Vampyrer i mitt garage

Man måste inte ut i skogen för att bli trött utan det går precis lika bra att bli det hemma i garaget. Jag kände mig smårosslig och att bli kall i ruskvädret kändes inte som den bästa av idéer. Tur då att det går alldeles, alldeles utmärkt att plåga sig utan att sätta fötterna utanför dörren. Det är bara att pumpa däcken, koppla upp datorn mot teven och sätta igång att trampa. Ska jag sitta på trainern vill jag dock ha någon sorts intervallupplägg så dagens pass fick bli 8×3 minuter med två minuters aktiv vila. För att få det att ta så bra som möjligt för löparmusklerna skedde det med hög kadens. Det funkade kanon men nu är jag riktigt trött i benen och det var inte alls skoj att ens gå upp för trappen här i huset. Riktigt så trött hade jag inte planerat att bli men jag antar att det var spänningen i True Blood som gjorde att farten gick upp. I den mån man kan prata om fart på en trainer. Fart eller inte – blir jag trött är det bra träning.  It hurts so good. 🙂

Det fina med att sitta i garaget är att jag sitter med en glaskupa över skallen så jag känner vädrets skiftningar och på slutet kom faktiskt solen fram, och även om det inte spelar mig någon roll tror jag att löparna som ska springa Ursviks Ultra i natt uppskattar bättre väder. Starten går nu vid midnatt och med 75 km framför sig och över 1500 höjdmeter så misstänker jag starkt att dom inte vill vara blöta redan från start. Jag ska motvilligt erkänna att jag är sugen på att i alla fall åka dit och se dom starta. Men jag är definitivt inte sugen på att springa utan hoppas på ett normalt, trevligt och hederligt långpass i morgon. Och jag tål sol.

Ha det,

Mackan

 

Annonser

Dagens kylskåp

Jag vaknade upp i morse stel som ett bättre kylskåp. Mycket skumt. Men det kan också vara kroppens sätt att tala om för mig att det är dags att ägna dagen åt styrka och rörlighet och inte åt löpning. Knoppen däremot hörde att det var vindstilla ute och med ett lätt regn och ville ut och njuta av det. Men idag lyssnar jag på kroppen även om det känns tråkigt. Mina två fyrbenta vänner blir i alla fall glada åt att få lite mer sällskap av husse. Dom har varit ute i några timmar nu och är än så länge ovetande om att det blir rolig träning i vardagsrummet. Jag kan lova att det blir alltid en extra dimension på träningen när en katt lägger sig på ryggen när man kör plankan. Eller på magen när man ska köra bäckenlyft. En tredje favorit är att leka med änden på gummibandet när det används. Det verkar inte spela någon roll vilken övning jag ska göra för det finns alltid någon rolig variant för att störa. Jag är väldigt glad åt att mina pälsbollar är i tre-fyrakilosklassen och inte ser ut som katten Gustav.

Simson demonstrerar avslappning

Eftermiddagen ska sen ägnas åt att dansa alla olika danser jag känner till för att få helgens utlovade snö att försvinna till valfri ort som inte heter just Täby. Om det är någon som vill ha den är det bara att skrika till så ska jag rikta energin åt det håller. För energi har jag gott om efter gårdagskvällens feta, dyra men oj så goda hamburgare på Ruby. Som givetvis sköljdes ner med Boston Lager.

Ha det,

Mackan

Ny klubb – nya möjligheter

Igår betalade jag in medlemsavgiften till en ny förening. I samma ögonblick som jag startar en tävling i deras färger blir det den fjärde föreningen jag representerar i någon form av löpning. Täby IS, Porsi IF, FK Studenterna och från och med nu Rånäs 4H. Jag byter inte bara klubb utan även distrikt så numera är jag upplänning.

Att jag väljer att byta klubb är av flera anledningar men ett starkt vägande skäl är att det känns roligt och fräscht. Jag är riktigt sugen på att springa bra i år och jag hoppas att kunna representera min nya klubb bra. Gärna redan i vår men eftersom jag ligger efter med träningen och någon häller ut pollen i luften så är det hösten jag har stora förhoppningar på. Nu blir det en nytändning och jag har hört att rött ska vara en snabb färg. Jag tror att det stämmer. En sak vet jag i alla fall och det är att det känns väldigt roligt. Jag sprang och tänkte på det i morse och känslan jag har är just ”kul.” Det här ska bli kul och när det är kul brukar det bli bra.

