Ja det gör du rätt i nollsjutretti

Etiketter

öl, deklaration, motorsåg

Eller inte alls. 07.30 vaknade jag av att någon satte igång motorsågen. Jag är väl medveten om att min annars så underbara chef inte hade gett mig ledigt idag, men han hade faktiskt godkänt sovmorgon efter gårdagens långpass. Jag var måttligt sugen på att vakna då men det var inte direkt så att jag hade något val. Som lök på laxen hade två grannkatter en härlig serenad vid fyrasnåret på morgonen vilket föranledde öronproppar. Öronproppar som inte hjälpte mot en skrikande motorsåg. Seriöst, hur tänker man när man börjar såga vid den tiden på morgonen när de allra flesta är lediga? Jag förstår verkligen inte. Däremot förstår jag att någon var där och sa till för den tystnade så småningom och sattes sen inte igång igen förrän vid tiosnåret. En betydligt lämpligare tidpunkt när det är någon form av låtsashelg.

Jag har i alla fall vilodag idag och det firar jag med att få in deklarationen inklusive alla spännande bilagor som uppstår när man har enskild firma och nu kan jag det också men får väl lära om igen till nästa år. Iväg med några böcker och fakturor och sen till centrum för att shoppa kontorsmaterial. Undrar om det inte måste shoppas lite ”Trashy Blonde” också för det är gott när det är valborg.

Ha det,

Mackan – som har snott bilden nedan av Ölhunden

Annonser

Idag släppte jag handbromsen

Etiketter

Dödens Runda, Löpning, världsrekord

Ingen ville följa med på mitt grispass och jag ville verkligen ut i riktig terräng så jag tackade nej till Stjärnans inbjudan att hänga med och springa på Suffer Island. Jag hade liksom på känn att benen skulle kunna vara lite tunga efter veckans hårdkörning men det lustiga var att dom pinnade på bra ändå när jag väl blev varm. Det var en sån där riktig vårdag och efter att ha utbytt några ord med min maratonlöpande granne trippade jag iväg. Tack vare vädret var jag varm och go redan efter tre-fyra minuter och när jag sprang över det spångade träsket kände jag att jag hade flyt i steget trots tröttheten. Vid CP1 visade det sig att jag hade öppnat i samma fart som senast och det trots att jag var tung i kroppen och att den första riktiga backen verkligen sög. Jag sprang bara på känsla och blev uppriktigt förvånad över att starten var så snabb.

Sen när jag kom ut från skogen och ut över ängarna blev det motvind. Bra! Motvind här skulle innebära ett långt parti av medvind på slutet så även om det kändes tufft där visste jag att jag skulle få igen det och jag brukar dessutom alltid piggna till på dom tuffaste partierna av banan. I den svaga uppförsbacken upp mot Rydbo piggnade jag till och sen var det bara att glida fram upp mot CP2 och där kunde jag inte hålla mig från att ta en bild!

Och nej, det gick inte att ta sig förbi torrskodd hur gärna jag än hade velat det.

Nu var det fritt från vind och riktigt behagligt i luften. Jag var bra sugen på att ta av mig kepsen för den värmde mer än vad som kändes nödvändigt men solsting är inte lika roligt som det låter och den fick vara kvar på.

Snart var det dags att bege sig ner i den riktiga dyngan och det är det jag tycker är roligast och precis som vanligt piggnade jag till rejält. Att halva sträckan är avverkad där gör nog också sitt till. Blött och fint innan jag kom ner till den gamla sträckningen av Blå Leden. Där går det snabbare igen och uppenbarligen var gudarna på humör för att muntra upp mig för jag hittade en nästan sprillans golfboll när jag sprang förbi golfbanan. Med tanke på hur många bollar jag slog bort senast var det ett välkommet tillskott till samlingen.

Fort var det gjort och jag var framme vid CP3. Nu var jag ännu mer förvånad för jag låg 15 sekunder före världsrekordpasseringen. Hade jag gått på för hårt? Skitsamma. Jag skulle få medvind på slutet när jag hade kommit ut ur skogen och med vinden i ryggen skulle det inte göra något om jag var rejält trött. Den stora fördelen med att vara hyggligt mängdtränad är att benen kan pinna på bra även om dom är trötta så länge det finns energi i kroppen. Det funkar bra muskulärt ändå och det är en väldigt bra grej att ha med sig när det är dags att tävla på långa sträckor.

