Mot målet med bucklig kaross

I morse deltog jag i en kort diskussion om det här med träningsbloggar. Det efterlystes träningsbloggare som inte bara bloggade i rosa och den exakta formuleringen av Mats K löd som följer:

”Världen behöver en träningsblogg som visar riktig grisig skitig grusig träning som motvikt till en bästaste finaste titta vilket fint rosa linne jag fått från mina sponsorer-blogggenre.”

Jag instämmer till fullo. Det är väldigt mycket yta i många av de bloggar jag tittat runt på och uppenbarligen finns det en marknad för det eftersom sponsorerna gladeligen skickar kläder och prylar till de här bloggarna. Enligt samma marknadstänk är min blogg inte vatten värd. Nej, jag är inte bitter. Enligt all rim och reson borde Alberto Saladsbar redan ringt och erbjudit mig inte bara kläder och skor utan en plats i Nikes Oregon-projekt. Jag förstår inte vad som gått fel.

Men nu var det yta jag ville diskutera. Det är jättefint att titta på trimmade kroppar i snygga kläder men hur praktiska är dessa kroppar? Själv känner jag mig som en bucklig gammal bil men med en stark motor och ett bra chassi. Och det är vad jag vill ha. När jag gjorde lumpen hade vi ett riktigt praktexemplar till ung man i vår pluton. Han tillbringade många timmar på gymmet och tyckte att inte bara jag utan fler nog skulle må bra av att lyfta vikter. Han fick tjata bäst han ville och under tiden rusade jag fram i elljusspåret. När det var dags för baskerprov vandrade vi iväg med våra ryggsäckar och allt var frid i fröjd i ungefär tolv timmar. Sen började praktexemplaret gnälla. Han gnällde så in i helvete om hur tung ryggsäcken var. Jag riktigt såg hur han krympte när jag och en annan kille erbjöd oss att dela på hans packning och efter att han genomfört resten av övningen med tom ryggsäck hördes inte ett ord om att vi skulle ägna mer tid på gymmet.

Yta kan alltså vara vackert att titta på men det här sällan särskilt funktionellt. En stark motor är bra mycket bättre och man måste se till att ha en stark inre kärna av muskler och leder för att kroppen ska orka belastningen av den starka motorn. Men det här är inget som syns men jag tror att om jag springer snabbt och skrattar mycket ser ingen hur ful jag är. Och kanske då att Saladsbar slår en signal. Just ja, jobba var det.

Ha det,

Mackan

Annonser

Just idag är jag stark

Jag gick och la mig tidigt igår eftersom jag blev sur över att Bajen lyckades tappa poäng hemma trots att dom spelade bra. Det är verkligen inte okej. Hade dom spelat dåligt hade jag blivit mer trött och likgiltig men nu blev jag sur. Lite bonussömn var dock inte fel och när jag stack ut på morgonpasset slumpades Kenta fram i iPoden. Ett tecken. Ett tydligt tecken. Ibland tjatar jag om att även om man planerar sin träning måste man våga höfta då och då. Idag var en sån dag och i stället för att bara glida igenom mina planerade 17 km höjde jag medvetet farten efter 7-8 km. Det hade liksom redan gått för fort och bättre att göra ett bra snabbdistanspass av det.  I ärlighetens namn har jag nog aldrig någonsin planerat en snabbdistans där Skavlötens femma ingår utan det är mentalt lättare att ta det i farten. Annars kommer ångesten innan passet bli alltför stor. Men just idag var jag stark och inte bara lyckades jag komma in i lagom tempo utan jag löste även några problem på vägen. Dags att stöka av lite mer jobb uppblandat med tokstretchande. Jag vågar inte missköta de order jag fick av sjukgymnasten.

Ha det,

Mackan

 

Det finns alltid något att jobba på

Det går bra nu. Det känns som att det går riktigt bra nu. Dunkade in 18 mil löpning förra veckan och jag känner mig både stark och med ett bra flyt i steget. Det bästa på väldigt länge. Fartmässigt finns det mycket kvar att jobba på men det känns inte direkt akut i pollentider. Visst sprang jag en flock tusingar och några Mårdhundsvarv förra veckan men det stryper i högre fart och min gissning är att det sker vid 95-97% av maxkapaciteten vid milansträngning eller 10kp som jag gillar att skriva. Räknar man om det till fart skulle det innebära att jag tappar runt 2 minuter på milen så  här i pollentider jämfört med hur det borde gå utan. Det är ändå inte omöjligt att jag springer några kortare tävlingar för att träna på att ligga på hög ansträngningsnivå. När det handlar om marafart är det en annan femma. Där känner jag inte av strypfenomenet i andningen på samma sätt och igår drog jag 33 km med snabbare avslutning och snittade 4.16 /km över hela passet. Det är inte så illa med lugn start och jag tror inte jag skulle gjort bort mig på SM om jag hade varit med. Men nu är jag inte det.