Nu håller vi tummarna för att vi har tur och det bara blir en kort regnskur för det var i ärlighetens namn inte särskilt varmt och skönt ute i morse. I eftermiddag väntar tuff terränglöpning och då behöver jag lite tur.

Ha det,

Mackan

 

Passion

Under förmiddagen handlade det om passion i Radio Stockholm och då fick jag chansen att prata om min passion till löpningen. Jag funderade vidare på det sen under förmiddagens löprunda och det är verkligen en frihetskänslan jag gillar. Idag var det helt vindstilla och trots att solen lyste med sin frånvaro var det riktigt skönt med bara ben. Det är verkligen galet skönt att kunna komma ut på en runda i skogen och känna att det går utan ansträngning. En frihetskänsla som är väldigt svår att sätta ord på. Att få vara så vältränad att jag kan sticka ut och springa en mil i lugnt tempo och komma hem med mer energi än vad jag stack ut med. Ja, det är frihet. Av gårdagens träning kändes bara lätt stelhet vilket förvånade mig men så hade jag ju inte heller så mycket kräm i benen på det passet. Över en biff med bea diskuterades igår kväll vad som saknades mig och vi var rörande överens om att det var ett par terrängspikes. Att ha för få skor är att lura sig själv! Så nu ska det beställas. Billiga var dom också.

Nu ska jag göra lite nytta innan regnet kommer. Det börjar gapa tomt i delar av mitt kontorsförråd och ska jag kunna skicka några böcker är det säkrast att jag åker och handlar och det gör jag helst utan regn.

Ha det,

Mackan

Den viktiga snabbdistansen

Gradvis börjar jag lägga till fler och fler komponenter i min träning. Några äkta snabbdistanser har jag egentligen inte sprungit på nästan fem månader och det visste jag att jag skulle få lida för idag. Att kunna springa länge är ju bra och att jag börjar få lite fart på intervallerna är ju också bra. Men ska man tävla och prestera går det varken att såsa eller att ställa sig och vila var tredje minut. Eftersom jag har för avsikt att tävla framöver är det bara att ta tjuren i hornen och börja springa lite snabbare pass.

Med dagens blåst uppkom dock ytterligare en jobbig faktor som låg utanför min kontroll. Visst skulle jag kunna fega och sticka in i min älskade skog men det var ju inte alls vad jag ville göra. Egentligen. Så efter mycket vånda töltade jag iväg. Planen var att försöka hålla hygglig fart med viss progression första knappa åtta kilometer, köra lite löpskolning, och sen avsluta med en mil i högre fart. Det här är en bana jag sprungit många, många pass på och jag visste att vinden låg precis så fel som den någonsin skulle kunna göra. Banan är dessutom rätt långsam och jag lovade mig själv att verkligen inte dra några slutsatser om formen av dagens pass utan leva som jag lär. Träning är träning. Vind ger bättre träning eftersom man får hålla på lite längre om man nu väljer att springa distans och inte på tid.

Den första delen av rundan skulle bara ha en vindutsatt kilometer och det gick som en dans. Snittade strax över 4:30/km med en jämn och fin progression. Löpskolningen kändes också bra trots ångesten inför att jag skulle starta fartdelen med 3,5 km av motvind och netto uppför. Jag försökte verkligen att springa nog försiktigt första biten men likförbannat tog jag i lite för mycket och när motvinden övergick till sidvind och flackare löpning var jag ganska trött. Lite för trött för att det skulle vara roligt. Det var bara vetskapen om att sista två km är netto utför och med medvind som höll humöret uppe så jag krigade på och trots att det gick långsamt kunde jag avsluta med bravur. Men det är väldigt tydligt att jag behöver en hel del såna här pass. Jag har sprungit strax under 14 mil de senaste sju dagarna och det är riktigt bra att kunna genomföra ett sånt här pass och  jag är nöjd även om jag väldigt gärna hade sluppit blåsten så att jag hade fått känna mig snabb.

Bifogar en bild från det lopp där jag hade den bästa löpkänslan någonsin, nämligen Venloop. Man kan se min skalle i övre högra hörnet. Där sprang jag sista 2,1 km på 7:00. För övrigt är det loppet där Musse sprang så fint i år. Grattis till det!

Ha det,

Mackan

Jag älskar måndagar

Jag är ledsen men jag kan inte hjälpa det – jag älskar verkligen måndagar. Jag kan förklara det med att jag är rätt förtjust i rutiner men det är också så att jag normalt sett alltid är som mest utvilad  på måndagen. Och är jag utvilad är jag glad. Igår var jag allt annat än utvilad men det var ändå en bra dag. Jag fick gå upp i ottan för att hinna packa det sista i bilen för heldagen ute på Premiärmilen och dessutom skulle jag ju träna innan. När jag under natten hörde hur det blåste var jag allt annat än sugen och när jag gick upp såg jag att till och med det lilla taket på mitt fågelbord hade blåst av. Kändes sådär.