När jag sen kom ut ur skogen gick det faktiskt riktigt bra och mycket riktigt hade jag vinden i ryggen. CP4 hamnade ute på asfalten och det har den aldrig tidigare gjort. Jag uppskattade det till att jag låg 45 sekunder bättre till än senast och bestämde mig för att kötta på så gott jag kunde. Steglängden var väldigt bra och det flöt på och rätt som det var hade jag kommit till min hemmaskog. Fick en löpare i rygg när jag hade sju-åtta minuter kvar hem men honom hängde jag av i det tempo jag hade hamnat i. Väl hemma kunde jag konstatera att världsrekordet återigen var slaget. Denna gång med 72 sekunder. Sweet. Jag hade inte samma lätta känsla när jag var hemma som efter måndagens långpass men det var en riktigt pigg kropp som gick och handlade efter en varm dusch. Jag känner mig väldigt stark för tillfället och har inte ont i den minsta muskel eller sena.

Fina stigar och ett vackert lerigt ben och med det tar jag vilodag i morgon!

Ha det,

Mackan

Hybridsippor

Etiketter

blåsippor, hybridsippor, vitsippor

Nu har dom kommit nästan fullt ut i skogen. Sipporna. Mina favoritblommor- Det riktigt glimrade av blått bland träden och därtill lite uppblandat med vitt. Jag märkte inte ens att jag skruvade upp farten eftersom jag hade fullt sjå att suga i mig alla blommor med blicken. Men sen plötsligt mitt i allt såg jag tre stycken hybridsippor. Jag har funderat och funderat på det här men det var nog blåsippor med twist. En riktigt rosa twist. Tillsammans stod dom men eftersom jag inte hade kamera med mig kunde jag inte fotografera dom. Dom gjorde mig på bra humör och det kanske inte är så ovanligt med rosa blåsippor för när jag sen sprang vidare såg jag fler som i alla fall hade lite drag åt det hållet. Men inte lika klara. Jag bjuder i stället på en bild från 2006 på mina favoritblommor.

Dagens pass gick alltså lättare än förväntat och det var helt klart tack vare blommorna. Satt sen en stund och snackade med gubbarna i Täby LLK i solen nere vid Skavlöten innan jag tog mig hem till trädgårdsarbetet. Uppgiften för dagen var att såga till ved av det jag kapat under vintern. Halvkul säger jag men nu är jag nästan klar och har fått en bra tillökning i vedförrådet och det kommer att uppskattas i vinter.

I morgon blir det långt långpass och frågan är om jag ska lura med mig någon ut i skogen? För våren upplevs bäst i skogen!

Ha det,

Mackan

En ovälkommen gäst

Etiketter

bonk, Löpning

Lätt regn, blåst och folktomt ute. Ändå kändes det rätt trivsamt att tölta iväg bort mot skogen. Det vore synd och skam att påstå att den är överbefolkad i normala fall men lite ruskväder brukar vara en än bättre garanti för att få vara själv där.  Och det är rätt skönt att vara själv under vissa pass. Att få vara inne i bubblan. Där hade jag tänkt befinna mig i sisådär 65-70 minuter och 14 km men när jag nästan hade kommit halvvägs var det någon som knackade på.  Jag försökte att ignorera det men i uppförsbackarna upp mot toppen av Skavlötens femkilometerspår gick det inte längre. Det var den där otrevliga och avlägsna släktingen från landet Bonka-Bonka. Han ville bara upplysa mig om att dom lättillgängliga energidepåerna var slut.

– Tack, hur tycker jag att jag ska lösa det? Bjuder du på skjuts hem?

– Koppla in fettdriften!

Jag gjorde mitt bästa och visst kan jag springa på endast fett men med risk för att åka på parkeringsböter. Ja det gäller kanske i och för sig  de flesta som ägnar sig åt det? Hem kom jag efter knappa 68 minuter men oj vad nära det var att jag tiggde skjuts av någon nere vid Skavlöten. Väl hemma mulade jag i mig massor av köttbullar, potatis, grädde och lingon men det hjälpte inte mot den här sjukan. Som tur är medicinen mot energibrist den bästa som finns och jag botade mig med torkad frukt, nötter och choklad. En cola åkte också ner för säkerhets skull. Tänkte att den kunde vara fin att ha i magen inför dagens snabbdistans. Det ska bli väldigt intressant att se hur snabba benen är idag. Nu ska det i alla fall finnas en hyggligt full tank i kroppen.

