Jag ska gräva ett hål

Det är en illa dold hemlighet att jag är skeptisk till underverk som barfotalöpning, LCHF och stenålderspromenader för att ta några exempel. Bra balans i livet och hård träning är normalt mer min grej. Jag vill springa snabbt och jag vill springa lätt och det vore fantastiskt om frälsningen kom i form av saker som barfotalöpning. Jag skulle inte bara spara pengar utan det är mycket roligare att springa barfota enligt de mest frälsta. Tyvärr avslöjade Enebybergs svar på Brojos att vid en närmare granskning av de frälstas träningsdagböcker gapade dom rätt tomt. Trots att det är så roligt. Så det verkar inte vara någon frälsning att skippa min normala filosofi för. Men nu har jag hittat något som kommer att få barfotalöpningens magi att blekna i jämförelse. Kanske dumt att outa det här i bloggen men det blir nog å andra sidan svårt att tjäna pengar på det, så alla som vill får testa.

Jag säger bara lung-gom-pa. Tibetanska hardcorelöparmunkar som förflyttar sig med jämna och långa språng som på fjädrar. Killarna är mer eller mindre gjorda av luft och springer i trance! Att flyta fram med blicken riktad på en bergstopp i total harmoni känns helt som min melodi. Undrar förresten om man hör startskottet på tävlingarna? Enligt ryktena tar det tre år att lära sig att springa med den här tekniken och alla övningar sker i totalt mörker. Det får bli potatiskällaren i stugan till att börja med. Den tuffaste övningen är den jag behöver ett hål till för min examen. En av de grundläggande övningarna är nämligen att man ska sitta med korslagda ben på en kudde och sen fylla lungorna med luft så mycket man kan. Därefter håller man andan och hoppar rätt upp i luften utan att använda händerna. En sjujäkla studs från stillastående med andra ord och sen ner i samma ställning. Allt detta för att lära sig att sväva effektivt.

Munkarnas examensprov var att sätta sig i en grop lika djup som dom själva och med en lika hög kupol ovanpå med ett hål i toppen. Sen hoppade dom rätt upp från den här sittande ställningen och ut genom hålet. Det ska jag också fixa om tre år. Hur svårt kan det egentligen vara att studsa rätt upp 3,6 meter från sittande?  Taramahuras släng er i väggen, ni kommer att vara så 2010.

Det känns mycket bra att nu ha en sansad träningsplan för de närmsta tre åren och ser ni sen en kille i löparlinne bokstavligen flyga förbi så är det jag! Men först ska jag gräva ett hål.

Ha det,

Mackan

Annonser

Energin har återvänt!

Det går snabbt i hockey som dom brukar säga. Från att ha känt mig orkeslös och med tryck i bihålorna har jag nu under eftermiddagen känt hur energin strömmat in i kroppen igen. Det är ju så här det ska kännas! Det lustiga är att när jag känner mig hängig blir det nästan som ett normaltillstånd efter ett tag. Jag börjar alltid undra om jag egentligen bara inbillar mig och plötsligt har blivit träningsskygg. Det är först när energinivån går upp igen som jag vet att det är så här det ska kännas. Och nu börjar jag känna igen mig själv. Den där känslan av att jag inte riktigt kan sitta still utan hittar på en massa småsaker som behöver göras.

Men jag ska inte falla för frestelsen att sticka ut och överdriva något utan sova på saken och är energin kvar i morgon när jag vaknar så får jag springa igen. Springa i min älskade skog och runt min fina sjö. Och ja, det är fortfarande min sjö. Ingen ska få för sig något annat.

Resten av veckan ska jobb och löpning pusslas ihop med EM i friidrott och det blir förhoppningsvis ett pussel som passar perfekt. Fotboll i all ära men oj vad jag längtat efter mästerskap på ovalbanorna. Nu ska jag hålla tummarna för våra blågula löpare, kastare och hoppare! Bilden nedan är dock från OS 2004 och mitt allra största friidrottsminne.

Image

 

Ha det,

Mackan

”Svensk maratonbibel”

En som vet hur man plågar sig är Marcus Nilsson…”

Båda citaten kommer från det nummer av Aktiv Träning som kom ut i affärerna idag och det kändes riktigt gott att se. Jag hade fått förvarning av redaktionen att det skulle skrivas om min bok i det här numret och jag var nervös för vad det skulle stå, trots att det i mailet stod att dom gillade boken. När klockan närmade sig fyra kunde jag inte längre stilla min nyfikenhet utan begav mig till Täby Centrum. De två första butikerna hade inte ställt ut det senaste numret än men på det tredje försöket hittade jag inte bara tidningen utan även det som var skrivet. Man skulle kunna tro att jag har vant mig att men icke. Jag blir lika sprudlande glad varje gång boken uppmärksammas och jag fick hejda mig från att visa sidan för övriga i affären. Kul, kul, kul!