Jag bytte om och packade massor av varma kläder innan jag satte mig i en kall bil. Löpsuget var väldigt begränsat. När jag kom fram till Universitet och klev ur bilen var det allt annat än skönt men jag satte av i medvinden. Konstaterade snabbt att kroppen kändes väldigt löpglad. Visst var jag kall men jag hade en sån där oplanerad träningsdag då jag gör vad kroppen känner för. Kanske lite fartlek idag? Jag visste att jag hade cirka 70 minuter på mig innan jag ville vara tillbaka vid bilen så varför inte 17-18 km fartlek. Skulle bara bli varm först. Precis när jag var på väg att få upp värmen vände jag upp i motvinden. Vita gäss på Brunnsviken och alla tankar på fartlek försvann för jag blev stel som en pinne. När jag hade fäktat mot blåsten som kom från vattnet hela vägen upp till norra ändan ville jag bara hem. Räknade ut vilken väg jag skulle kunna ta för att vara ute i 70 minuter och landade på 69 minuter och kanske 14 km.

Ett snabbt ombyte och sen upp med grejerna. Trots tre-fyra lager med kläder var det kallt men Foto-Micke erbjöd sig att låna ut sin van som vindskydd och jag fick hjälp av The Arhturssons att sätta upp banderoll och vakta grejer medan jag satte upp mitt lilla bord. Tack! Sen var det en hel dag av trevliga möten med löpare. Jag sålde några böcker men framförallt fick jag chansen att visa upp boken för fler. Att några stycken läsare spontant kom fram och tackade mig för en bra bok gjorde mig väldigt glad. Ni anar inte hur mycket det värmer! När alla var i mål fick jag till sist åka hem och duscha och då kom tröttheten. Kände mig som en klubbad säl resten av söndagen men nu är det måndag och energin är tillbaka. Nu är dagens leveranser packade och allt i ordning igen. Normalt sett vilar jag på måndagar men det är så skönt ute att det nog blir en kort sväng för att få inspiration.  Nu kommer det inte att vara så grönt som på bilden nedan men det här är från mina hoods och det är svårt att inte få inspiration i en sån omgivning.

 

 

Ha det,

Mackan

Ni får passa er som satan

För jag tror att jag börjar komma i form så smått. Det är ju inte så att jag legat helt på latsidan men volymen har inte varit vad jag hade velat att den skulle vara. I gengäld så har jag fått en försiktig och gradvis ökande träningsmängd och bör tåla tuff träning inom en snar framtid. Framförallt har jag kommit igång med rätt fin kvalitet och idag inkasserades årets femte långpass på 30 km eller längre. Dessutom det sjuttonde på över två mil. Det är inte så illa.

Efter att ha jiddrat lite med Mange och hans bergslöparkompisar nere på parkeringen vid Hammarbybacken stack jag och Linda ut vid niosnåret i morse. Jag var rätt stel sen gårdagens pass och av den relativt tidiga morgon men det lossnade snabbt. Vi fick till ett väldigt trevligt pass i Nackareservatet innan jag lämnade av henne i Hammarby Sjöstad med en bok i handen. Inspirerad av alla löpare som var ute skruvade jag upp farten på ett varv runt Hammarby Sjö och kunde inte låta bli att sjunga lite på ”Än går det vågor på – HAMMARBY SJÖ.” Som sig bör. Tillbaka efter varvet hade jag fortfarande en kvart att slå ihjäl så det blev en tur till upp mot Sickla och tillbaka. Av sketbenet kändes intet förutom lite lätt just den sista kvarten och det är riktigt bra. Håller den goda trenden i sig lär jag göra tävlingsdebut rätt snart. Jag har en plan men väntar med att kungöra det till dess att jag vet lite mer.

Nu har jag förberett allt inför morgondagens bokshowande på Premiärmilen och känner mig riktigt, riktigt nöjd med dagen. Mindre nöjd är jag över att jag måste upp i ottan i morr’n för att hinna träna innan det börjar. Samt att jag vill få en bra plats att stå på och då gäller det att vara på plats i tid. Sommartid är väldigt välkommet men det hade gärna fått dröja 24 timmar till.

Ha det,

Mackan