Ha det,

Mackan

Dessa underbara tomtar

Etiketter

barfotalöpare, Löpning, tomtar, tomte, trädgårdstomte

Med jämna mellanrum stöter jag på tomtarna och det är alltid män som uppvisar tomtebeteendet. Det tar sig lite olika uttryck men handlar om samma sak. ”Jag ska minsann inte bli omsprungen.” Igår kväll var jag ute på ett lätt distanspass. Jag sprang och tänkte på lite allt möjligt och hade det rätt behagligt trots blåsten. Kroppen var jättetrött innan passet men när jag väl joggade iväg gick benen av sig själva och det kändes lätt. Eftersom jag kört rätt hårt valde jag min plattaste runda och det gav verkligen bra flyt. När jag efter en halvmil fick vinden i ryggen kändes det plötsligt väldigt lätt och jag gick på autopilot. Efter några minuter med vinden i ryggen såg jag en annan löpare längre fram och konstaterade att han höll rätt bra fart och att jag knappast skulle komma ikapp. Men nästa gång jag fick se honom kändes det som om han var bra mycket närmare och nyfiken som jag är klockade jag hur långt efter jag var. 36 sekunder visade det sig vara. Kanske att jag ändå skulle kunna glida ifatt och sen få lite sällskap? Det är nästan alltid trevligt.

Döm om min förvåning när jag bara 500 meter senare var ikapp honom. Och då hände det. Plötsligt satte han av som ett skållat troll! Intressant. Jag fortsatte i samma tempo som tidigare och det tog bara 200 meter innan han inte längre kunde hålla trollfarten utan den sjönk betänkligt och 100 meter senare sprang jag förbi honom. När jag någon kilometer senare kollade i backspegeln var han bara en lite prick i fjärran. Varför gör man så? Jag har förståelse för de som försöker hänga på för att få draghjälp även om det också brukar sluta med att dom tvärdör men det här är något annat. Det verkar vara ett väldigt jobbigt sätt att träna på. Jag har sett det ett antal gånger och den roligaste var när jag sprang ifatt en barfotalöpare under min uppvärmning. Han såg fantastiskt rolig ut när han sprätte iväg! Den rackaren han tyvärr svänga av innan jag var ikapp honom igen.

Den skummaste episoden på samma tema är annars mannen som jag på allvar trodde att jag skulle ta livet av. På en sträcka av fem kilometer kom jag ikapp honom sju-åtta gånger och varje gång stack han iväg som skjuten ur en kanon för att sen gradvis tappa fart. Jag hoppas verkligen att han sprang någon sorts fartlek. Tanken slog mig att jag skulle öka farten och fråga honom men jag var rädd att han skulle få en hjärtattack eller liknande.

Men trädgårdstomtar är ändå det finaste och såna jagar man med fördel i Tyskland. Lorenzo ovan ska nog få en kompis i höst.

Ha det,

Mackan

Harmonisk vår

Etiketter

harmoni, Kent, möten, Simson

Idag är det fritt från fart och exakta tider utan nu vill jag flumma lite och prata harmoni. Häromdagen insåg jag återigen hur harmonisk jag känner mig. Det är inget att ta för givet utan något som är värt att uppskatta och tro mig, det gör jag. Att bestämma över sig själv och sin tid är verkligen guld värt.  En så enkel sak som att när jag ser på väderprognosen att det ska regna ikväll så passar jag på att vara ute under dagen. Visst har jag skickat de böcker som skulle iväg men resten kan vänta till kvällen och det får det göra. Nu har jag dock fått en lätt överdos av frisk luft och medan katterna leker på gräsmattan tar jag en kopp kaffe, bloggar och lyssnar på nya Kentplattan. Den kom idag. Redan på förmiddagen och första genomlyssningen kunde jag göra i bilen och nu tackar jag min lyckliga stjärna för att jag investerade i en stereo till arbetsrummet innan jag började skriva på boken. För Kent ska lyssnas på högt. Så är det bara. Och den nya plattan är fan bra. Den meningen räcker som recension.