Fast det var inte det jag tänkte på när jag skrev rubriken. Trots att det går bra nu har jag ingen lust att få tillbaka sketbenet så i förmiddags träffade jag friidrottslandslagets sjukgymnast för att kolla styrka och rörlighet. Det var inga fel på styrkan men det var riktigt jobbigt att köra utmattningstester efter en så tung träningsvecka. Styrkani benen finns dock där och den var väldigt jämnt fördelad. Rörligheten var däremot en annan femma. Det bromsar rätt bra i röven på sketbenet och nu ska jag jobba hårt med rörlighets- och stretchövningar för att se om jag kan jämna ut det. För jag vill springa snabbt i höst och för att kunna göra det måste jag träna obehindrat och jag vill skapa förutsättningarna för att göra det. Jag har en tydlig målbild för vad jag vill göra och nu har jag påbörjat det jobbet. Det är och ska bli en jäkligt rolig resa och på tal om resor skippar jag LAMM för jag vill inte ha det avbrottet utan jag har skissat om.

Ha det,

Mackan – som ska bli så här trött igen

Personlig löpträning

Eftersom löpningen fått ett uppsving utan dess like har marknaden inte varit sen att haka på. Många av gymmen erbjuder nu personliga tränare även inom löpning och det är nog en lukrativ bransch. Hur många av dessa kan egentligen särskilt mycket om löpning? Jag vet och känner verksamma PT’s som är jätteduktiga men min starka känsla är att det finns rätt många med kraftiga kunskapsbrister och dåligt med egen erfarenhet inom löpning.

För en tid sen fick jag möjligheten att på nära håll studera en av SATS PT’s på nära håll. Jag råkade bara befinna mig i närheten när jag fick höra vad hon och hennes klient pratade om. Jag minns inte diskussionen i detalj men det jag minns är att jag fick bita mig hårt i tungan för att inte gå fram och förklara lite bättre hur det fungerade.  Hon hade inte riktigt koll på det här med löpning och det gjorde mig beklämd. Har man bara gått deras dyra kurs och fått sitt diplom så får man rätt att jobba som PT. Till skillnad mot erfarna löptränare som inte kan knäcka extra där. En kompis berättade om just en sån. En duktig och oerhört erfaren löptränade som tänkte att han kunde göra lite extrajobb men han var inte kvalificerad eftersom han inte gått någon PT-utbildning.

Att jag kom och tänka på det här just idag var för att jag häromdagen fick en förfrågan om att hjälpa en man med löpträning. Saken var bara den att det han hade problem med var av en lite annan natur än det jag är bra på. I stället för att lägga ett antal timmar på att hjälpa honom med sina problem valde jag då att kontakta någon som jag av flera oberoende och tillförlitliga källor hört är duktig på problem av den karaktären. Jag beskrev kortfattat problemet och frågade om han kunde hjälpa till och det kunde han. Min presumtiva kund blev väldigt tacksam och jag tror att det kommer att lösa sig till det bästa. Den cyniske tycker antagligen att jag är korkad som tackar nej till kunder men jag tror mer på att vara ärlig och se till att de som behöver hjälp får den hjälp de behöver.

Min tanke med det här inlägget då? Det är inte att slå mig för bröstet utan mer att ventilera mina misstankar om att det finns – precis som i alla branscher på uppgång – rätt många lycksökare. Ni som funderar på att skaffa er en personlig coach eller tränare kanske ska fråga några kontrollfrågor om vad er blivande coach har för praktisk erfarenhet av det han eller hon coachar. Ett diplom från till exempel SATS väger i mina ögon rätt lätt. Rätta mig gärna om jag har fel eftersom jag knappast har lust att provgå utbildningen i ett rent studiesyfte. Det blir helt enkelt för dyrt.

Ha det,

Mackan

 

Lång och varierad arbetsdag

På vägen hem från Milspåret igår reflekterade jag över vilken lång men rolig dag jag hade haft  och hur varierad den hade varit. Och faktum är att det är ganska många av mina arbetsdagar som blir varierade i både längd och innehåll och det är väldigt inspirerande. Så här såg gårdagen ut till exempel:

08.20 – Satte mig och började läsa genom e-post och kolla orderstatus.

