass och ett par holmgångar med slalombacken. Samt några njutningspass längs älven. Träning när den är som bäst. Väldigt tufft men ändå ganska skonsamt. Ganska säger jag för jag hann med att vurpa ordentligt ett par gånger och det resulterade i ett svullet knä och en väldigt öm högerhand. Det var lite oroligt om det skulle påverka fisket men det gjorde det inte utan jag kunde landa harr, öring, abborre och några gäddor. De senare får dock bli kattmat. De knappt två veckorna avslutades med ett långt skogspass på morgonen innan jag satte mig i bilen för att sträckköra hela vägen från trakterna kring polcirkeln hem till Täby.

Nu är batterierna laddade efter ett par veckors avhållsamhet från teve och datorer så nu kör vi igen! Bilden nedan är från en av fisketurerna. En tur där Paddington glatt konstaterade att öringar inte har samma sorgsna ögon som Kuoukaforsens harrar.

Ha det,

Mackan

 

Trampa inte på andras drömmar

Av någon outgrundlig anledning finns det ofta en attityd till att om man inte kan bli nog bra så ska man inte satsa fullt ut på något och det där är något jag absolut inte kan förstå. Det är inte direkt så att någon av oss här på jorden fyller ett högre syfte än någon annan och vad var en och gör av sitt liv måste väl vara upp till en själv? Ja, naturligtvis med brasklappen att det är inte okej att skada andra. Ändå vet jag att det kan ses med skepsis på den som dedikerar sitt liv åt diverse obskyra sysselsättningar. Jag formligen älskar nördar som är omåttligt intresserade av något – i andras tycken – helt meningslöst. Inte för att jag skulle vilja bo ihop med någon som var insnöad på tåg eller annat som jag själv inte bryr mig om men det är underbart att möta dom.

Dom jag i dessa dagar givetvis kommer mest i kontakt med är träningsnördarna och där är det naturligtvis träning det handlar om. Och det jag tycker är häftigast är dom som vågar försöka hitta sin personliga potential trots att dom ändå saknar det som vi vanligtvis kallar talang. Att kämpa i ur och skur med otroliga träningsmängder för att komma ner under tre timmar på maraton eller 40 minuter på milen är otroligt imponerande. Dom kommer aldrig att vinna några medaljer men dom älskar det dom håller på med och det är bara dom själva som får tillfredsställelse av det. De flesta andra hittar på en massa bra anledningar till att dom inte kan springa si eller så snabbt. Oftast skylls det på ålder trots att dom inte är i närheten av den ålder som Evy Palm var när hon sprang halvmaraton på 1:11, 46 år gammal. Granskar man sen deras träningsdagböcker brukar dom vara ganska ihåliga. Det är självklart okej att inte träna mer än så men då är det just det som är anledningen till att tiderna inte blir bättre. Inte ålder eller kön.

Det är givetvis okej att ha en massa olika intressen och att resultaten inte blir i närheten av vad dom skulle kunnat bli vid en full satsning. Men trampa då inte på dom som verkligen lever för det och försöker bli bra på något trots att dom har förutsättningarna mot sig. Det är för mig otroligt mycket mer imponerande att lägga ner själ och hjärta på något om man hamnar långt ner i resultatlistorna jämfört om man vinner tillfällig ära och berömmelse. Jag kan inte se hur det kan vara mer meningsfullt att få en medalj eller två ur ett högre perspektiv men det verkar vara väldigt mer allmänt accepterat av omgivningen att satsa om man når resultat. Det uttryck jag tycker allra sämst om är ”har h*n inget liv”. Vem är du att bedöma vad någon annan brinner för? Låt individen bestämma om det är meningsfullt för dom eller inte.

Heja alla humlor, jag älskar er!

Ha det,

Mackan

Träningsvärken från helvetet

En timme upp och ner för Väsjöbacken med Eric i fredags var startskottet för den nya träningsperioden. Det var också startskottet för det som alltid händer när jag springer många backar ,och inte har gjort det på en månad eller längre, träningsvärken.  Och det finns ingen värre än backträningsvärken. Varje gång den kommer tänker jag att jag aldrig mer ska vila från dessa övningar och likförbannat sitter jag nu här. Det finns två sätt att tackla det. Det första är att hålla sig i stillhet för att slipa lida mer än nödvändigt – men det tycker jag är lite fegt. Det andra är att ont ska med ont fördrivas, så i lördags drog jag av två mil i värmen och i söndags 33 km runt Dödens Runda. Det tog 17 minuter längre tid än senast och nej, det var ingen njutning. Alls. Trots att vädret var okej och att jag såg massor av kantareller och som bonus skrämde upp två stora älgar. Men jag är tuff och älgar är inte så tuffa så dom sprang iväg. Gudarna ska veta att dom är stora när man kommer nära. Dom rusade iväg men stannade 100 meter bort och jag gjorde ett försök till fotografering.