Men åter till harmonin. Jag brukar ofta predika om vikten av att stanna upp och det kan man göra på många olika sätt. Ett väldigt bokstavligt sätt jag använder mig av är att när jag springer min lugna skogsrunda stannar jag alltid – verkligen alltid – till när jag kommer ut genom ett visst skogsbryn och har en utsikt jag älskar. Ibland blir det bara i 30 sekunder och ibland ett par minuter. Många minuter har det blivit just där och speciellt på morgonen är det väldigt fint att titta ut över hästhagarna och med sjön lite längre bort. Det är så otroligt fint. Inom en väldigt snar framtid kommer dessutom min andra trevliga vana att kunna starta. Bryggan. Det är så jädra skönt att efter avslutad löptur ta ett bad och sen sitta på bryggan och titta en stund. Ofta kommer det förbi någon och det blir kanske ett samtal. Och apropå att prata hinner jag prata lite mer än vanligt och den bjuder jag på, för jag vet att vissa nu tänker ”hur är det möjligt?” Men jo det är möjligt. Skillnaden är att det blir mer prat med främlingar. Jag kom fram till att jag har hittills idag vid olika tillfällen hunnit diskutera ditten och datten med åtminstone fem olika personer som jag tidigare aldrig mött. Det handlar också om harmoni. Att känna att jag har tid att ta mig en pratstund med någon och att ta de kontakterna. Möter man blickar och hejar eller glatt kommenterar det man ser är de flesta rätt pratglada. Fram för mer möten i vardagen! Vill det sig väl kan man lära sig något och om inte får man i alla fall en trevlig stund. Om man är lagd åt mitt håll.

Träning ? Jodå, nu är kaffekoppen tom och snart är det dags att vädra apostlahästarna och njuta lite mer av våren. Givetvis med bara ben!

Ha det,

Mackan

Chipstuttars betydelse

Etiketter

chipstuttar, intervaller

Bäst att smida medan järnet är varmt som man säger. Det gick ju vansinnigt lätt igår och det kändes helt klart som att jag hade kunnat fortsätta en bra bit till i hög fart men jag sparade det till idag. Sol ute. Vår. Det är baske mig vår. Så på med t-shirt, Ron Hill och Adizero PR och iväg till asfaltsbanan. Där det alltid blåser lite men som är nästan platt och nästan utan hinder. Det kompenseras dock mer än väl av att det rör sig folk på den. Det här var det första riktigt platta intervallpasset på rätt länge och plötsligt gjorde det inget att gravitationen drar chipstuttarna mot marken. Inte alls på det viset som i lördagens helvetesbacke där det kändes som gravitationskraftens makt var större än min. Vilket när jag funderar på saken den givetvis är. Skitsamma, nu gick det att springa och det gick att springa snabbt. 6x(600-400) med konsekvent vila på 60 sekunder. På de längre får jag 500 meter svagt utför och 100 meter svagt uppför och de kortare går svagt uppför. Men uppför i de här sammanhangen är knappt märkbar och inget som påverkas av chipstuttar. Det smarta med att göra så här är att hjärnan tycker att varannan repetition är en ren fröjd eftersom den är betydligt kortare och då känns passet som ett halvt pass. Det är bra det.

Benen var lite småtrötta sen igår men nu kunde jag kompensera det fullt ut med bra teknik för det hade jag verkligen. Avslappnat och lätt i steget och det blev det överlägset bästa passet i år! Hade jag tävlat idag hade det gått riktigt bra. Flåsmannen bölar om att jag aldrig redovisar tider så här kommer dom:

1.54-1.18 (3.12) 1.52-1.19 (3.11) 1.52-1.18 (3.09) 1.51-1.16  (3.07) 1.51-1.17 (3.08) 1.49-1.13 (3.02)

Nu blir det nog lite lugn lerlöpning med DuracellCamCam ikväll och sen bara lätta distanspass i ett par dagar för jag inser själv att jag har pressat kroppen rätt hårt de senaste fyra dagarna. Helt enligt plan, helt enligt plan.

Ha det,

Mackan – som i ärlighetens namn inte har lika mycket chipstuttar som jag raljerar om

Ett långpass i en rastlös sen april

Det var liksom inte läge igår. Jag ville springa långpass men kroppen tvärvägrade så jag nöjde mig med att likt en gammaldags brevbärare packa helgens laddning med böcker och att sen springa till brevlådan med dom. Sen tog en jag en längre väg hemåt med tom ryggsäck och jag konstaterade att det var helt rätt beslut att skippa långpannan. Dessutom fick jag den stora glädjen att se en fet räv inne i en av hästhagarna. Den verkade helt nöjd med att sitta där inne hos hästarna trots att jag inte var långt borta. Det kanske var Reynaert?