Image

Den nyheten kompenserar absolut för mina tjocka bihålor. Dumma onödiga bihålor som fortfarande inte har gett med sig. Jag hade bestämt mig för att det här skulle vara den dagen jag kände mig frisk som en mindre nötkärna för att i morgon känna mig frisk som en gigantisk kokosnöt. Den senare delen av planen kvarstår.

Ha det,

Mackan

 

Den svåra konsten att vila

Nej det är bara att inse att jag har något litet skit i kroppen och så har det varit i ett par veckor. Jag var helt säker på att det var pollen men när jag vaknar och är grusig i ögonen och har lite slem i halsen trots att det har regnat fint är det nog snarare en lätt förkylning. Kroppen har inte riktigt svarat de senaste två veckorna. Visst har det varit höga halter av gräspollen men normalt sett känner jag snabbt att det är mycket piggare ben när det kommer en regndag eller två. Så nu har jag ordinerat mig själv tre dagar av löpvila med start igår. Detta oavsett om jag känner mig pigg i morgon. Många löpare vet att just vila kan vara det svåraste av allt. Jag brukar ju lösa det med att verkligen planera in vila så att den blir av och det har jag inga problem med alls. Men den oplanerade är svårare. Mycket svårare.Detta trots att jag vet att en lite lugnare period kan ge mer i slutändan.

Just såna här diffusa symptom som jag har nu är det knepigaste. För jag vet ju att jag kan springa med det men det kommer bara att bli mellanmjölk. Mellanmjölk kan fylla sitt syfte för att bara stärka upp rent allmänt men den styrkan har jag redan och nu behöver jag orka köra dom hårda passen om jag ska få någon snabbhet i kroppen. Och ska jag få snabbhet måste kroppen dessutom hålla ihop och då gör det inget om löpmusklerna får vila lite. Än bättre vore det naturligtvis om jag kunde cykla eller vattenspringa dom här dagarna men det kommer nog tyvärr inte få bort dom lätta förkylningskänningarna.

Tänk om jag hade mina katters förmåga till att verkligen vila. Simson han kan han!

Image

Ha det,

Mackan – som börjar klättra på väggarna lite lätt

En speleman på midsommar

Hade jag fortsatt min korta och inte särskilt intensiva karriär som violinist kanske jag hade stått i en lustig dräkt och spelat någonstans idag men det gjorde jag inte. Till omgivningens stora lättnad för det lät verkligen hemskt. Fiolen fick lämnas tillbaka till den kommunala musikskolan men frågan är om jag inte skulle behållit stråken? Jag hade nämligen kunnat spela på min vänstra vad idag. Den har varit spänd ända sedan grusintervallerna i tisdags kväll men i morse hade jag bestämt mig för att det fick vara nog och hade planerat ett halvlångt pass med en avslutande mil i hög fart. Men vad skallen planerar och vad kroppen vill är inte alltid samma sak. Det var segt som sirap från start men lossnade sakta men säkert i hela kroppen utom just i vänstervaden och när det var ett par kilometer kvar till dess att jag skulle upp i riktig fart insåg jag att det skulle vara ett rejält risktagande att fortsätta. Det var bara att lunka hemåt och leta efter den stråke jag ej har kvar för vaden är spänd som en fiolsträng. Nu ska jag försöka lätta lite på den innan jag åker och firar midsommar. Ha en riktigt glad midsommar därute och glöm inte att spana efter magiska väsen i natt.

Ha det,

Mackan

Styrkt av beröm

”Du är en väldigt duktig pedagog.”

Det fick jag höra av en tjej efter den träning jag höll igår kväll med en organisation. Att få beröm öppet och inför resten av en grupp är något ovanligt  i vårt avlånga land och oj vad glad jag blev. Det vanligaste annars är nog att vi pratar med våra kompisar om vi gillar något eller bara tänker att vi tyckte om det. Eller för all del bloggar om det. Men rätt i ansiktet inför andra? Nej det känns väldigt ovanligt. Jag var lite osäker på hur gårdagens träning skulle tas emot eftersom min plan var att dom inte skulle få springa så mycket. I stället var fokus på styrketräning för löpare. Styrka som går att göra med kroppen som redskap och som kan utföras nästan varsomhelst.