Sen vilade jag min måndagsvila igår och kunde konstatera att benen fortfarande ömmade bara av att peta på dom. Så jag försökte låta bli att peta och idag var det dags igen. Morgonpasset gick lite mindre smärtfritt än tidigare och på eftermiddagen hade jag återigen stämt träff med bergsgeten Eric. Det blev ett par vändor färre än i fredags men jag lovar att det kändes i benen. Vi hade planerat fler men ett klappträ till pistvakt körde omkring bredvid oss med fyrhjuling och rörde upp gräset och det gillade inte luftrören. Vi kände faktiskt båda av det och kände att det var nog bäst att nöja oss.

Nu återstår det att se om det här var det onda som fördrivit resterna av ondskan ur låren och att jag kan hänga med min snabbadept i morgon!

Ha det,

Mackan

Avancerad träning

Häromdagen läste jag om någon som skrev att denne bedrev avancerad träning. Sånt väcker min nyfikenhet men tyvärr hittar jag inte igen det så jag har inte kunnat kontrollera vad som i det fallet menades med avancerad träning. För kom igen, hur avancerat behöver det egentligen vara? Ska man tänja på gränserna för vad den mänskliga kroppen klarar av att utföra kanske det blir avancerat men för oss glada motionärer tycker jag att det ska vara så enkelt som möjligt. Vill man krångla till det för sig för sitt höga nöjes skull kan det för många vara en morot till ATT träna men det är knappast att det behövs.

Jag gillar dom enkla lösningarna. K-I-S-S är en rolig förkortning som står för Keep-It-Simple-Stupid. Det brukar jag säga till mig själv om jag är på väg att krångla till något som borde vara väldigt enkelt. Som träning. Tränar jag nog mycket och nog hårt blir det resultat av det och för att kunna träna nog mycket och nog hårt behöver jag variation. Variation i olika dimensioner för både kropp och knopp. Så jag försöker att variera det jag har på fötterna, det tempo jag springer i, längden på sträckorna jag springer, veckomängderna samt underlaget. Det kommer man rätt långt på och både skallen och benen mår bättre.

Men jag har en sak att erkänna och att jag kom att tänka på avancerad träning just idag var för att jag köpte en ny klocka igår och den är fan avancerad. Mycket mer avancerad än vad jag behöver men för att få en ny och bra höjdmätare var jag tvungen att gå upp i den prisklassen. Och en höjdmätare är något jag behöver när jag springer bergsmaror och dimman slår till. Nu ska jag inte springa någon sådan på ett tag men även om jag inte behöver den så är det en skön snuttefilt att ha när jag ska springa uppför ett berg. Jag gillar helt enkelt att se hur många höjdmeter jag har avverkat under tävling och efter träning inför sådana tävlingar. En sån här klocka blev det. Så morse tog jag pulsen under träning för första gången på 1½ år. Jag levde.

Ha det,

Mackan

We’re going up up up up up up up

Det svänger snabbt ibland. Jag hade planerat att springa korta och snabba lopp under augusti för att komma med fart i benen till Stockholm Halvmarathon och sen vidare mot Frankfurt. Men så fick jag en möjlighet att springa Skåla Opp som är nordeuropas tuffast motbakkelöp och då kunde jag inte stå emot den frestelsen. Korta och snabba lopp går det tretton på dussinet och det här kan jag bara inte missa. Från fjorden och sen upp till 1848 meter över havet den 18/8. Tjosan som Jokke skulle sagt.

Foto: Jan Erik Sandbakk

Och svänger snabbt gör det på mer än ett sätt. Jag testade att sätta in ett pollenfilter i sovrummet i natt och baske mig om inte kroppen kändes  bättre än på länge i morse. Jag fick en ofrivillig vila igår då jag kände mig allmänt konstig redan i måndags kväll och det släppte inte igår heller. Jag undrade verkligen vad det var frågan om men så kom jag på det idag. Vaccination mot TBE i måndags eftermiddag! Läste på om biverkningarna och jodå, alla symptom stämde på vanlig biverkan. Så var det med det och glad i hågen stack jag iväg till Mårdhundsvarvet trots värmen. Och kroppen svarade! För första gången på en månad kände jag att kroppen svarade på det jag gjorde. Trots värme och igenvuxen bana lyckades jag springa snabbare än någonsin tidigare och det var inte en dag för tidigt. Jag putsade rekordtiden med tre sekunder över tre km och det låter inte mycket men det är rätt tufft. Totalt blev det fem varv och som reglerna föreskriver var det på det sista varvet jag var snabbast. 11:02/10:49/10:33/10:28/10:13 blev varvtiderna. Det var 15 sekunder snabbare än vad Mårdhunden själv gjorde när han var i toppform och det på en bana som nu är 5-10 sekunder långsammare än vid det tillfället. Det i kombination med att jag känner mig så stark över längre distanser gör att jag tror att jag ligger rätt bra till inför hösten. Nu kommer jag att offra högfart för ren backstyrka och sen hoppas jag att jag ändå hinner få upp farten till slutet av oktober. Slalombackarna kommer att vara mina vänner de närmaste sex veckorna!

Ha det,

Mackan