Nog om rävar. Långpass var det! Idag kände jag mig betydligt piggare och beslöt mig att ta förra veckans långpass idag. Kroppen vet knappast vilken vecka det är så det gör liksom ingenting. Jag har sprungit väldigt mycket terräng och kuperat de senaste veckorna och nu lyxade jag till det och valde en så platt runda som möjligt och oj vad skönt det var. Benen bara gled fram och redan efter ett par kilometer kände jag att det här blir nog en rätt trevlig upplevelse. För mig är det oftast den första halvan av långpasset som är den jobbiga och när den går lätt så vet jag att det kommer att kännas lätt hela vägen. Eftersom jag sprang själv lyxade jag till det och körde lätt progressivt hela vägen och förlängde dessutom lite för att få ihop den tid jag hade planerat. 34 km blev det in alles och höga 2:28. Det skulle egentligen varit 2:30 men jag iddes inte förlänga mer än så. Det bästa av allt var att jag aldrig blev trött. ”Nedjoggen” efter fartökningen låg i 4:15 /km och jag var faktiskt riktigt frestad på att trycka fart i 8,2 km till bara för att. Men det är en dag i morgon också!

Nu väntar några bokordrar på att packas samt ett bokslut och deklaration. Men först käk!

Ha det,

Mackan

Reflektera mera

Etiketter

analys, Löpning, löpteknik, prestation, sketben, uppskattning

Jag tror att det är bra fundera lite lagom mycket. Att ta sig tid att uppskatta det man gör bra och att hitta förbättringspotential i det man gör mindre bra. Jag är fullt medveten om att jag inte är i toppform och det har jag inte förväntat mig heller. Om sanningen ska fram har jag slutat förvänta mig form under pollensäsongen eftersom jag med åren lärt mig att det inte är riktigt min säsong för prestation om det inte regnar. Det var bara vissa känningar under tävlingen igår men jag hostade, nyste och snorade med jämna mellanrum ända fram till midnatt. Men när jag vaknade i morse var det bra igen.

Nåväl, tillbaka till ämnet. Med tanke på var jag är i träningen är jag skitnöjd med gårdagens tävling och det tänker jag fortsätta att vara. Jag har kollat på varvtiderna och trots att jag fick väggkänning tappade jag bara cirka tio sekunder per varv de sista två varven och det tyder på att tävlingsskallen fortfarande funkar.Lika suddig som bilden nedan är kände jag mig på slutet!

Att skallen funkar extra bra kan jag även konstatera med hjälp av bilderna jag har från loppet, för mitt löpsteg under den andra halvan är rent ut sagt bedrövligt. Jag kan dessutom se en intressant detalj som visar på att jag har något jag kan förbättra och antagligen kan hjälpa mig framöver. Det är något jag aldrig sett på bilder från flacka landsvägslopp och antagligen kan jag teknikkompensera den svagheten där. Men i grustaget från helvetet visade det sig klart och tydligt vad som händer med stegisättningen på sketbenet när jag blir trött. Det kan vara svaret till varför det är mitt sketben och nyckeln till lösningen.

Tack för all pep och alla gratulationer jag fått! Jag uppskattar det verkligen och det står i skarp kontrast till något som hände mig när jag precis hade startat om med löpningen. Jag träffade då en mycket duktig löpare och berättade att jag hade kommit igång med träningen igen och att jag var jättestolt över att jag precis hade tagit mig under 50 minuter på Enstamilen. Det som då hände var att han tittade på mig och sa inget. Det var precis som om han ville säga något men att i hans hjärna var den prestationen så usel att det gick bara inte att säga grattis och i stället lät han det bara vara och sa inget. Det är såklart min tolkning av det hela och jag lät mig uppenbarligen inte nedslås av det men uppskatta de prestationer ni och andra gör efter de förutsättningar som råder för stunden!

Ha det,

Mackan

Comebacken avklarad

Etiketter

comeback, Löpning, plåga, silvermedalj, Terräng-DM, Uppland

Sen jag blev hundbiten i juni förra året har jag inte sprungit en enda tävling. På något sätt satte sig den efterföljande infektionen på musklerna och det är speciellt en muskel jag har haft problem med. Vid årsskiftet satte jag igång med strukturerad träning igen och nu kände jag mig mogen att tävla, och för åtta dagar sen anmälde jag mig till terräng-DM. Intervaller har fungerat att springa för mig eftersom  jag då kunnat stretcha den sura muskeln men ett riktigt lopp var ett oskrivet kort. Jag hade förstått att banan skulle vara tuff men när vi anlände till Björklinge i morse kändes det helt surrealistiskt. Vad fan hade dom gjort? Nå, jag försökte hålla humöret upp trots att jag beskådade riktigt duktiga löpare ta sig fram i bra mycket långsammare fart än normalt.

