Ingen ville följa med på mitt grispass och jag ville verkligen ut i riktig terräng så jag tackade nej till Stjärnans inbjudan att hänga med och springa på Suffer Island. Jag hade liksom på känn att benen skulle kunna vara lite tunga efter veckans hårdkörning men det lustiga var att dom pinnade på bra ändå när jag väl blev varm. Det var en sån där riktig vårdag och efter att ha utbytt några ord med min maratonlöpande granne trippade jag iväg. Tack vare vädret var jag varm och go redan efter tre-fyra minuter och när jag sprang över det spångade träsket kände jag att jag hade flyt i steget trots tröttheten. Vid CP1 visade det sig att jag hade öppnat i samma fart som senast och det trots att jag var tung i kroppen och att den första riktiga backen verkligen sög. Jag sprang bara på känsla och blev uppriktigt förvånad över att starten var så snabb.
Sen när jag kom ut från skogen och ut över ängarna blev det motvind. Bra! Motvind här skulle innebära ett långt parti av medvind på slutet så även om det kändes tufft där visste jag att jag skulle få igen det och jag brukar dessutom alltid piggna till på dom tuffaste partierna av banan. I den svaga uppförsbacken upp mot Rydbo piggnade jag till och sen var det bara att glida fram upp mot CP2 och där kunde jag inte hålla mig från att ta en bild!

Och nej, det gick inte att ta sig förbi torrskodd hur gärna jag än hade velat det.
Nu var det fritt från vind och riktigt behagligt i luften. Jag var bra sugen på att ta av mig kepsen för den värmde mer än vad som kändes nödvändigt men solsting är inte lika roligt som det låter och den fick vara kvar på.
Snart var det dags att bege sig ner i den riktiga dyngan och det är det jag tycker är roligast och precis som vanligt piggnade jag till rejält. Att halva sträckan är avverkad där gör nog också sitt till. Blött och fint innan jag kom ner till den gamla sträckningen av Blå Leden. Där går det snabbare igen och uppenbarligen var gudarna på humör för att muntra upp mig för jag hittade en nästan sprillans golfboll när jag sprang förbi golfbanan. Med tanke på hur många bollar jag slog bort senast var det ett välkommet tillskott till samlingen.
Fort var det gjort och jag var framme vid CP3. Nu var jag ännu mer förvånad för jag låg 15 sekunder före världsrekordpasseringen. Hade jag gått på för hårt? Skitsamma. Jag skulle få medvind på slutet när jag hade kommit ut ur skogen och med vinden i ryggen skulle det inte göra något om jag var rejält trött. Den stora fördelen med att vara hyggligt mängdtränad är att benen kan pinna på bra även om dom är trötta så länge det finns energi i kroppen. Det funkar bra muskulärt ändå och det är en väldigt bra grej att ha med sig när det är dags att tävla på långa sträckor.
När jag sen kom ut ur skogen gick det faktiskt riktigt bra och mycket riktigt hade jag vinden i ryggen. CP4 hamnade ute på asfalten och det har den aldrig tidigare gjort. Jag uppskattade det till att jag låg 45 sekunder bättre till än senast och bestämde mig för att kötta på så gott jag kunde. Steglängden var väldigt bra och det flöt på och rätt som det var hade jag kommit till min hemmaskog. Fick en löpare i rygg när jag hade sju-åtta minuter kvar hem men honom hängde jag av i det tempo jag hade hamnat i. Väl hemma kunde jag konstatera att världsrekordet återigen var slaget. Denna gång med 72 sekunder. Sweet. Jag hade inte samma lätta känsla när jag var hemma som efter måndagens långpass men det var en riktigt pigg kropp som gick och handlade efter en varm dusch. Jag känner mig väldigt stark för tillfället och har inte ont i den minsta muskel eller sena.


Fina stigar och ett vackert lerigt ben och med det tar jag vilodag i morgon!
Ha det,
Mackan