Jag hade gjort i ordning små beskrivande plakat för sju stationer och sen fick dom springa en kort slinga  mellan varje station och det kändes som att det blev succé. Alla var otroligt på och jag fick en rejäl dos av styrka jag med eftersom jag visade övningarna gång på gång. Är rätt säker på att jag satte ett nytt personbästa i antal utfallssteg. Ändå är jag fullt övertygad om att det finns en grupp av människor som kommer att känna mer av passet de närmsta dagarna. Hoppas att jag inte har sabbat eventuell säckhoppning och små grodor för dom bara.

Efter 90 minuter var vi klara och jag begav mig till Rotebro station för att springa halva OS-maran från 1912 in till stan. Det var säkert 100 personer som skulle göra detsamma och jag hade lovat att hålla farten åt dom snabbaste in till stan. I cirka sex kilometer höll vi utlovad fart men sen var det några i vår grupp som ville springa ännu snabbare så vi delade på gruppen och kom fram till Stadion lite före schemat. Jag gillar verkligen att springa punkt till punkt och med trevligt sällskap och vår grupp var precis lagom stor med sju personer även om det nu bara var fyra som höll ihop hela vägen in. Öl och jordnötter efteråt och jag kunde ta mig hem i sensommarkvällen nöjd över dagen.

Fotot nedan har jag snott av Gustaf Martinsson.

Image

Ha det,

Mackan

Det blev en tuff tisdag

Under eftermiddagen ringde Rubin upp mig för att stämma av inför kvällen och jag sa att jag gärna följer med och tränar lite med dom innan föreläsningen. Det tyckte han var en ypperlig idé och berättar glatt om dagens pass. Det lät riktigt tufft och jag förklarar att jag tar det nog lite lugnt och bara känner in läget. Jag har inte känt mig hundra procent och vill inte ta ut mig helt och dom har ju en massa olika fartgrupper så jag tänker i mitt stilla sinne att det här löser sig nog.

Väl där konstaterar jag att det är väldigt mycket folk och när vi värmer upp känner jag att det blir nog bra att mer inta observatörens roll än löparens. Det här ska bli kul att se. Se som i titta. Observera. Jag försöker att hitta alla synonymer till titta jag kan komma på när jag plötsligt blir inkastad i den snabba gruppen. Vi skulle springa 2×2000, 3×1000 och sen avsluta med 4×500 i fallande vila från 90 sekunder och ner till 45. I typ 21kp, 10kp och 5kp.  Det lät ju okej och kanske att jag skulle testa. Låt vara att det var på grusunderlag och en lätt kuperad slinga som gick från koppartälten och ner till vattnet och upp igen. Men va fan, hur svårt kan det vara? Jag kan ju hänga med på tvåtusingarna i alla fall. Benen var sega men jag kunde springa och prata i 3:40-farten vi hamnade i under de två första. Det är för tillfället inte min halvmarafart när det är småkuperat och grus men eftersom jag skulle avbryta sen gjorde det inget och jag kunde ju faktiskt prata. Men jag hade ingen lust att avbryta och Lisa skulle köra två av tusingarna så jag hakade på där med. Och när de var avklarade påpekade någon att nu var det bara tre kilometer kvar. Nåja, en till kan jag ta. Rätt vad det var så hade jag visst sprungit femhundringar också. Eftersom jag kunde springa den sista i bra fart fick jag ett par pikar om att jag hade legat och sparat mig och jag ska erkänna att jag höll igen lite på tusingarna. Fick trots att jag höll igen lite en värre hostattack och en massa slem men jag kunde genomföra hela passet och jag fixade ungefär 3:20-fart på de sista trots backe. Jag blir inte klok på hur min kropp funkar så här års.

Image

Sen var det dags för föreläsning och då kom reaktionen av att ha ventilerat kroppen hårt. Jag blev rätt yr i bollen när jag reste mig för att prata och kände att det var knepigt att hålla tråden men jag försökte att hålla ihop det så gott jag kunde. Rubin tyckte i alla fall att vi kunde köra samma upplägg igen under hösten så något gjorde jag rätt och det var jätteroligt att få komma och prata inför så många duktiga löpare. Men nästa gång ska jag hålla mig till planen och ta det lugnt under själva träningspasset så att jag klarar av att koncentrera mig bättre på föreläsningen! Det finns ingen anledning att skapa förvirring i skallen i onödan och det här blev en tuffare tisdag än planerat.

Ett stort tack för att ni stannade, lyssnade och ställde bra frågor. Jag älskar frågor!

Ha det,

Mackan