Jag träffade i alla fall på ett bekant ansikte i form av Bernt och vi värmde upp tillsammans runt banan. Helt klart var att den var ruskigt tuff och om det nu var samma bana som 2009 skulle den varit 2 112 meter eller liknande med fyra riktigt tuffa backar och ett par mindre.  Dessutom två rejält branta utförslöpor som skulle bli en utmaning i sig. Hade jag inte varit anmäld hade jag tyckt att det var stor humor, nu kändes det bara helt stört. Det var bara fyra grader varmt ute och en vind som bet rätt bra men det var inga problem alls att få upp värmen under uppvärmningen och klockan 12.20 var det dags.

Starten gick och jag tog det väldigt lugnt från starten nere vid liftstugan till toppen av backen. Eller ”Devils Ridge” som jag skulle döpa om den till efter det tredje varvet. Någon hade haft den goda smaken att anlägga någon form av sandstrand där uppe och det var inte särskilt lättsprunget. I utförslöpan började jag sen plocka några platser och efter backe nummer två och löpningen i vattenbrynet på sandstranden nere vid sjön kände jag att det här var riktigt jobbigt. Då hade det gått cirka fem minuter. Två backar senare var vi nere vid starten igen för varvning. Då hade det gått drygt åtta minuter och det skulle alltså motsvara drygt 2 km. Det kändes snarare som om jag hade sprungit 20 km och i 80 minuter. På varv två kom jag ändå in i det. Jag jobbade ifatt två gubbar och la mig i skydd där bakom. När sen den ena av dom släppte började tankarna på vinst dyka upp. Det kändes väldigt kontrollerat och jag bara gled bakom killen från Bålsta. Det här var ju inte så farligt!

Nu var det varvning igen och dags att springa upp till toppen och då smällde det till. Tack. Vi var halvvägs och jag var helt färdig. Skulle jag kliva av? Skulle jag överhuvudtaget överleva? Det kände ju inte särskilt fräscht att bryta första tävlingen för Rånäs 4H och dessutom ville jag inte göra det mot mig själv. Som bonus kände jag av allergislem i halsen och det var sjukt synd om mig. Men jag upptäckte att även om jag nu fann det säkrast att släppa min rygg hade vi drygat ut avståndet bakåt. Dessutom skulle jag ju bara vara tvungen att – på något sätt – ta mig uppför helvetesbacken en gång till.

Resten av det tredje varvet var ett enda stort krig och jag lyckades hålla ner avståndet framåt rätt bra och samtidigt närmade sig ingen bakifrån. Jag vet i ärlighetens namn inte hur jag kom upp för helvetesbacken den sista gången men upp kom jag bevisligen. Det var tur att Paddington inte stod och plåtade där för det var nog ett extremt plågat ansikte. Jag uppskattade det till att jag hade 30 sekunder till närmsta löpare bakom mig och då kände jag att jag borde kunna hålla om jag inte dummade mig och försökte jaga ikapp killen framför. Jag försökte bara tänka teknik och inte falla ihop för mycket i steget trots att benen var som gele och det lönade sig. Det var länge sen jag var så trött på ett upplopp och jag hade kanske kunnat mobilisera lite mer krafter om jag hade blivit tvungen att spurta men nu behövde jag inte det. Tack gode gud! Sen blev det saft, banan och överdragskläder för kroppen och vila för kroppen. Jag skäms nästan lite men jag orkade faktiskt inte jogga ner. Prisutdelningen var i rätt snar anslutning till målgång men jag hann ändå bli kall och prioriteringen fick bli att komma in i varm bil och ett trevligt restaurangbesök i Uppsala.

 

Det var jättekul att träffa några av mina nya klubbkamrater och jag vill rikta ett stort tack till Paddington som tagit alla bilder och stöttat en stirrig kille som inte tävlat på nästan elva månader.

Ha det,

Mackan – som klarade att hålla sig under 4 min/km om banan nu var minst 2100 meter.