10.15 – Böcker packade, e-post besvarad, fakturor utskickade och jag kunde ge mig ut på 16 km skön löpning i skogen.

11.27 – Ett dopp i sjön följt av glass på altanen.

12.00 – 14.45 – Redigering och faktakoll för artikeln jag håller på med inklusive lunch vid datorn. Mitt i allt lite bollande av datum för kommande löparkvällar. Allt ute på altankontoret.

15.15 – Bilen färdigpackad med material för kvällens aktivitet och avfärd mot stan via posten för att få iväg böcker.

16.00 – Parkerad och klar ute på Djurgården och stack iväg på 14 km löpning runt Milspåret med några extrakilometer som bonus.

17.10 – Jaga rätt på tävlingsledning för att få okej för att ställa upp mitt lilla bokbord och banderoll inne på området och det gick utmärkt.

17.30 – 21.00 –  Snacka bok/löpning med kända och okända människor, sälja några böcker och dela ut visitkort. Många glada löpare i ett Stockholm i vackraste försommarskrud!

22.10 – Svarade på dagens sista jobbrelaterade e-post.

Hade allt det här skett framför datorn instängd på ett kontor hade jag nog varit rätt slut men nu fick jag energi av det snarare än att det dränerade, men idag blir det ändå lugnare på alla fronter. Nu ska jag ut på en lätt milrunda för att se om jag kan sortera tankarna rätt för en fråga som jag inte vet om jag klarar av att besvara eller om jag måste skicka den vidare till någon med större kunskaper inom ämnet.

Ha det,

Mackan

Upp på hästryggen igen

Inte för att jag ramlat av och inte för att jag har någon häst men nu börjar det bli dags att springa lite fortare igen. Att sätta igång med det direkt efter hemkomst och fyra tävlingar kändes inte som någon bra idé utan jag mellanmjölkade mig genom hela förra veckan och det var riktigt behagligt som omväxling. Fokus låg bara på att hålla igång kroppen och att mer eller mindre ta dagarna som dom kom. Svårare än så behöver det inte vara men nu är det dags att sätta lite sprätt på benen. Jag har inte den blekaste hur det kommer att gå men om jag inte försöker kommer jag aldrig att få veta. Givet vädret och min osäkra fartstatus blir det självklara valet att springa tröskelintervaller på tid och det runt sjön. För det är lite för fint ute för att ens tänka tanken att dundra runt på asfalt eller bana långt från vattnet när jag bor som jag bor. Moroten att få det där doppet direkt efter passet är verkligen inte att förakta. Det suger hårt med alla pollen som gör att det inte är någon större mening att tävla för närvarande men jag kan ändå inte låta bli att tycka att det här är den bästa tiden på hela året. Så otroligt fint det är! Kan inte låta bli att bifoga en bild på utsikten från kontoret.

Ha det,

Mackan – i minimalistisk klädsel

Snacka om kontraster

Idag går Stockholms Brantaste av stapeln. Ett roligt initiativ med en backtävling i Stockholm men jag kan ändå inte riktigt känna att jag vill vara med. Jag kommer att vara på plats men skulle jag få för mig att springa blir jag tvungen att slanta upp trehundra spänn. 300 svenska kronor. För en vecka sen sprang jag ett annat backlopp som var längre, gav bättre variation och mer stigning. Förvisso inte riktigt lika mycket stigning per kilometer men ändå. Det kostade mig 54 kronor och då fick jag även mat efteråt och en pint real ale att dricka till. Det blir nog svårt att ens fiska fram den där pinten på krogen här hemma för det priset.

Hur kan det vara så förskräckligt mycket dyrare att springa i Stockholm? Det behöver det naturligtvis inte vara. Om inte annat visar Rogers Bergstävling, som gick nu under veckan, att man kan springa ungefär samma bana som idag fast för noll kronor om arrangören är ideell. Självklart är det upp till var och en att bestämma ett pris för det man erbjuder och som kund kan man sen ta ställning till om man tycker att det är värt det. Själv tycker jag absolut inte att det är värt att pynta trehundra för att springa upp och ner för Hammarbybacken tre gånger men det tycker många andra. Det fascinerar och förvånar mig. Kan det vara att det känns lite häftigare och flashigare om man betalar mer? Rogers Bergstävling är ju allt annat än flashig men ändå helt underbar i sin enkelhet men där är det inte många som springer.

Hursomhelst är det roligt med fler backtävlingar och jag önskar ett stort lycka till för er som springer. Själv tycker jag att det ska bli rätt skönt att titta på idag.

Ha det,

Mackan